jag vet att jag är tyst

men jag är så trött på bloggen. den är för mycket då, jag förändras hela tiden.
så just nu är jag lite spytrött, rastlös, på den - det går i ups and downs och jag tror jag behöver byta skepnad eller något. ni vet hur det kan vara ibland.

det kliar i fingrarna och jag vill skriva något stort,
måste bara komma på vad.
återkommer.


..och just det,
jag har en fråga.
vad säger mest; orden eller tystnaden?

äter äppelbitar,

lyssnar på sagor i mp3-format,
de allra godaste blåbären i mitt liv snarkar lätt ungefär fem meter från mig.

öppen dörr in till deras rum också, så jag måste vara tyst.
tyst. bara sagor i luften, om Alfons, Labolina och nu Lurix.

mina tossar.
åh, vad jag älskar er.

det bästa en faster Stina (som kryper mot sina ypperligt unga och hippa nitton, trots de gamlingförnimmelser just begreppet faster Stina medför) kan höra, efter att ha vaknat klockan sex av en mardröm, måste vara steget av blåbärstassar.

jag låg på Pär och Annas soffa, spontansov över för några helger sen.
och jag har alltid haft ganska svårt med det där att sova ensam i ett rum, det tog flera år innan jag ens kunde sova i mitt eget rum utan mamma bredvid.
så när jag väl vaknar av en gåshudsmardröm blir det automatiskt en otrolig pärs att somna om. oftast måste jag gå upp, tända massa lampor och lägga mig i mammavärmen en stund för att ens känna att jag fortfarande lever.

men ja, jag låg på soffan i ett av de tre Löfbladsvardagsrum som finns placerade i Västerås.
kvällen innan hade jag anlänt så pass sent att pärlorna somnat, och de var totalt omedvetna om att en faster låg och drömde gråtfärdigheter bara några väggar ifrån dem.
vaknade klockan sex och kände knappt täcket över mig, knep ihop ögonen dubbelt så hårt; som i tron att därmed kunna somna om dubbelt så enkelt och snabbt ifrån alla spöktankar.

plötsligt hörde jag hur en dörr sakta gnisslade upp och alla spänningar släpptes - mina tossar! så klart. vakna! nu var jag inte ensam, nu fanns mina hjältar precis bredvid mig och vid de tillfällena flyr alla världens mörker fältet illa kvickt.
jag hörde hur de tisslade lite i hallen, viskade till varandra - tills Saga uppenbarligen fick syn på mina ytterkläder, drog ett hastigt andetag och utbrast:

åh, nej - Stina har glömt alla sina kläder!

och fortsatte sedan, om möjligt ännu mer förtvivlad:

OCH SINA SKOR OCKSÅ!!

lilla stora rara underbara.
det hördes så väl att hon verkligen var uppriktigt oroligt panikslagen över att jag skulle sprungit ut i snön i bara strumplästen, och det finns inga finare människor än just de två.
alltså, jag älskar dem så otroligt. inte för att kärlek egentligen kan mätas, men ni vet.

hopp, när jag ser dem slår mitt hjärta i hopp.
tänka sig, att människor kan vara så vackra.
det är tur att jag bara behöver tänka på dem för att påminna mig om just det,
jag tror nämligen det är så lätt att glömma bort.

alldeles nu

jag har lånat Godnatt mister Tom som ljudbok på biblioteket, så ikväll vill jag somna till den och fina tankar.

trött på alla vinterversioner.
så himla trött.
tankarna alltså, alla vintertankar. de där som gömmer alla andra som existerade någon gång, bakom ett stort snöras och tvingar dem gå i idé under det.

jag lånade Nu, imorgon! också.
boken.
boken, boken, pjäsen, min pjäs, hjärtat.

jag såg den direkt på hyllan och i mitt huvud viskades en rad ur Fix you som i en vindpust förbi.
vagt, och den kom skvallrandes med minnen från mars.

femtonde maj eller något sånt gick sista föreställningen, och sedan tvingade jag mig själv att skära loss alla sladdar.
lånade inte boken, försökte sluta tänka på att jag varit tvungen att skiljas från något som ... som inte var något längre.
ni vet, som kommer lite för nära. för det blev elva gånger, jag såg den elva gånger och skulle jag fått bestämma - om vi leker i den där undre världen igen

(där de där drömmarna i folks ögon, som bara dröms tyst, faktiskt levs.
hudar mot förbjudna hudar och en fin en nånstans som önskar han tog steget innan chansen plötsligt försvann.
i en annan värld, kanske människor faktiskt ler mot varann på bussarna och vågar falla fritt.
för de vet att det ändå alltid finns någon som tar emot med öppna armar, när de landar. som jag skrev om i inlägget apples & tears)

hade jag suttit fast där för alltid.

om och om och om igen,
jag lovar att jag aldrig skulle få nog.
för något helt fantastiskt jag inte riktigt kan sätta fingret på väcktes i mig under varje föreställning
och fastän jag lärde mig varje scen, replik, fotsteg, fall utantill blev sekunderna aldrig föråldrade.

lågan brann hela tiden och visade mig ständigt nya vinklar av elden. nya sagor, i varje rörelse under det gula ljuset som avslutade varje session med fyra siluetter av människoskepnader mot väggen.
som en vridning på ett kaleidoskop, ett rop åt mig att vakna.

nu har jag smetat ut mitt öga igen, kanske borde dricka lite te, lite juice, ta en macka och sen sova.
imorgon är en ny dag som kommer för att jag ska visa den vad jag går för.

ps, mariekex är äckliga. bragokex är gott, helst med choklad.

men mariekex är äckliga och jag borde inte ens prata om kakor för kakat är det enda jag gjort sen i fredags.
eller, fika heter det nog, fikat är det enda jag gjort sen i fredags.
inga mariekex dock, och tur är väl det.

..okej, ett litet mariekex har jag fikat. för att jag fick smaka av Nattiz och var tvungen att superkonstatera att jag fortfarande inte tycker om dem, samt klargöra för resten av världen var exakt det osmakliga ligger.