jag skulle offra halva mitt hår för att få se det här live

det här är bara så himla vackert

och natten till igår somnade jag under stjärnorna, på gräsmattan mellan ett täcke och en filt, för första gången någonsin.
i Skinnskatteberg, dessutom. vad man nu gör där - annat än somnar under himlen - vill säga.

jag tror jag såg tre stjärnfall innan jag lite diskret la en täckeskant över huvudet och bara slocknade.
så otroligt lamslående fint och.. nära, ni vet - det är ju en sån där grej som finns i alla amerikanska åttiotalsfilmer inkluderandes scoutkårer; att sova under stjärnorna efter att man kokat lite bark och räknat hur många kakpaket man sålt. eller lappat ihop sina gröngölingsskjortor med tråd av gräs, typ.

utan väggar, utan stökigt rum och med bara hela världens luft att formas i.
samt lysande stjärnor över hela taket.


det ska jag göra flera gånger! i sommar, peeps. i sommar.
mysigast skulle nog vara att ligga en hel drös människor! tätt, tätt och sardinburkpackat.
åh, jag vill.
vill ni sova under stjärnorna med mig?

closed my eyes and thought of dancers

åh. sommaren är här.
jag känner gräset, det kryper under fötterna och mina kvällar spenderas som bäst med mitt tillfälliga favoritte som smakar piggelin och min fina uteplats.
hela världen luktar gott.
snart är det UKN i Folkets park och om en månad har jag sommarlov. va?

jo, en månad.
va?

jo, en ynka månad.
va?

..ja, jo, ni fattar väl grejen kanske?

jag längtar till framtiden.
och eftersom att den anländer från sekund genom sekund till sekund så känns ju just det konstaterandet väldigt fint.
väldigt värt, hoppfullt och bara fint.

gräset kittlar, om en månad har jag redan avverkat två festivaler och är på stadig ingång till min tredje.
det är sjukt.
helt galet, rättare sagt.
jag förstår inte, vad händer med all den här tiden som bara tycks springa härifrån?!
nyss stod jag på en gata utanför ett gult hus, andades ånga och kramades med tre personer. vi lovade att aldrig lämna varandra.
jag nynnade utan dina andetag tyst i kramen, och jag tänker fortfarande aldrig lämna dom.
åh.
det här måste bli ett sånt där pussel som faller på plats.

jag somnade ikväll

och vaknade med den här låten på hjärnan, i munnen.


jag smakade på orden, och de blev min räddning just ikväll.
första gången jag hörde den, i somras tror jag, kom jag underfund med mig själv att låten är helt otroligt vacker - så klart, Regina Spektor-skapt liksom.
men det har bara aldrig varit dess tur att leda mig, så där som vackra låtar gör med en ibland.
situationen har bara aldrig dykt upp, den har hela tiden bara varit en vacker låt i kvoten av många.

men ikväll, när jag vaknade, insåg jag att det här kan vara hela min höst.

it started out as a feeling
which then grew into a hope
which then turned into a quiet thought
which then turned into a quiet word
and then that word grew louder and louder
til it was a battle cry
I'll come back
when you call me
no need to say goodbye
just because everything's changing
doesn't mean it's never been this way before
all you can do is try to know who your friends are
as you head off to the war
pick a star on the dark horizon
and follow the light
you'll come back when it's over
no need to say goodbye
you'll come back when it's over
no need to say goodbye
now we're back to the beginning
it's just a feeling and no one knows yet
but just because they can't feel it too
doesn't mean that you have to forget
let your memories grow stronger and stronger
til they're before your eyes
you'll come back
when they call you
no need to say goodbye
you'll come back
when they call you
no need to say goodbye

i don't know what i'd do without you

Mina brorsdöttrar luktar godast i världen.
Ibland, innan jag ska gå och lägga mig i min säng för att sova in en tålmodigt kämpande gryningssol och ny morgondag, mörkertassar jag in i deras sovrum - nästan på bara lilltån mellan Heffaklumpsgosedjur och prinsesspeglar.
Sen lägger jag mig ner, bredvid min äldsta, och bara luktar.

Åh, stora lilla fina sköra älsklingsknyte. Jag ska lära dig allt jag kan och ingen ska någonsin lyckas göra dig illa, brukar jag viska till henne och hoppas att det ger någon form av trygghet i drömmarna bakom hennes mjuka och pausade små ögonlock.
Jag låter orden liksom beblandas med de små snusljuden ur hennes näsa, drar med min pekfingertopp längs hennes tre år gamla - och alldeles kompletta - pussel av små veckstreck i handflatan under en ännu mindre skara fingerknoppar redo att spira och peta, känna på livet.

Då ligger jag bredvid henne och andas tungt i luften - som ett moln ur munnen, ur sucken och världen, tyngt av tysta känslohum kring att de där perfekta små hallonläpparna ska färda andetag och ord under så lång tid till, kyssa sina grodor av innersta längtan och smaka så mycket salt av dolda ögondroppar i höstregn under sina kommande dagar, att de skulle bara veta.

Hon kommer, trots alla mina tappra fasterförsök att stålskydda henne och morra åt minsta lilla misstänksamt vassa spetskant, såras ända in genom blodet och in i märgen av människor hon delat ut en liten del av sitt hjärta till var.
Tiden kommer till och med snubbla över dagar då hon kvider sig av ångest i sin lilla, lilla säng i den stora, allt för stora världen - i ensamhet och inåtviskningar att 'det blir bra. Allting kommer att ordna sig till slut. Jag klarar det här'.

Och plötsligt ligger hon där en kväll, bredvid det vackraste hon vet.
Ibland kollar hon genom fönstret upp i stjärnorna, men mest ligger hon bara och pillar i spår gröpta ur en handlfata som inte skulpterats färdigt än, som ännu inte känt på världen.

Hon kommer ligga bredvid, bevaka det fina varma i mörkret och inte fatta någonstans hur något så fult som hat och cigaretter kan födas i en värld som ur samma luft skapar regnbågar och spektakel med perfekta små hallonläppar.
Sen kommer hon lukta lite på håret, mörkertassa ut ur rummet och gå och lägga sig.

ps, jag älskar älskar älskar älskar älskar älskar älskar mina vänner. större än vad ordet älskar x sju någonsin skulle kunna beskriva. ingenting räddar mig som ni gör.

det absolut jobbigaste som finns

är att höra ens älskade mamma säga att hon inte orkar.
men jag har aldrig varit en sån som slutar kämpa.
så, orkar inte du mamma - då ska jag orka för dig.

brinn, pengar, brinn

jag behöver luft.
ge mig andetag.
ge mig kraft.
hjälp mig hjälpa dig.
ge mig eld
att tända dig med
låt mig öppna dina ögon
tvätta ditt hjärta
med något annat
än aceton
än cigarettrök
låt mig spela
gitarren
skänka dig lite
av mina drömmar
låt mig
slänga telefonerna i backen
rycka dig i håret
och skrika i
undran
vad du håller på med
men jag ser
dina tyngda axlar
slitna skulderblad
som hukas
och trötta ögon
öppnas sällan

vi ville allt tillsammans
jag var åtta
du var tolv
och jag ser
dig i mig
mina ögon
mina kinder
hakan
och munnen
jag minns
hur avundsjuk jag var
på att du alltid vann
danstävlingar
på skoldiscona
och jag aldrig ens
kom till final

nu är jag
här

jag somnar i tvång
och foundationfläckar
på kudden

du ligger där
utanför dörren
ibland vill jag inte ens
vara vaken
när du kommer hem
jag vill inte
känna mig trygg
av att du plockar
Cornelis Vreejswik
precis utanför
mig
sen somnar du i takt med månen
medan solen väcker molnen
lyfter mina ögonlock
för att gå till skolan
och du bara sover
sover
och sover

mina ben är
ständigt på språng
på flykt
längtan om
en gatlykta hittad
att ställa mig under
lilla ensamma jag
och
inte komma hem

inte
komma hem
så

ge mig en dörr
ta mig ut för alla vindar
hjälp mig flyga

jag behöver flyga
men jag har aldrig gjort det
så jag vet inte riktigt hur man gör än
jag kan bara se på
ana

anamma
sparvarna i luften
med sina spiror
i virvlar kring toppen av träden

mina
vingar sitter
på plats och redo
fötterna skakar
av malplacerad nervositet
och röster som skriker att dom inte ska stå där

nej, dom ska upp
till
en himmel som ryser brisar i dova, korta
kom, kom
och jag är pingvinen med fötter gjutna i betong
som måste dit


(snart kommer regnet som en våg
och sköljer bort
allt som inte är musiken)

du är inte hemma men jag vågar inte vara vaken och vänta

när jag ser den här videon, känns det i varje liten blodpumpad del av mig som att ingenting i hela världen skulle göra mig lyckligare just nu än en liten gris.
en miniliten yttepyttegris som kan dricka mjölk med mig, vara för tjock för sina ben och bo tillsammans med Poem, marsvinet alltså ... så ja, jo - okej. där ser jag ju att jag på sätt och vis besitter minst en alternativ minigris redan. men iallifalli. jag vill ha en som grymtar..

jag tror jag måste leta på min katt, jag är ensam och behöver kärlek.
längtar bort.
hoppas på juni.
hoppas på liv.

ibland undrar man vad som får en att forsätta snurra.

jag vet ganska precis.

(sometimes I feel I just want you near me hoping for the world to close out)

det är vår, jag älskar det, igår åt jag glass på Hötorget med fina fina & Saga ringde just hemifrån och sa 'HEJ VILL DU KOMMA OCH ÄTA MED OSS?!?!?!'.
lilla stora älskling

snart ska ni få höra om livet. snart.
just nu dansar jag hellre runt, baddar mina stortår i gräs, luktar på våren, kallar min samhällslärare idiot* och oroar mig för pengar.
men ni kan få en fin låt att lalla runt i, tills dess.

..just den här brukar passa bäst som potentiell bakgrundsmusik till långfilmen om mitt liv jag låtsas existerar & pågår när jag sitter på bussen på väg till skolan.

*jo, såhärva, Sven sa att man kunde anta att folk som inte skrev behändigt på internet torde vara kompletta idioter - eftersom att skriften är nätets främsta kommunikation.
då skrev han ett fel på tavlan, varav jag råkade utbrista idiot.
det var inte meningen, kej... men han är ganska bitchig mot mig också, så jag tror vi är kvitt.