vet ni?

det finns få känslor som mäter sig med den jag känner när jag lyssnar på Kings of convenience. om ens någon.
komplett vackert, på något sätt.

stjärtchup

jag har vridit ur mig allt tänkvärt som går att utvinna av den här natten och nu är jag så förvirrat tröttpigg att jag inte riktigt vet vad som är ut och in på hjärnan.
..som om jag nånsin har någon koll på det.

i badet nös jag ungefär femton gånger på rad (i mitt hem bor fem djur jag är allergisk mot) och nu vill jag sova en stund.
sen gå upp, pilla lite på texten och efter det cykla iväg till Sveriges radio.

rubriken är ett kul ord som, ifall det vore ett existerande begrepp, skulle syfta på något väldigt äckligt men låter ganska fint att säga ändå.

mätt på Västeråsfett och hög på koffein

beskriver mitt nu ganska precis och koncist.
en del total mättnad, en annan del rastlöshet.

nu ska jag antingen lägga mig i badet eller ta min osynliga pansarvagn och mosa mig igenom allt som gör mitt rum till vad som skulle kunna klassas som antingen 1, en konstellation av ett mycket förvirrat sinne eller 2, bombnedslaget bombnedslagsson.

(jag satt i fem minuter och försökte komma på något roligt att skriva efter ordet bombnedslaget. hur det gick? well..)

jag är fylld av inspiration men kan inte samla mina tankar,
och jag måste verkligen komma till någon form av klarhet för imorgon ska jag spela in en Tänkvärt. sista för i år.

så. ja.
klokheter, eller ja - insikter, kommer kanske oftare med bad i mörka badrum än städeri i stökiga sovrum.
sååå.
destination badkar.



den här låten brukar jag lyssna på när jag.. eh,
ja, gör saker. vad som helst, egentligen. går runt och har mig.
fast, då lyssnar jag på den nästan nio minuter långa versionen.
så vacker att jag nästan alltid börjar gråta i den långa, instrumentala delen som.. ja, är bland det bästa i hela låten och inte finns med i videon ovan.
men ni vet.

Janne och jag

nu sitter jag här igen. fastän jag var zombiesömnig redan klockan sju.
en viss mamma väckte mig typ halv elva imorse för att hon påstod att det stundades någon form av högtid.
fattade inte vad hon pratade om.


hehe.
nåväl.
sen ringde emmonklemmon och bad mig logga in på msn.
det är alltid dömt att sluta lite för tidigt morgonen därpå.

det enda jag planerar nu för tiden är vilka djur jag vill skaffa.
jag vill ha en teacup pig, och jag vill att den ska heta Janne.

jag vill ha Janne så mycket att jag sitter uppe nu och paintredigerar en bild på hur vi skulle se ut tillsammans.
i runda slängar.
hur jag tror att vi, i runda slängar, skulle kunna se ut tillsammans.
när vi äter, till exempel.

jag och jag och vår älskade vän kvällskviststvisten

jag, gäspar:
oj, nu är det verkligen bäst att jag viker alla kläder och bäddar sängen innan jag blir för trött.
dags att sätta igång!

jag: jo.. det är det ju. men vore det inte ganska bra att testa en sminkning inför lördag innan jag hinner tvätta bort sminket, jag menar.. så att jag vet hur jag vill ha det?
vilka kläder ska jag ha förresten? kan mamma kanske ha nåt fint..

vid mammas garderob, börjar kika bland galgarna.

jag:
nej, jag har ju just bytt till mjukiskläder. ingen idé att börja hålla på en massa och riva runt och så där.
nu måste jag faktiskt vika mina egna kläder och byta lakan,
för jag vill sova snart. åh, vad skönt det ska bli att sova.

jag: jo.. jag måste väl det.
men, måste jag inte ha lite musik i mobilen medan jag bäddar?
måste nog.. sätta mig vid datorn och ladda över.. lite kanske.

jag: okej. men bara ladda över. inte sega kvar en timme.

jag: nej, promise.

vid datorn,
en och en halv timme senare

jag: amen kom igen, nu har det ju gått överstyr. jag skulle inte läsa alla bloggar om och om igen bestämde jag ju, det var ju så jag sa!

jag: nee.. jag vet.. men, alltså, jag kände att ikväll skulle alla nog uppdatera extra mycket...

jag: nu går jag härifrån, bums!

jag: jo..

i rummet

jag: okej, först det där linnet. börjar vika
sen det där..
var ska jag ha den här då? är det mer en t-shirt än ett linne, egentligen?
..ska jag hänga upp den kanske?

vänder mig för att gå till garderoben och hänga upp den,
ser spegeln, börjar pilla i håret

jag: alltså, jag måste verkligen klippa mig. eller, mer ändra lite på någonting.
fast jag fick ju i och för sig en himla fin komplimang om håret på Coffeehouse by George idag. människor är så fina som bara ger spontana komplimanger till folk de inte känner, så där! i valet att säga och inte säga, så väljer de att säga. medmänsklighet, det är fint. för att inte tala om vykortet jag fick imorse då, där kan vi snacka om något som fick mig att skina som en sol...

jag: alltså, Stina, klockan är nästan tolv. jag måste faktiskt vika alla kläder, på riktigt den här gången. och bädda sängen. nu har jag musiken och ingenting får hindra mig. jag vet hur det blir, annars är jag uppe till fyra och vänder på dygnet totalt.

jag: aa...

jag: seså. sätt igång.

jag: men. alltså. teet är kallt. jag ska bara hämta lite nytt.

jag: ...ja. jo. okej.

jag är på väg ut ur rummet, ser spegeln igen:
men vänta, jag måste faktiskt testa sminkningen. bara pilla lite, lite. det går snabbt. jag ska bara pröva ut nyanser. något guldigt kanske.

sätter mig på golvet, pillar med ögonskuggor.
ställer ifrån mig paletten efter ett tag, tvättar bort mojset och sitter kvar på golvet.
stirrar in i spegeln, gör miner åt mig själv medan jag pratar engelska på alla brytningar jag kommer på

jag: men Stina, nu är klockan kvart i ett! SNÄLLA, hämta bara teet så att jag kan börja VIKA KLÄDER och BÄDDA SÄNGEN.

går ut i köket, kokar upp vatten och häller det i tekoppen.
går ut från köket, mot rummet

jag: ..men.. tänk så har det hänt nåt på Facebook. det kan ju ha hänt nånting kul.

jag: Stina, klockan är nästan ett. snälla. snälla. vik inte av. vik. inte. av....

viker av

jag: jo, men alltså, jag ska inte dröja kvar eller nåt. jag ska bara kolla...



uppdatering:
nu är teet snart kallt igen. kanske kommer det därför en uppföljare?
den som lever får se.
schizobloggen! storsatsning, so to speak.

karusellkänslornas, tröttögonens och sovugglans bikthörna

alldeles nyss spelade jag sönder en sträng på min gitarr, för första gången någonsin.
jag brast ut i värsta skrattkavalkaden medan jag kände hur jag nästan började gråta.
karusellkänslor. de spelar mig sina klassiska Stina, du måste ge oss lite sömn-spratt.

jo. alltså. jag har knappt sovit inatt.
det hände en så underlig grej igår.

vi börjar såhär,
min granne blev rånad. halv tre ungefär.
utanför sin port, som ligger ett par meter ifrån min.

för att trippa bakåt några minuter satt vi på samma buss, han och jag.
men av diverse anledningar ville jag undvika att prata med honom och..

ja, alltså. jag brukar inte springa från bussen.
jag har blivit för trygg i det där, att gå ute på natten.
trippar på som jag vill med efterdansrus kittlandes som grässtrån under fötterna.

det här var sista bussturen för dagen,
jag hade vinkat av fina vänner på stan.

busskuren ligger femtio meter från mitt fönster, ungefär.
och jag har aldrig sett det som någon skräckupplevelse, att ta mig därifrån hem.
jag menar, femtio meter. pfft.

men inatt..
inatt hände något.
bussen stannade och jag fick en intention. från ingenstans kom den och sa åt mig att börja springa.

och vad jag sprang sen.
rusade från kuren för att hinna så fram så fort som möjligt till porten, hann tänka att jag måste se ut som en galning som rusar här, ifrån ingenting.
genom snön, anklarna blev blöta och väl framme vid dörren fick jag stanna upp och fokusera för att ens hitta portnyckeln.

fram till lägenhetsdörren, öppnade den och allt var mörkt. men tryggt.
jag var hemma.
tände lampan, ropade på hundarna. tog inte av mig ytterkläderna.
från skorna började det smälta snö och jag gosade med fingrarna i Bonzos grå dammvippepäls framför byrån.
i ungefär en halvminut satt jag där, tyst.
tills Nisse plötsligt stack ut huvudet från köket.

"Stina, vår granne står där utanför och gråter, han säger att han blivit rånad, nedslagen och knivhotad"

hjärtat, tiden, allt stod still. jag stirrade min bror i ögonen och kunde inte ta honom på allvar först. hans ansiktsuttryck var så seriöst att jag blev övertygad om att han skojade.
"skämtar du?"

nej.
mamma vaknade, drog på sig morgonrocken och utanför vårt köksfönster började det ränna poliser.

vid det laget kändes hela magen som ett himla stenblock.
tyngre blev den för varje sekund,
orden landade i sinnet.
jag försökte känna efter i hjärtat.

förstår ni,
det handlade om sekunder.

jag springer inte från bussen, jag lunkar. eller skyndar mig, i kylan.

inatt sprang jag, för allt vad kroppen bar.
fastän jag var mitt uppe i ett sms, fastän jag var ganska sömnig och klockan mycket.
kom in, låste dörren och hann andas i någon minut innan min bror berättade att det skett ett personrån precis utanför vårt köksfönster.



förstår ni?
inte jag.

you know you've been away too long when your penis smells like a cheese doodle

hej! här sitter jag vid min dator, äter choklad och börjar ett blogginlägg med ordet hej som om jag skrev ett formellt (och lite misslyckat, med tanke på att formella grejor måste skrivas med versal i början) mejl till nåt företag jag vill säga något - förmodligen klaga lite halvhjärtat, med tanke på att hej inte är ett uttryck jag gärna lägger mig till med när jag vill ge ett positivt intryck - till.

kom nyss på mig själv med att vara ute och cykla, begreppet vakenliv har fått sig en helt ny innebörd sen jag insåg att jag bor ett par hundra meter från ett tjufyrasju-Statoil.
sen kom jag på mitt i turen att just det! vintern hatar ju cyklister och vill att vi ska halka och dö skallen av oss. det är ju därför det är en mindre lättsam idé att börja cykla mitt i natten.
men eftersom att det funkade bra och jag kom hem med choklad,
ser jag det som ett investerande agerande.

tittar på när det freestyle jammas i Musikhjälpen,
får ett plötsligt ryck av att verkligen vilja vara där och rappa med dom.

jag gör det ibland, kommer på meningar jag rappar för mig själv.
då blir jag lite uppfylld och glad över att den delen av mig väckts till liv bara så där,
medan något sorgset samtidigt sticker till nånstans.
förmodligen över att jag i samma sekund inser att det antagligen inte kommer att bli så mycket av min rapkarriär,
mer än det som kommer till mig när jag sitter på sängen eller rensar i garderoben eller häller upp lite juice i ett glas.

men fint skulle det vara. och vem vet vad som händer, jag har ju ett helt liv att förtära.
det är nog nånting med mig och ord.
jag har fler ord i mig än vad jag förstår, tror jag.


tänk om jag bestämde mig för att faktiskt smida och göra något av alla dessa idéjärn jag får.
tog tag i dom och grejer. för jag sitter på så mycket, önskar jag kunde spara allt.

en ny person för varje sekund, så känns det stundtals.

radio dept hela dagen.

annars känner jag för att bygga ett pepparkakshus.
i går försökte jag förresten micra några kräftstjärtar och de började explodera.
vad i vasken? tänkte jag (för "vad i vasken" är ju ett uttryck som finns).
är det typ metall i såna eller nåt sånt?

nånting säger mig dessutom att jag inte kommer att få möjlighet till sömn under ungefär ..hela nästa vecka.
Musikhjälpen börjar ju.
både Billie the vision, Moto Boy och Tingsek dyker upp i glasburen och dessutom är Nour programledare.
yikes.
jag måste hålla all koll jag kan.

shit. jag som planerat att vara social med människor under de kommande dagarna. plus att jag måste skriva viktiga grejor.
vad gör jag? hur tusan ska jag lösa detta?!


det här blev allt bra knivigt.
/nörden nördsson

klockan jättenatt,

jag dricker ofantligt mycket te. ibland funderar jag på ifall det verkligen är hälsosamt på alla plan.
jag kan liksom inte.. låta bli,
det är för mysigt. jag förknippar själva känslan med att ha en hederlig tekopp (alltså ingen pappvariant här, de innebär bara stress och Pressbyrån för mig) i handen med trygghet. ett lugn i bröstet. ett körsbär på toppen.
kanske två körsbär på toppen.

eller tre.
...varför inte en hel farm av små hetsiga körsbär på toppen, förresten.
för jag vet inte vad annars min tekonsumtion skulle gå att, likvärdigt, jämföras med.

ända sedan jag var trettonellernåt har jag varit beroende av te.
när jag väl känner begäret går det inte att stilla med något annat,
för kaffe dricker jag inte och varm choklad är för sött och mättsamt.
och kalla drycker? pfft, vore inte ens värt ett försök.

det går bara med te,
helst hett och kryddigt chai.
mmmm.

de två senaste gångerna jag har varit i affären för att köpa chaite har det inte funnits och jag har varit löjligt nära till tårar båda gångerna.
senast tog jag två nödnypor av gröna höjder i lösvikt. men det... det är inte samma sak.
jag har mina perioder, och just nu är det verkligen bara chai som tillfredställer whatever needs to be settled down.

ett tag, tvåtusensju, var det peach & mango-teet från Lipton som stod på kartan.
efter det blev det... undrar ifall det inte var då jag växte ifrån svarta teer.
vandrade mellan rooibos, grönt te och diverse röda versioner.

fast det är klart,
munkte blev jag nog introducerad för runt då. och det var något jag minst sagt föll för.
sen drack jag ju Lust & fägring, som också är svart.
så nä,
jag gled inte iväg från svarta teer. kanske mest påste, vid närmare eftertanke.

påste är tråkigare än löste. det är faktiskt så.

i skolan levde jag tvåtusensju och tvåtusenåtta på kaféets apple-, cinnamon- & raisin-te från Twinings.
och blåbärsteet. sen drabbades jag av en smärre pånyttfödelse när kafeterian tog in ICAs I <3>

ja, om det är något jag lärt mig under min tid som lätt fallen ner i begärets famn, är det att intensiva förälskelser tenderar att drivas till botten snabbt.
mest för att jag inte kan låta bli att dricka teet i fråga konstant.
tröttnar till slut, menar jag.

sist jag drack det var på valborg.
det var en fin valborg. den finaste någonsin, faktiskt.
eller.. fin. var den fin?
jag och Camilla var på fest i Kärsta. man ba, var? jag ba vetne, nånstans utanför Västerås.
med hennes vän David och hans vän Linus.

först åt vi mat. så där som människor sysslar med ibland.
sen gick vi hur många kilometer som helst, tills vi kom till en fest nånstans.
där satt jag mest på ett golv och spelade en skiva med Linda Bengtzing-låtar om och om igen.
sjöng med gjorde jag också,
och hurtigt värre hade vi bestämt att tälta den natten så morgonen efter vaknade jag dödssjuk.

..men det var fint så länge det roliga varade. för roligt var det.
speciellt när jag, Camilla och David blev lite natthungriga, so to speak.
då kom vi på den briljanta idén att sno en chipspåse som vi sett liggandes, oöppnad och förmodligen oälskad, i ett av rummen.
vi kände genast att det enda rätta som fanns att göra i den situationen,
var att ge chipspåsen ett bättre hem.
sagt och gjort.

efter det smet vi ut och hälsade hej då till alla misstänksamt snabbt, men det var det ju ingen som tänkte på.
det går verkligen att komma undan med vad som helst i en cirkulation av endast fulla människor.

ute var det mörkt, klockan var runt två tror jag. som nu, ungefär.
kallt också, slutet av april är faktiskt inte att leka med.
men, Kärsta-elden brann fortfarande och vi satte oss mitt framför den.
vi och chipsen, som tog slut i ett slurp. eller, i ett knaster kanske.

fast, hur låter det när chips tuggas? knaper? ..crunch?

nå väl. till slut blev påsen tom och jag vill minnas den som otroligt angenäm, stunden framför brasan.
det var bara vi, mitt ute i skogen nästan.
vi och en den där elden.
elden, som kanske mest var en glöd vid det laget förresten.


peach & mango kan jag för övrigt inte dricka idag,
jag blev lite.. fördrucken så att säga.


eh.
vad skulle jag skriva?

jo, jag tänkte nog egentligen mest finurla ihop något tämligen ointressant om att jag ikväll dricker lika mycket te som jag också överkonsumerar How I met your mother.
vilket jag, som går att skåda ovan, i all sin enkelhet skulle kunna ha uttryckt i en mening.

vilken tur, säger jag då, att det finns andra biktningsforum än, typ, statusrader på fejjan. tänk så fick jag bara skriva fyrahundratjugo tecken åt gången varje gång jag kände för att lätta på hjärtat.

puh.
något ger mig en intuition av att något i mig skulle överhettas.
förmodligen samma något som gav mig intuitionen.

love & play