under mitt pingvinparaply

när jag jobbar kommer det stunder, nästan varje dag, då jag drabbas av enorm mammapappasaknad.
jag tittar på gamlingarna vid sina köksbord, där de sitter med timbalmaten (mixad kletmat + mixad kletmat + gelatin = pudding) framför sig.
oftare än sällan är de svepta till blindo av förvirringar och gamla minnen.
dementa tanter som tror de är barn, som ropar efter sina föräldrar.

I.
I och hennes desperata längtan efter sin mamma, och jag hör att det finns något där.
det finns något i rösten, en knut. nånting ouppklarat mellan dem.
mellan I och hennes mamma.
det var något som inte hanns med,
något hon gör allt för att pussla ihop nu.

nu när de är borta för länge sen, hennes mamma och pappa.

dammar vardagsrum, sveper över det enda som finns kvar av deras nära;
foton.
svartvita foton på män, på syskon, på barn ibland.
bröllopsfoton, en lycklig dag för sextio år sen.

E som skojar om att hon har alla sina saknade kära på väggarna i sovrummet,
för att det är så praktiskt att de finns nära när hon ska sova och att hon därför bara behöver säga god natt en gång.



en lycklig dag för sextio år sen. som om tiden ens är något som finns.