de allra godaste blåbären i mitt liv snarkar lätt ungefär fem meter från mig.
öppen dörr in till deras rum också, så jag måste vara tyst.
tyst. bara sagor i luften, om Alfons, Labolina och nu Lurix.
mina tossar.
åh, vad jag älskar er.
det bästa en faster Stina (som kryper mot sina ypperligt unga och hippa nitton, trots de gamlingförnimmelser just begreppet faster Stina medför) kan höra, efter att ha vaknat klockan sex av en mardröm, måste vara steget av blåbärstassar.
jag låg på Pär och Annas soffa, spontansov över för några helger sen.
och jag har alltid haft ganska svårt med det där att sova ensam i ett rum, det tog flera år innan jag ens kunde sova i mitt eget rum utan mamma bredvid.
så när jag väl vaknar av en gåshudsmardröm blir det automatiskt en otrolig pärs att somna om. oftast måste jag gå upp, tända massa lampor och lägga mig i mammavärmen en stund för att ens känna att jag fortfarande lever.
men ja, jag låg på soffan i ett av de tre Löfbladsvardagsrum som finns placerade i Västerås.
kvällen innan hade jag anlänt så pass sent att pärlorna somnat, och de var totalt omedvetna om att en faster låg och drömde gråtfärdigheter bara några väggar ifrån dem.
vaknade klockan sex och kände knappt täcket över mig, knep ihop ögonen dubbelt så hårt; som i tron att därmed kunna somna om dubbelt så enkelt och snabbt ifrån alla spöktankar.
plötsligt hörde jag hur en dörr sakta gnisslade upp och alla spänningar släpptes - mina tossar! så klart. vakna! nu var jag inte ensam, nu fanns mina hjältar precis bredvid mig och vid de tillfällena flyr alla världens mörker fältet illa kvickt.
jag hörde hur de tisslade lite i hallen, viskade till varandra - tills Saga uppenbarligen fick syn på mina ytterkläder, drog ett hastigt andetag och utbrast:
åh, nej - Stina har glömt alla sina kläder!
och fortsatte sedan, om möjligt ännu mer förtvivlad:
OCH SINA SKOR OCKSÅ!!
och fortsatte sedan, om möjligt ännu mer förtvivlad:
OCH SINA SKOR OCKSÅ!!
lilla stora rara underbara.
det hördes så väl att hon verkligen var uppriktigt oroligt panikslagen över att jag skulle sprungit ut i snön i bara strumplästen, och det finns inga finare människor än just de två.
alltså, jag älskar dem så otroligt. inte för att kärlek egentligen kan mätas, men ni vet.
hopp, när jag ser dem slår mitt hjärta i hopp.
tänka sig, att människor kan vara så vackra.
det är tur att jag bara behöver tänka på dem för att påminna mig om just det,
jag tror nämligen det är så lätt att glömma bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar