söndagssammanfattar:

mjukost, galiamelon, tvåkronorströja.

fast i ordningen galiamelon, tvåkronorströja, mjukost.

varför är jag sugen på sushi jämt?

mitt fjortonårsjag skulle nog stirra föraktsfullt och rätt äcklat på mig om jag berättade det för henne.
hon skulle spänna blicken och väsa: you promised me you'd never ever hand over yourself to the other side..

mmmm. skulle jag svara.
så kan det gå. tji fick jag?

och precis när vi vore på väg att skiljas åt skulle jag inflika:

och jo, förresten!
om två år slutar du äta kött.
snälla, snälla ät cheeseburgare så fort du får chansen.

sen skulle jag förmodligen göra en McFly och avslöja en massa sportresultat för mig själv så att jag kan tippa rätt och bli rikast i världen.
skulle vara världens bästa riking.

nu ska jag lägga mig i badet, bli olivtvålsfrälst (jag ska gnugga mig så skinande ren att alla som vill röra mig måste använda vantar med stjärnformade halkskyddsmärken på innan de nuddar mig. ni vet, såna som var på undersidan av strumporna när man gick på dagis) och imorgon tänker jag sätta på mig tvåkronorströjan samt mina nya trosor med fåglar på.
måste ju spexa till dagen.

ps, min katt är i mitt rum nu. han kommer inte undan.

tänkte kanske klippa mig. och skaffa mig ett jobb.

fast ne, det är ju för att jag har ett jobb som jag har råd att klippa mig.

jag är så tokig.

jo.

hej bloggen! du vet ju ingenting om mitt liv.
det gör inte så mycket, du är ju bara en blogg.
och man är mycket coolare när man behåller mystiken om sig, fattar du väl.

mm.
nu ska jag lossa på tyglarna.
berätta om min dag, som de säger.

hej!
imorse vaknade jag klockan sex och tjugi. klockan sju stod jag utanför cykelförrådet och krånglade upp mobilsladden. det händer alltid och på grund av att jag är drabbad av funktionellt handikapp av något okänt slag tar det upp tre minuter av mitt liv, varje morgon.

mm, sen var den klar och då hoppade jag på cykeln. up, up and away! kan man skrika när man cyklar.
på väg ner till stan (...upp på stan borde det ju rimligtvis heta, det råkar ju vara uppförsbacke hela vägen) hoppade min kedja.
såg så hurtig ut jag kunde, hoppade av cykeln och la på kedjan.

åkte hundra meter, den hoppade igen. crack baby!! tänkte jag.
men jag är ju inte den som är den, så jag log allt vad jag kunde för att matcha min strålande torsdagsmorgon.

mmmm.. vad hände sen?
kom till kontoret, cyklade till en gamling.
nittiåttaårig typ. tänka sig. nittiåtta,
och på benen stod hon. klar i huvet och hejdundrande kardemummabullar.

hon började berätta hela sitt liv för mig.
men vi kom bara till dopet av hennes första barn.

seeen cyklade jag hem, åt spenatsoppa för tredje dan i rad (det är kul att vara sparsam. och det är så fina färger, spenatsoppa och ägg), somnade inte för rätt som det var skulle jag till psykologen.
cyklade till lasarettet (= ner på stan och ännu längre), sen efter det cyklade jag till jobbet igen.
åkte och kvällstittade till fem stycken eller något sånt.
sen cyklade jag hem, nu är jag hemma.

två mil har jag cyklat idag och nu ska jag äta melon.

hänger mest med gamlingar och luktar svett helatin.
skriver saker som "det är så fina färger, spenatsoppa och ägg" i min blogg.

men imorrn vill jag faktiskt klippa mig.
och köpa vin. och mysa på lördag, med the e's som jag kallar dem, mina kompizezez.


ååååh var är min katt förresten? jag vill gosa med katten.

när jag jobbar kommer det stunder, nästan varje dag, då jag drabbas av enorm mammapappasaknad.
jag tittar på gamlingarna vid sina köksbord, där de sitter med timbalmaten (mixad kletmat + mixad kletmat + gelatin = pudding) framför sig.
oftare än sällan är de svepta till blindo av förvirringar och gamla minnen.
dementa tanter som tror de är barn, som ropar efter sina föräldrar.

I.
I och hennes desperata längtan efter sin mamma, och jag hör att det finns något där.
det finns något i rösten, en knut. nånting ouppklarat mellan dem.
mellan I och hennes mamma.
det var något som inte hanns med,
något hon gör allt för att pussla ihop nu.

nu när de är borta för länge sen, hennes mamma och pappa.

dammar vardagsrum, sveper över det enda som finns kvar av deras nära;
foton.
svartvita foton på män, på syskon, på barn ibland.
bröllopsfoton, en lycklig dag för sextio år sen.

E som skojar om att hon har alla sina saknade kära på väggarna i sovrummet,
för att det är så praktiskt att de finns nära när hon ska sova och att hon därför bara behöver säga god natt en gång.



en lycklig dag för sextio år sen. som om tiden ens är något som finns.

jag äger tretton kronor.

kiwisarna på ICA Maxi kostar en krona styck.
now you know where I'm about to go.

idag fick jag syn på en glassbil,
stirrade ut förarsätet (som jag gjort varje gång jag sett en glassbil ända sedan dagen jag blev med insikten att min vän börjat jobba som glassbilschaufför) i hopp om ett välbekant ansikte.

och jo.
..plötsligt händer det.

för där satt Jenny, och hon satt inte bara utan hon log även sitt bedårande Jenny-leende!!
..!!!!!!

alla med ädelt teaterfamiljsmedlemskap vet exakt vilket leende jag snackar om.

jag skrattade rakt ut. blev så fantastiskt glad.

var trött som en gås och tjurig och trött som en gås. och tjurig.
tills jag fick se henne.

Jenny åkte förbi i en glassbil. Jenny får köra en glassbil. måtte hon känna sig som i paradiset.
då skrattade jag alltså rakt ut i luften och var glad resten av dagen.

sen gull-smsade vi en stund, vi gör sånt, och nu är jag fortfarande glad.
tänker vara glad på väg till ICA Maxi också. kiwisar.