honey

vi var alla en gång små.
vi blir alla en gång stora.
vi sitter alla framför ett tomt blogginlägg och stirrar ner rutan. tänker att, vad kan jag göra av den här vita rutan? ska jag skriva om tvåtusennio, om ledsnaste sommaren i världshistoriernas värld och om hur mycket jag saknar allt?

nja, been there done that känns det lite som.
jag låter det vara så länge, tiden går hejhå och så kommer det tydligen alltid att vara. där kan vi snacka konservativt fenomen, skulle man ju kunna säga. tänka sig, ja.

men jag lyssnar på Snook och funderar lite kring just nollnoll. att allt började då, typ. från att ha fötts, blivit liten människa och hunnit fylla åtta fina började jag plötsligt inse att jag också finns för att leva mitt liv.
sen har det gått i ett svep, världens bästa mellanstadieklass genom en sämre högstadieklass, till en något dugligare och sen universums, evighetens bästa gymnasieklass.
som jag lämnade, tvåtusennio.
som jag saknar, hela tiden och önskar jag fick springa hand i hand med om mindre än ett halvår.

allt i mitt liv har hänt under tvåtusen, känns det som.
det sista som hände under nittiotalet var att min mormor dog, ungefär sex timmar innan tolvslaget.
och sen satte mitt liv igång. knepigt.
ja, inte i och med mormors död men ni fattar.
jag fick en nioårsdag, åkte till Grekland, hittade Barnens Internet och lärde känna Hille som jag träffade för första gången någonsin i år, Saris, Elve, Bäjja och alla som var mina nära då.
upptäckte Lunarstorm, började lyssna på Pär-musik (bror = hjälte), sukta efter Converse och svarta ögon. färgade håret illrosa runt nolltvå så där, hittade teatern, Rasmus på luffen liksom, Kent, Hallsta, sov utanför Gröna Lund, sjöng på Emelies bröllop. hittade mitt hjärta kring både Västerås, Örebro och Stockholm, lyckades slita mig loss från Sura och
... eller eh, ja, för att snabbspola:
som jag sa -
allt.
allt jag är.

det finaste jag fann var alla mina pärlor.

och så tänker jag också på att, sjutton! vad mycket som hänt.
medan jag sakta inser att arton! vad mycket som kommer att hända under de närmaste tio åren,
jag har för tusan säkert både en bebis och två vid det här laget då.
vuxen,
på riktigt.
ihk.


yeye - summa summarum, i alla fall:
allt hände under nollnolltalet och allt händer under tiotalet också.
kalas och win win situation som man kan säga om man har koll på hur coolingar pratar,
nu ska jag börja längta.
:) <- en smiley i bloggen. tänkte att jag nog skulle passa på att vara lite gränstänjande, revolutionegen och riskfyllt rebellisk så här i tider med fest, nya löften och liv.
jag är faktiskt helt ärligt, för första gången på så länge, uppriktigt glad över att ett nytt år står ett ögonblick bort.
det här året blev lite för mycket på sina håll, som jag och en vän pratade om för några nätter sedan.
dagen efter sa Karin att jag nog måste knyta ihop säcken någon gång och jag svarade att jaa, och eftersom att jag inte klarar av sånt själv får jag ju en skriven chans att göra det nu.
börja om.
fortsätta för.
leva nu.

leva leva leva.
älska leva livet.
love living life.
lova leva livet.


..och en åt det andra hållet, bara för att jag är på blotta mina wild sides-humör.
(:

så här såg jag ut i onsdags,

då gjorde vi en pepparkaksteater med zooapor ramlandes ner för väggarna och mjölbaggar i kristyren som extra touch (det känns som att det är sådant man får ta när man använder teaterns eget florsocker, köpt år noll minus tre), åt en tigerkaka i nalleform och omringad av älskade människor blir en vackrare än någonsin har jag hört.
believe it's true, för jag känner mig alltid finare än någonsin när jag är med dem.

ni ba yes yes yes woho för nu kommer jag med ett nytt inlägg och ger er hopp fastän det bara är ett sånt där struntsamt ett

hej, jag har gått och blivit väldigt tyst jag har jag märkt.

men så får det vara tills jag känner för att prata.
det blir aldrig bra, det där att låta och skriva fastän man egentligen inte vill.
eller, det känns inte bra i vilket fall.


och för att det inte ska bli alldeles struntsamt tycker jag ni ska kolla här,
kolla vad fint:

gråter lite kanske.

i hear it in your voice

i see it in your lips

tröttögon, raggsockor

ikväll funderar jag på varför de värsta slagen alltid tycks drabba de allra finaste själarna.
sen dricker jag te, äter mango och lyssnar på den här låten:

det händer något lurt strax innan en och en halv minut inpå låten, men ordet ni missar är 'minuter' så det kan ni ju visionera dit lite fint.


om en vecka är det i alla fall några fjuttimmar kvar tills det är lov och den här gången ska jag kunna stå där med ett leende,
riktigt känna hur jag klarat hösten bättre än någon av de tidigare terminerna.

jag, mamma och Nisse har fått dille på mackgrillen.
ni vet, den man pressar och grillar mackor i.
kaching! bra att jag sätter fingret så klockrent på logiken som inte alls förklaras i namnet redan.

smält ost har i alla fall blivit de senaste dagarnas signum, gärna bränd och i lite för många skivor för att en vanlig en egentligen skulle ha bra samvete efter måltiden. men det är som det ska vara, för jag är ju inte direkt en vanlig en och det nyss nämnda är bara ett faktum som konstaterar att maten är utsökt.

mjo, faktiskt.
jag är på sånt där myshumör som känns i benen och armarna och hjärtat.
jag var på väg att avsluta det här inlägget med ett skört 'älskar dig.' men kom på att jag faktiskt inte vet vem som läser just precis nu och därmed kommer att ta åt sig.

men jag älskar i alla fall min katt, ordet dancer, varma täcken och att det måste vara Kjells mamma Birgitta-rösten som läser in Telia Broadband-reklamen på Spotify.
jag är typ säker. äntligen en anledning att faktiskt lyssna efter reklamerna, menar jag. happiness.

sol, strålar och deep deep love.
älskar dig, min future love och mina nutida lovers.
vem som helst som känner sig skyddad under titeln som min lover (sam- eller framtida, det kvittar) får ta åt sig.
..fast ja, även ni som helt enkelt låtsas eller bara är lite ledsna över att det snöade så lite i kväll kan få känna sig älskade i och med det här blogginlägget ifall ni vill.
jo.
jo, så säger vi.

men älskling,

vi var alla en gång små

kanske en hund

det kliar i alla mina fingrar, men mamma sover i vardagsrummet där pianot står så jag kan inte slå mig ner och klinka.

ikväll har jag tecknat, spelat gitarr, inte pluggat franska (men nio timmar och tjugofem minuter är lång tid kvar till ett prov, lugna puckar), druckit munkte, nördat världens bästa blogg, inspirerats så att det liksom känts inuti och.. över axlarna. kan ni känna så av kreativitetsrus? att det liksom går som ett kittlande spänst i en vågrät linje under nacken.

imorse citerade jag någon i frosten över en glasruta i busskuren precis utanför mig. en mening innehållandes mitt absoluta engelska favoritord. eller nästan i alla fall, annan böjning bara.