första pratet

i Polen finns det punkare
men ingen president


precis, precis som jag kände att jag växer nog aldrig upp
satt jag i en stol på golvet av femte våningen inne på Västerås lasarett.
mitt emot mig vilade ett par ödmjuka ögon jag tittade in i för första gången,
hon bar en grå kofta mönstrad av små, runda klockor.

jag snurrade på ormringen runt lillfingret. runt och runt igen.
handsvetten hade gjort det möjligt att röra den.
tittade mest på händerna - och framför allt naglarna - under tiden jag var där inne.
rött. avskavt, glittrigt.

hon rynkade ögonbrynen och sa "nej, det kan jag förstå", frågade mig om mina framtidsdrömmar, ifall jag varit kär och sånt.
utbrast "oj!" när jag berättade om mina syskon och alla spridda åldrar.
"jaa.." log jag nervöst medan jag fortsatte snubbla på orden,
försökte sila ut vad jag trodde skulle vara viktigast att få med. men det var ju så mycket, så många trassel.

aldrig hann jag riktigt avsluta en mening innan tankarna flöt in på andra spår och fortsatte tala utefter dom.

sen tittade hon på klockan och sa
"vi måste träffas tre - fyra gånger först innan vi kan bestämma fullt ut att vi ska fortsätta, du och jag."

då log hon. ett sånt leende som känns som ett varmt och försiktigt finger över kinden.

"men det jag hör är..
komplicerat. det låter som att det varit komplicerat på de flesta håll.
att du därför varit tvungen att bli vuxen väldigt tidigt på några hörn,
medan det fortfarande lever ett barn i dig som inte riktigt fått vara litet klart, och verkligen skulle behöva just det. leva litenlivet färdigt, tills det är redo att gå vidare.

angående själva terapiformen tänker jag..
ja, alltså, du är så verbal och väldigt mån om att prata perfekt.
därför framstår du lätt som något du inte riktigt är.
i och med att du är så vältalig kan hela situationen låta romantiserad och friskare än vad som egentligen kanske är fallet.

därför funderar jag kring att du nog skulle behöva arbeta med en terapiform där pratet inte ligger i fokus.
jag tänker mig att bildterapi skulle kunna vara något."

"oj! ja, det vore nog.. otroligt skönt. jag älskar att teckna.
fast.. jag fick MVG i bild på högstadiet och sen dess har jag knappt vågat göra det. den där prestationsångesten, du vet."

"nej, det är precis därför det kommer att vara så nyttigt. du ska släppa alla krav,
det kommer inte finnas något som är rätt och fel."

det slog mig hårt,
att jag låst in en stor del av min kreativitet.
i små presationsångestfack.

där har de legat medan jag låtsas att jag vågat och öppnat dem och levt allt vad jag kunnat.
medan jag spelade på min inbillade perfektion,
som drev mig till vansinne till slut,
glömde jag bort att jag älskade.

eller,
glömde bort gjorde jag ju inte.
jag kände inuti,
det var där jag drömde och det var där jag levde.

nuets nu

cat å cat å fin låt å sånt därnt.


idag har jag fikat hemma hos Pär & Anna.
Saga och Lowa skrev önskelistor till tomten.

Saga skrev balettskor, en dockvagn, en docka som skrattar och gråter ("du vet.. en sån här... WOäÄÄÄÄWOääÄÄÄ" som hon beskrev det för mig, innan hon kom på att det var docka det hette), en jättevacker röd klänning att ha på julafton och lite sånt, ganska förutsägbart. typiska sagissaker i all sin charm.

det här var Lowas:

* stor låda med Filip i (Filip?)
* filt
* docka
* Putte dammsuger
* Dolph (deras katt)
* mat
* klänning och kläder
* lilla H står på tå
* lilla rödluvan
* stor traktor
* dockhus med stor bebis

jag vet inte riktigt. mer än att allt vore lite roligare ifall världen fick formas efter Lowas fantasi och begär.

hon vill alltså ha mat, Filip i en stor låda, en stor bebis inklämd i ett dockhus, Dolph (som hon för övrigt redan jagat och torterat dagligen i ett år snart), sina favoritgodnattsagor, klänning och kläder (efter smärre påtryckningar från sin mamma: "..inte vad du vill lyssna på, vad du vill ha i pakeeet" "jag vill ha Lilla H står på tå i paket" "men, en klänning? kläder?" "ja, klänning och kläder") och en filt.

det känns som att det faktiskt kan bli en spännande jul att vänta in.
åtminstone refererat till Lowas plan, det ska bli spännande att se ifall julafton lever upp till förväntningarna hon kokat ihop.

existerar Filip? kommer han att medverka under vår ceremoni? sitter han därmed också i lådan? är lådan lika stor som bebisen?

på tal om det, vem är bebisen vi ska sno och pula in i dockhuset förresten? får Lowa mat, i år igen?

spänningen är olidlig. OLIDLIG.

jag har ett nytt födelsemärke i nacken

och ungefär hundratjusju blåmärken på vardera knä, samt värk i muskler jag inte visste fanns.
danskvällar ni vet, var och en av dem lever sitt eget vilda lilla liv. hittar nya muskler att forma och tänja till gränsen, så att jag ska gå de kommande dygnen och påminnas lite extra om att jag har en nacke och en rumpa och ett par vader och en hel rygg fylld av rörlighet.

den här lördagen har ägnats helt och hållet inomhus med min familj.
så fint. familjen, som nästan är komplett nowadays. pappa bor ju typ hos oss.
jag tycker om det, saker känns bara snäppen bättre när han är nära.

jag satt i fåtöljen mitt i vardagsrummet. klockan var fem och på pianopallen framför mig stod den gigantiska tekoppen jag fick av nån jag klumpigt delete:ade ut ur mitt liv i somras.
väl behövt, dock vet jag ju att jag borde förklara.
men det är svårt, jag kan inte framkalla känslor jag kände som starkast för två-tre år sedan.

..det kändes konstigt i går, när jag bekantpratade med dina vänner och de fortfarande förknippar mig med dig.


i vilket fall satt jag uppkurad i fåtöljen,
ingenting på benen och tekoppen framför. ICA eco's citron- och gräddte.
pappa låg och sov, mamma satt i soffan bredvid mig.
på tvåan på tvn skulle Veckans konsert med the Soundtrack of our lives precis börja sändas, mysfördrivigt väl tajmat tänkte jag.
gick ut i köket i introt, kom att tänka på Nattiz och Elina och hörde deras röster så himla precis i hjärnan.
hur de alltid ska härma mig när jag sagt tacos. tydligen låter det kul.
..varför vet jag inte riktigt, tacos låter ju fult vem som än uttalar det. takkkåsss, liksom. ett av de mer osmickrande i raden av dessa försvenskade försök till exotism, konstaterar jag nu prompt och bestämt.


hur som helst började jag skratta för mig själv där i köket.
det bubblade upp bara. som det gör ibland.
och lite saknadnypt gick jag och satte mig i stolen igen.
lilafilten över benen och pappa låg fortfarande och sov.
men mamma var vaken, satt där för att titta med mig.
och lyssna. titta och lyssna.

de började spela. Soundtrack of our lives möter Göteborgs symfoniorkester.
vackert, jo. minst sagt. så fulländat på något vis.
jag blev alldeles högtidligt rörd ett tag, för det är ju helt fantastiskt.

hur alla de där människorna valt att samlas på ett och samma ställe
för att förenas i något de alla älskar och lever för. lever, för. andas tack vare.
varje själ lika skör,
för att ställa sig bredvid varann och locka fram det här som alltid kommer att vara den enda egentliga sanna kärleken för var och en av dem.
det enda som helar hålen på riktigt.

samlas,
för att konstruera en gemenskap och ett konstverk menat just för då.

precis nu, är det så här det ska bli.
just nu,
är det här allt som ska vara.


musik är bara ljud,
människor är bara människor,
med känslor som ger impulser som...

musik är bara ljud,
som kommer när det inte går att förklara i ord.
när känslorna måste ta andra vägar för att nå platsen de måste till för att läggas tillrätta.

alla känslor, av hundratals människor på en och samma scen.
som blir samspelta, alla blir ett.

helt komplett. felfritt. ett enda stort pussel av känslor,
ur människor lika håliga som vi.

bit för bit,
läggs på plats.
kittlar mig i nacken.

går det att framföra musik som välter hjärtan - eller ens... skakar om,
då går det att göra vad som helst.

keep that in mind. dröm!
för jag är säker på min sak.
och det slog mig, igen. som så många gånger förut.

idag blev jag varse om insikten i vardagsrummet, nästanknoppandes i fåtöljen.
med blåmärkesknäna vilande mot armstödet.

pappa sov, mamma satt bredvid mig och sa att de lät som Pink floyd.
efter ett tag började Bonzo skälla, i ytterdörren rasslade låset och Nisse kom hem.
han klev in i vardagsrummet med en påse M&M's och frågade om nån ville ha.
"jag!" sa mamma.
"ja meee" sa jag. "är det jordnötter i?"
"mm, de är ju godast"
"mhm"

"..och nu vaknade jag" hördes plötsligt från pappa, följt av ett roat pappafniss medan han nyvaket vant placerade glasögonen över näsan för att kunna lokalisera godispåsen.

en ungefärlig kvart var kvar av konserten.
teet hade hunnit bli kallt, som det alltid blir i den där koppen.
jag tänkte att gitarristen såg ut som Damien Rice,
de spelade All for sale och jag mådde lika komplett.
just då.

det bästa med livet

är att det kommer en sommar till.

så småningom, ni vet.

att jorden i vilket fall alltid kommer upp ur sin vinterdeppsörja och visar sig från sina bättre sidor.

om fyra timmar ska jag upp.

nyss satt jag och slevade i mig vaniljglass ur paketet.
det blir lätt så.
när det finns i lägenheten inom tio meters avstånd, menar jag.
men det var fint, vaniljglass och jag går bra ihop.

rynkar lite på ögonbrynen

med Cat Power i hela huvudet.
drömmer mig bort till utomlandsstans. tänker mig att det regnar ute och att jag befinner mig på nåt litet hak nånstans. ensamt, kanske tvåsamt, kanske gemensamt, kanske..

rynkar lite på ögonbrynen,
men tänker sen att alla dagar kan ju inte vara världens bästa heller.
det är ju så och det är ju enkelt och logiskt.
helt enkelt.

1, lite rädd är jag över att jag kanske sårat en fin.

2, igår när jag var på ICA tog jag först en påse med tuggummin, men ångrade mig och bytte ut den mot en liten kvadratförpackning, ni vet. skulle ju ändå bara ha ett tandborstsubstitut för stunden.

sen när jag gått ut ur affären och börjat öppna paketet inser jag att jag öppnar en påse med tuggummin.
jag menar bara ..how? jag minns så väl hur jag la ett litet paket med tuggummin på bandet, och att jag bara betalade för det lilla.

3, i typ ett och ett halvt dygn har jag stirrat på tvättmaskinen varje gång jag varit i närheten, med funderingar kring ifall "mamma inte ska ta ut kläderna och börja torktumla snart".

idag,
mamma: "Stina.."
jag: "..ja?"
mamma: "ska inte du ta ut din tvätt och lägga i torktumlaren snart?"
jag: ".... va? är det jag som tvättar?"
mamma: "..jaaa..."
jag: "är du säker? jag var bergis på att det var du!"

och hon oroar sig över att hon ska bli senil.
det märks ju ganska tydligt vem av oss som har försprånget när det kommer till Alzheimers-synpunkter.

4, det bästa med tiden nu är det jag sysslar med varje torsdag.

5, det bästa med tiden nu är också att jag känner av min kreativitet på ett helt annat sätt än på länge. jag tror vi går ihop mycket bättre nu.

Kanye West och söndagste.

min andra kopp, vilket - för den som väljer att vara insatt - avslöjar att dagen så gott som bara börjat för min del.
somnade vid småtimmarna, vaknade sent.
på golvet framför min säng stod två vinglas och en inte riktigt urdrucken flaska. två glas julmust, en ögonskuggepalett och melonskal.

dansen ligger kvar i benen sedan igår och jag är rastlös.

kanske skulle ... ja, ta mig en sån där promenad som de kallas.
det är mörkt ute, kallt som Lotso bear-hjärtat i Toy story 3 (jag undrar för övrigt hur många barn som tog till sadistiska åtgärder mot sina gosiga björnar efter att ha sett vad han höll på med i den där filmen) och mina kinder skulle nog må bra av att bli lite frostnypna.

mm, på med mjukisar över strympbyxorna och så ska jag bara ladda över un peu musik i mobilen.
sen får vi se var jag hamnar, jag låter vägen leda mig var den vill!

..mest för att gatlyktorna oftast inte funkar där jag går och därmed gör promenadvärlden lite mer kolsvart än vad den skulle kunna vara.

sundae i sängen

här ser ni tydligt hur det skulle kunna se ut när jag beställt en sundae med jordgubstopping för första gången.
det är lite krångligt,
eftersom att tungan är i precis samma nyans som såsen.
men ni ser ju hur jag och mina hakor liksom njuter extra effektfullt,
eftersom att jag lindar tungan runt hela glassen.

detta avslöjar nog även därmed mina stora förhoppningar på såsen i fråga,
då jag tycker så mycket om de andra två.


klockan är nollettfemtiotre, jag sitter och målar en glass-, tung- och hakbild i paint.
det är ju verkligen så himla konstigt, det här med min underliga dygnsrytm. jag som alltid ser till att spendera tiden på bästa och mest effektiva sätt.
..

teatertorsdag

i min mage skvalpar tre koppar glögg som jag drack medan jag tittade på PSL på festival och tänkte oj, jaha, där stod jag mitt i markussmeten och jaha var det dääärför det var filmkameror överallt.
visst känns det allt ganska fint och lite historiskt ändå,
om fyrtio år längtar naiva blåögda hit, till tiotalet.
precis som jag längtar härifrån och fyrtio år bak i tiden.


mitt i natten är den, klockan. och jag måste diska.
det pågår en bananflugefestival kring regionen ena vasken, genom soptunnedelen och till andra vasken runt.
misstänker att den beror på mig.

eller ja,
mig och min inbillade förmåga att kunna stirra rent smutsiga tallrikar genom att blänga lite varje gång jag passerar diskhon.



så. teatertorsdag blev finfredag,
för imorgon ska jag upp tidigt och försöka att inte frysa ihjäl på min jakt efter hennapulver.
eller så skiter jag i det och gängar mig med en burk hederlig, dyr och miljöfarlig rich rose för att ge mitt hår den där fancy touchen jag är ute efter.
because I'm worth it.
vi får se, helt enkelt. tomorrow will tell.

sen kommer min pappa och efter det ska jag och Ems ramla gatorna fram till en festlig tillställning på Oxbacken.
oddsen skvallrar om potential att bli hur mysigt som helst, så det ser jag fram emot.

jag har träffat massvis med saknade människor den här veckan, slog det mig just.
eller. ja. tre stycken, vid två tillfällen.
och vid båda tillfällena åt jag en donken-sundae till lunch.
mmm, det enda som känns värt att köpa på McDonalds är faktiskt just den.
det kvittar till och med vilken topping jag tar, alla är faktiskt lika goda.

...kan jag ju inte säga eftersom att jag inte ens testat jordgubbssåsen än.
spännande, nu har jag ju ett uppdrag att genomföra i min brist på arbetssysslor om dagarna!

mina känslor spelar mig ständiga spratt, men det känns skönt ibland.
det är en karusell och jag är så himla sugen på äventyr.
rotar igenom mammas garderober om nätterna för att hitta plagg att kombinera och göra om,
kreativt kaos-kittlas under huden.
världens finaste tavla har förresten jagat mig i ett år, på tal om längtor.

eller, jag såg den i Örebro för ett år sen och har ångrat mig ett otaligt antal gånger över att den inte blev min där och då.
nu stod den plötsligt bara framför mig. två stora och svartvitt blödande tigerögon kikade storsint på mig genom ett av Västerås alla skyltfönster.
så himla meningen!
och vore jag inte så kusligt usligt luspank i plånkan skulle den hänga på väggen mitt emot min säng redan.
men jag har siktet inställt istället, vakar. den måste bli min.


diska. som sagt.
är så trutt. men jag orkar.
skeva dygnsrytmer har verkligen kommit att bli ett av mina alla attribut.
tänk, om jag skulle gå och bli hurtig och morgonpigg helt plötsligt.
testa på det där fenomenet .. rutiner!!

åh, okej,
framtida och ytterst spännande uppdrag:
1, testa jordgubbstopping
2, skaffa rutiner


sen, efter disken, tänker jag i alla fall lägga mig badkaret,
det är så mycket skönare att tvätta bort sminket när hela kroppen är varm.

en fin konsert vore fin,
jag undrar om jag har puppyeyes nog att locka mig till en Bo Kaspers-biljett.
undrar även vem försöksoffret kan tänkas bli.
jag har två parter att välja mellan.
gissa vilka.
/yngst i familjen-bortskämd dotter

to be continued.

trams

jag sitter och tuggar på det suspekta som blir av att jag kokar linser, allt vatten rinner över och linserna bränner fast i botten av kastrullen.
kvider vid bara åsynen, men tänker "protein, protein, måste få i mig protein", biter ihop och sväljer.
seriöst. det här är så äckligt att jag kommer att få men, i form av kräkdrömmar eller något liknande.

och om vi ska prata symbolik, för att sätta min matupplevelse in i praktiken på ett lite mer konkret sätt skulle jag nog kunna säga att den är som..

jo. nu har jag det. ni vet,
när man precis satt på sig nya strumpor och trampar i vatten?
precis så kul är det att äta vad jag äter just nu.

till det tänker jag åtminstone göra en separat och delikat portion pasta med kerre. ketchup, vill säga.
det är snö och kallt som tusan ute,
jag tänker inte bege mig ut i jakt på nåt bättre att livnära mig på.



på tal om drömmar förresten,
så drömde jag en fin natten till igår. det var ett lodjur med.

och ikväll tänker jag äta min lyxchoklad som kompensation i alla fall.
så det blir ju fint till slut, trots allt.

catching a tiger

toklyssnar en låt om och om igen. When I'm alone, med Lissie.
pratar med Emma på MSN. som vanligt. nätterna igenom.
är så danssugen och glad i hjärtat, för imorse fick jag en present på posten!
åh, vad glad jag blev.

helt plötsligt bara.
i där fanns lyxkonfekt (dekorerad med äkta guld, jag ba va!), en fotkräm, en lykta innehållandes en sollampa som jag ska ställa ut i solen imorgon. hoppas den inte fryser ihjäl, en karta över Visby, en informationsbroschyr över hotell Solhem där - på Gotland, filmen Gandhi, ett presentkort från SF på hundra kronor plus en note som avslutades med "allt är möjligt!".

alltså, så himla fint.

på diskbänken står det två dammiga flaskor rödvin från ingenstans, hm.
inte för att jag ska sitta och nattförtära dem,
men jag funderar ändå på ifall de är drickbara. ganska gamla, sa mamma att de var.
de passar nog till min 22 karats-choklad i alla fall.


i sommar.
åh, vad jag längtar till i sommar.
det känns som att saker och ting kommer att ha blivit då. älskart.
cykla, det ska jag göra. ner till Småland om allt blir som planerat.

fast, planerat förresten - jag är ju en sån som är rädd för planeringar.
så.
cykla ska jag, ner till Småland. men spontant och dansant.
en tandem och två grisar! som det ska va.
precis som det ska va.

lyssnar på Ella Fitzgerald & Louis Armstrong.

det rycker i pappagenerna, de jazziga.
jag vill dansa fint och mjukt och trippa över mysbelysta golv.

drar mig lite i håret. är så trött på det.
funderar nästan på att gå till frisören, för första gången på evigheter.
pagen tappar sin form och det är ju lite jobbigt kan tyckas,
när den för det mesta varit så fin.

ikväll träffade jag en puma och en pirat.
prrrr.

den här bloggen har sexhundratolv inlägg, varav trehundrasextionio är utkast.
sånt ni inte får läsa.
hemligheter.
nu blir ni allt nyfikna, det vet jag.

ikväll åt jag upp en mörk mintchokladkaka och igår drack jag en hel flaska glögg.
jag har gått och blivit lite vintervild, so to speak.
KUL. det här med glögg. kul!

den jag drack igår var smaksatt av äpple och kanel,
och idag såg jag en på Hemköp med en choklad meets chili-kombo. känns ju som att jag borde..

mental läkningsprocess pågår

rehab.
i två dygn har jag rehabiliterat mig genom att
- gråta ut
- bolla känslor med Pärs fina fina Anna
- äta kladdkaka
- uppehålla tankarna genom att titta på How I met your mother tills jag somnat
- ta svåra och starka beslut efter svåra och starka insikter
- gå i samma kläder (måste komma ihåg att improvisationstvätta diverse plagg one way or another innan jag somnar)
- busa med mina älskade brorsdöttrar
- titta på Toy Story 3
- skratta mycket och gråta en skvätt till den
- dansa med Saga och Lowa till Justin Bieber
- läsa sagor för mina små gryn
och så har jag även lyckas plöja igenom tiotals avsnitt aphus-tv av Jersey shore med tidigare nämnda svägerska.

under uppbyggnad.
so to speak.

idag kom jag också fram till att det ingen skulle kunna överleva en vinter utan humor.
måste skratta åt det.
ta det med en nypa salt.

jag är min starkaste vinge och det här är ruta ett.

jag har precis sett Himlen är oskyldigt blå,

plötsligt blev allt med tvåtusentalet tämligen ointressant och nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen.

fjärilar i magen

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.

jag är min starkaste vinge.