på min brors soffa, i hans kolsvarta vardagsrum och jag älskar att jag kommer att vakna av de två allra tossigaste korvarna imorgon bitti. förmodligen blir det ett uppvaknande i form av pill i ansiktet och Saga som står bredvid sin lillasyster vid soffan och de säger "Stina, det är morgon nu!" "vill du leka med oss?" och jag som mumlar lite kvavt underifrån täcket att jag "bara ska sova en liten stund till, fråga pappa istället...". alltid när jag sover hos Pär och Anna får jag sova i en Metallica-t-shirt, min bror har ju minsann samlat på sig, eh, ett par under åren. ikväll satt jag runt ett bord och drack rött te. jag skrattade så jag praktiskt taget grät och allt jag kunde känna var att tusan, vilken tur att just dessa kom in i mitt liv, lärde mig skratta. för jag tror verkligen att det krävs lärdomar för sånt där, och känslan av att jag faktiskt får släppa loss och skratta mig själv andfådd, kissnödig och grymtande om jag vill. anywhere, anytime, any mood (ibland är det bästa som finns att skratta när jag egentligen inte är på skratthumör så långt magen kan känna, då det bara kommer i vilket fall). och om jag, låt säga, fortfarande umgicks med mina högstadievänner tror jag inte alls att min vardag, mitt liv, skulle vara så präglat av skratt och varma bröstkorgar som den visat sig bli. ..fast, jag vet inte. men jag vet i alla fall att jag bara inte vet hur jag tackar för en grej så stor, att jag fått just de vännerna jag fått. nu på senare dagar har det gått upp för mig att det här vi har är något väldigt ovanligt och ... ja, värdefullt visste jag ju redan. men ni vet, få förunnat. och jag är så glad, för ni gör mig så lycklig. ni lär mig att skratta och det kommer alltid vara den kunskap jag kommer ta bäst hand om och få mest ut av. aldrig någonsin damma igen, det lovar jag. min tröja luktar bror och ikväll såg vi underbara Where the wild things are och.. det skulle bara vara så skönt att inte vara människa ibland. jag är så trött, mina ögon grumlar ihop och fingrarna likaså. mobilbloggeri alltså! ett himla jobb. nu ska jag lyssna på Time flies med Lykke Li och bara sikta in mig på vad den här natten kommer välja att ge mig.
klicka där och hör hur jag låter. "garanterat kloka människor", som det står ser ni. ser ni! jag är klok, high class.
synd bara att jag tydligen inte är klok nog att förstå att det nog är bra att läsa de nitton sidorna i boken som ska vara till svenskaprovet om mindre än imorgon. tio timmar. skoj. full rulle nu, antar jag. men jag har juice, polkagrisar, te och tusen clementiner. det här ska nog gå vägen.
vet ni? jag är glad. jag är glad och det känns bara så underbart lättande att jag vill bita mig i kragen och dansa på tårna ibland. putt är jag dock på äckelsnöslasket, det kan ju bara gå och dö. men glad, glad, glad jag är glad och jag känner mig äntligen levande igen. åh, vad fint. i somras var allt så grått, och nu väntar jag bara på våren förrän jag kan spira på riktigt.
om ni förresten lyssnar på Tänkvärten som sändes idag behöver ni ju inte besserwissra er över att jag säger par fast jag egentligen menar ögon. det gör jag nog redan. såatteja.
perfektionistjobbig. ja, det är jag när det kommer till vissa, alla de där punkterna som tenderar att vara lite - ja - skörare än andra. ja, jag menar.. jag kan gå i mitt ostädade ungkvinnobombnedslag till rum i halva mitt liv. jag har heller inga problem med att till exempel slicka på offentliga saker när jag får lust. mina kläder bor i sängen och på golvet, ibland går jag till affären i mjukisbyxor och klackskor, och strumpor bär jag gärna typ ett år i sträck. oftast är de fulla med hål och inte ens matchade.
men nu, nu när det kommer till att jag vet att jag råkade skriva fel i en exploaterad text känner jag liksom en form av panikbehov att meddela alla som möjligen kunnat lyssna på texten att jag menade just ögon och inte par, att jag vet att det finns ett fel och att jag rättar till det i efterhand. men hallå, klockan var tjugo över sju på morgonen när den sändes - vems hjärna har vaknat då, egentligen?
det är faktiskt precis samma fenomen som kliar i fingrarna när jag läser gamla dagböcker och hittar stavfel eller andra grammatiska sneskrivningar. jag blir sjuk, måste typ lägga tvångsgrepp på mig själv för att inte börja pilla, intala mig att ingen trettonåring skriver galant och att det bara är en dagbok, min personligt charmiga dagbok som ingen mer än jag någonsin kommer att få läsa. bara en dagbok.. bara en dagbok...
ahh, in ut
in ut
in ut.. hyperventilationsandning. långt ord. fint.
JUICE! juice var det ja. och plugg. polkagrisar. kanske mest såna.
sitter alldeles hopsjunken och nersäckad på stolen framför datorn. det känns lite som att ryggraden liksom slingrar sig, som att den håller på att rangla ihop
... på nedervåningen har Bettys pensionat precis börjat spela, och jag jobbar i fiket som det heter. cupcakesfrosting, duka bord och servera te och sånt där.
ögonen faller nästan igen och nu kom Nattiz och frågade om vi skulle beställa mat nu. det ska vi. hihi. för snart ska jag på bio med tre pärlor och kvällen kommer att bli underbar. känner det i fingertopparna, i magvarmet.
jag ska rufsa mitt hår och krama Clara lite. nu är jag trött. kissnödig. hungrig. det är jag. tur för fina vänner. puss.
snappade mina öron upp en när de var på äventyr med mig i Örebrosvängarna. det var den här, och jag blev .. bara inte klok! från första stund så himla berörd, och nästan lika fylld är jag fortfarande. dans, dans, dans.
sen sa det bara klick mellan mig och knocked up, igår.rus!
..så, jag gillar svängarna mitt musikhjärta tar. och det var väl egentligen dit jag ville komma med kvällens gonattsaga och allt jag hade att förmedla, tror jag.
eller, just tusan! hej lilla pagen, välkommen för att stanna. hoppas du ska trivas. I know I will. det är så roligt, jag har aldrig sett mig själv som en korthårig typ. och så igår bara hände det. kärlek vid första saxdraget, skulle jag nog kunna kalla det.
pretty melody, ja - minst sagt. den är så vacker att jag bara vill gråta en liten stund. hela originalsoundtracket är bland det finaste som finns i musikväg, men den här..
om det är några som lärt sig hur man bäst går till väga för att få mig på fall är det pianomelodier. det har jag i alla fall lärt mig, under alla dessa år. som faktiskt blivit alla dessa, på riktigt. för nitton år sen låg jag i magen.
men ja, pianomelodier. de liksom snirklar sig runt, runt.. och lämnar mig mållös, handfallen. vissa, speciella. och lyssna bara.. mamma tror att den här spelas när Madame är så sorgsen efter att ha blivit bestulen på Duchesse och hennes ungar. jag vet inte riktigt, eftersom att det var så längesen jag såg hela Aristocats. men jag kan mycket väl tänka mig att så är fallet, för om du lyssnar hör du säkert också att det är precis den historian musiken berättar.
jag sitter här (nehe!), klockan är för mycket för att jag borde sitta här (nehe!) men sånt bryr ju aldrig jag mig om (nehe!). ne, precis. jo, faktiskt.
idag har varit så himla fin, det är bara så. jag älskar vänner.
det har fikats, dreglats, skrattats, pajats, chokladtårtats, global living-ats, druckit fyra koppar te-ats under en och samma fikperiod och så har det bara.. träffats rätt. ja! träffats rätt, precis vad det gjort. inte som i något speciellt egentligen, men igår var jag världens ledsnaste stinelin och så träffade jag bara människor som gjorde mig glad idag. så himla underbart.
dock saknade jag Nätly i skolan, värt att påpekas för det gjorde jag verkligen.
kylan får allt att stelna, och jag försöker känna efter med fingrarna, känna efter spår av vår. tror jag hittar ett par, men just ikväll i en stad som alltid sov ikväll är de långt borta.
skrev jag igår. utkastbloggen ni vet. i den har jag sparat nästan dubbelt så många inlägg som jag publicerat här, och vad som försiggår i den vet ingen mer än jag. bara jag. men jag tänker att.. den kanske ändå finns någonstans, för någon. lever i någon form av undre värld, en sorts dimension som inte ens går att läsas mellan raderna för oss, på den här jorden. i den här verkligheten.
där utkasten möter alla mina dagboksinlägg och önskningar som med osynlig bläck i fingrarna skrivits över väggarna genom flickrum efter flickrum. genom Sura, Hallsta och nu Västerås.
där de där drömmarna i folks ögon, som bara dröms tyst, faktiskt levs. hudar mot förbjudna hudar och en fin en nånstans som önskar han tog steget innan chansen plötsligt försvann. i en annan värld, kanske människor faktiskt ler mot varann på bussarna och vågar falla fritt. för de vet att det ändå alltid finns någon som tar emot med öppna armar, när de landar.
under gräset, över taken. under vårt gräs, våra tak, bakom varje stjärna kanske allt det här som aldrig pratas om faktiskt samlas.
jo. klart slut, tror jag. och sen den här, jag menar.. kom igen - går det, rent genetiskt, att födas så här snygg?
hej hej jättecrush. fnisszizisis!! här är vi på bal. i Örebros SF-lokaler, faktiskt. tänka sig!och här är två andra fina. vi har en bebis, han heter Lasse. ganska söt faktiskt.
känner för att försvinna, gå upp i rök för ett tag. dansa fötterna av mig någon lycklig stans och upptäcka små kaféer med bara bra musik spelandes.
fly dit himlarna brinner om varje vår och bara lyckliga hjärtans röst sätter spår.
ps, du - ellie - som gav mig den där underbara headerbilden. jag kan inte tacka dig nog! jag vet inte ifall jag vet vem du är, det kanske jag gör utan att, ja, veta om det. men det är fint med mystik och jag blev i alla fall genomvarm av att se din kommentar. nu har jag dock tröttnat på hela min blogg och börjat fila på en ny design (för en design är ju verkligen vad jag har nu. paint är high tec fab när det kommer till sånt där), med ny text och sånt. men jag blev innerligt glad i hela bröstet över att du gav mig din bild, din vackra bild och din tid, som present. med discokulorna och den finaste textraden jag vet. alltså, åh! alldeles överrumplad. och den ska sitta som skrivbordsbakgrund ett bra tag framöver, det vill jag lova. promise is a promise.
