'Rolf Fredriksson, hur tas den här nyheten emot ute i Europa?'

..jaa, jag kan ju pekpinna att jag(jag bor i Europa) såklart är leende över att Victoria & han som nu blir prins älskar varandra och har väntat sju år på det här ögonblicket.
och förmodligen är det just därför, att dom väntat hela den där evigheten, både ettan & fyran väljer att sända precis på nypet sju år extra nyhetstv om deras förlovning.


men jag lyssnar faktiskt hellre på Markus gråtfärdigt finaste Mitt kvarter, och går till biblioteket.
eller, åker buss och går Vasagatan ner i solnedgången.
kådakmåment eller vaaad!

ibland har jag just köpt världens finaste skor jag. de här heter bara & stinas

ibland skriver jag dikter jag. den här heter kex

du bara var en sån
som gick upp innan klockan väckt
gäspa, gnugga ögonen, gny och försöka somna om

men du var tyst
och rummet var alltid släckt
på golvet låg blyertspennor
mellan sotiga a4-block
och
soliga persiennstreck tecknandes värme i raderna på ditt frusna
regnkalla golv
som talade om för mig hur mycket jag inte fick vara där
och i smyg försökte locka mig bort

jag gillade att du inte
ville att jag skulle vakna
så jag kunde smyga
med att lyssna
ligga kvar ensam
och sakna
dina virtuosfingrar med de svarta nagelbanden
kittlandes i min midja
som att den vore ett piano
jag
dom bleka sköra
med mina mörknade hemligheter i upphöjda iss
och du
dess färgare

*


jag släppte ut håret
det var fortfarande blött och luktade mandelsött
två timmar kvar till tåget
och du trippade mjukt med tårna
tvättade dom lena
i daggen och kyliga gräsdropparna

över järnvägen sprang grannens katt
jag minns hur du sa till mig
att liljevita bensköra fått fnatt
att hon blivit galen
när hon hört
vad du gjort
har du förstört
allt vi byggt upp?!

liksom slängt in i rappväggen
en porslinsvas i kras
sett som spruckna och veckade bilder genom turkosmarmorerat tavelglas
sjutton dagar efter
sagan om ert glittrande två årskalas
med slutet splittrat, bläddrat på olika håll
i olika moll
tick tack-ur
med visare
stannad på noll
puttad
blundande
bedjande
bollande
på kanten till vad
som
visslade i dur
en gång
och kommer med tunna pustar genom luften ibland

tro inte att jag inte såg på dig
hur hon doftade jämt

att hennes alla tusen parfymer blivit sommarregnet
du var tvungen att försöka sluta lukta på
ögonen grät lite och skorna läckte
jag var rädd för att säga fel så jag sa inget alls
men du väntade med mig
värmde, vinkade, vände dig
och gick iväg


*


tänker du på mig?
jag vet att du ligger bredvid henne och klockan är fyranollsex
förmodligen stirrar du in i taksprickan jag vet finns där
sett genom fönstret
manande
snökalla
marsnätter utan vantar
och funderar på att sticka
lämna liljevita bensköra för att inte ens rensa askkoppen och pussa hejdå
för att inte ens ta hennes hand eller föra näsan genom hennes hår
inte ens titta
eller ångra minsta lilla steg
kanske ta med mobiltelefonen
och hata dig själv lite till
för hur mycket du än beskyllt henne genom alla dar
avslöjas det ändå
blottas på glänt bakom skira doror
att den darrande hjälplösa fegaste kloklösta
till slut kommer att kuras i bara dig
och alltid ligga kvar


men du väntade
och var vaken med mig
du var här
så jag inte behövde gå och lägga mig


*

liljevita bensköra kommer vakna upp åtta eller nåt
och undra varför hennes händer är alldeles tomma på
varmnacke
nackvärme
purpurläppar
tre födelsemärken på vardera skuldra
dig
gråta lite över sitt franska snobbalkongräcke
liksom hulka fram slem, salt och lite vatten som i
var är du?
och
kom tillbaka, jag faller ju isär här utan dig
i mig

det gör du inte
det gör du aldrig
för det vet jag
det vet faktiskt jag
man lär sig efter ett tag

billie blues beats

I have walked these streets so long
there ain't nothing right
nothing wrong
but the little wet tears on my baby's shoulder
the little wet tears on your baby's shoulder
but on this stage
I've learned to fly
learned to sing
and learned to cry
little wet tears on my baby's shoulder
little wet tears on my baby's shoulder
but now it's time
to say goodbye
some might laugh
but I will surely cry
little wet tears on my baby's shoulder
little wet tears on my baby's shoulder

ett jag vet inte igen

ibland kan man inte sova när man borde, just för att man är för pigg för att sova.
eller så är man helt enkelt jättetrött i armar och knän och ögon, men kan ändå inte sova för att huvudet snurrar.
huvudet snurrar, hjärtat hjärtar och tankarna spinner väv med alla ens känslotrådar ...som för tillfället känns som stora och klumpiga rep, för grova att spinna vidare på eller veckla ut och på tok för gröpande, gnagande, slipande för att bara inte låtsas om och sussa in som en annan Törnrosa på Hästensmadrass.

ibland önskar man sig tillbaka typ tretton år och tre, nästan fyra(den är ju liksom mer än på ingång) lägenheter bakåt i tiden. i livet.
när man bodde i en trång men glad fyra på Magnetgatan i Surahammar, aldrig städade sitt bortskämt stora egetrum trots att man bodde ensam syster med tre stora storebröder, och skrev små gula brev till sin bästa kompis Max genom kuvert från Bamseklubben egentligen avsedda att sända en prenumerationsacceptans i.
när grannen hette Dagmar, var totalt kokoschizofren och samlade på katter. allas katter - jag tror hon hade två egna som faktiskt var rättfärdigt hennes, men ur hennes ögon hade nog hela världens katter fötts till jorden just för att utgöra hennes pussel perfekt.
hon bar alltid samma lila jacka minns jag, och när jag frågade mamma hur gammal Dagmar var svarade hon att Dagmar förmodligen inte hade någon aning om det själv.

ibland saknar man allt innan den där gränsen.
eller nej - alltid saknar man allt innan den där gränsen. men det är bara ibland det väljer att titta fram som ett ojämnt och gnagande rep trånandes upp och ner mellan revbenen.
innan, då.. när vuxen fortfarande var något stort och läskigt. så otroligt spännande, ouppnåeligt och uppfyllande ynka fyrtio procent av vår stora syskonskara Löfbladsbarn.
dom vuxna, som var dom tråkiga och kaffedrickande. dom vuxna, som var dom tårtorkande, bullbakande och omplåstrande kindnypande.
som en mamma, en pappa, en storebror Mattias, dagisfröken Babbelo eller min älskade mormor.

..och Björnön då.
södra, rara underbara Björnön - som alla ens somrar på smutsiga nakenknän och barfota småtår spenderades vid.
det där som verkligen var så nära paradis på jorden världen någonsin kan komma i all sin glans.
med bambisar skuttandes bredvid minivägen genom skogarna och ängarna med faluröda stugorna utploppade lite varstans i. och den finaste grönska med blommor och blad i alla former och färger man kan tänka sig.
lilla kiosken, lilla säsongsstugan, lilla Jocke & Agneta några meter upp i skogen, lilla dassen, lilla toaletthusen(tack och lov), lilla blå Volvobilen, lilla utrymmet bland tusen bröder, två föräldrar och en hund i lilla blå bilen, och lilla, åh så lilla en själv.

lilla, lilla jag
jag undrar jag
var jag hamnar en dag

egentligen är det nog sånt här man sätter varningstexter på - men jag känner er, ni överlever det här

ja hej & gonatt gott folk, jag lovar - jag skaaaaa sova .. men jag tänkte bara visa ett litet so called kådakmoment som fångar mitt spirande och entusiastiska liv just nu alldeles sanslöst perfekt.
känner att jag liksom verkligen behöver visa upp det för världen för att jag ska kunna sova gott, och ni få den förträffligt goda morgon ni förtjänar.

såhär har jag sett ut sen jag vaknade imorse, och jag har inte knarkat på sjutton år + tio månader + åtta månader(jag föddes en månad för tidigt).
så jag vet inte riktigt vad som gick snett på vägen.. tål tusingen att spekuleras i.
eller okej, nu kom jag ju på en grej bara för det - mamma har faktiskt berättat en historia om ett litet lustgasöde som skedde när hon låg på BB. det här var alltså tiden jag inte flyttat ut ur magen än och dödade hennes galla med mina aerobic turn rounds och step up-övningar bakom naveln.
och jag vet inte - kanske kom morfinet på såhär i efterhand att jag - hetsfostret som faktiskt hade i avsikt att vandalisera sitt hem organ för organ - nog tusingen också skulle behöva en släng lugnande, och därför tog ut sin rätt idag?

vi säger så.
nu ska jag sova bort lite till av mitt liv som jag inte alls redan spenderat veckan med att göra.
hoppas ni inte kissade på er, i nästa avsnitt kan ni få komma att skåda hur gröna & stora mina slembollar i halsen är när dom vaknar tillsammans med mig på morgonen - exklusivt och slemmigt alltså. men ack så mättande. vänta bara!
pusspuss

(men, mest längtar jag bara till i sommar)

A

idag träffade jag världens bästa människa.
hon som besitter det där ännu lite större hjärtat, och det kändes - hjälp! vad det kändes - att vi inte träffats på nästan ett år.
bara hela grejen att sitta där, i hennes bil igen, medan hon stapplade runt lite på Coop-parkeringen och oops!-ade bort att hon stod på zonen för de som saknar ett ben eller två.
det var så himla underbart.

och allt hon sa, när hon förklarade hur mycket dom faktiskt saknar mig också, fick mig verkligen in på tårstigen och jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen.
hennes vackra leende, som jag varit utan så förträffligt mycket längre än tillåtet, satt plötsligt där framför mig som så många tekvällar i Sura med henne & min pellirara underbara.

jag kan verkligen inte med någon form av ord eller läten beskriva hur mycket det betydde för mig, att i ren slump bara stöta på henne sådär - här i Hallsta av alla ställen.
när jag egentligen var på tok för febrig för att trippa runt ute och i mina isolerande tankedimmor inte ens märkte när hon, med bilen, tutade som en annan hockeyhuligan på krigsstigen.

jag vet bara att inget kunde hjälpt bättre, just nu. ingenting alls.
nu har jag börjat räkna ner, och om en vecka ekar hela lägenheten av utrymme och hyreshus.
den som ska bli någon annans att tampas med, under helt andra förhållanden och äventyr.

..eller vem vet, kanske kommer de tampas med precis samma saker vi gjort de senaste åren.
hemtrippningar mitt i natten och förbi läskiga skogen här utanför, i alla tänkbart möjliga årstider och färger.
de jag varje gång varit lika översprudlande glad och tacksam att jag överlevt, då jag med utpustningar wannabe, typ, Gudrunorkan äntrat lägenheten och pillat Pluttalie(katt) på magen med tårna i någon form av thank you I'm home!!-ceremoni.
sommarpromenader och cyklingar till Statoil där, på väg till Kolbäck, strax efter tio om kvällarna. de där som gett mig erfarenheter så som hur man försöker prata sansat med en norrman man inte förstår någonstans, medan resten av kroppen, psyket och bordssällskapet(Nattiz....) skrattar sådär så allting liksom.. kapsejsar.


och det är klart.
det går ju bra i Västerås också.
bara.. bara att jag kommer sakna det här så himla mycket.
det var ändå från stunden jag flyttade till Hallsta jag verkligen övertalade mig själv om hur mycket jag klarar, att jag klarar. och det var här jag träffade de vackraste individer jag vet.
här har jag upplevt alla dessa fantastiska minnen med dom - och det är ju självklart, jag kommer ju aldrig någonsin att släppa deras händer.

men jag minns en dag i december.
eller nej, en kväll i december - drygt nittio timmar innan julafton.
det var fredagen jag slutat skolan, så mitt lov hade just precis börjat. och logiskt sett, om man tänker i dom banorna, borde jag ju varit gladare än någonsin. där och då.
så var det inte,
jag låg på sängen och funderade över hur tusan allt kunde gått så snett.
vad jag gjort, hur hon kunde få mig så ledsen och vad tusan hon haft för anledning till allt det där hon sa(vilket jag inte ens idag fått svar på, tack du modiga människa för att du verkligen vågar prata med mig också), varför allt gått så fel med mamma och varför jag gjort det där jag lovat mig själv i nästan två år att aldrig göra igen.

jag ville allt annat än att vara kvar, och jag bara stirrade med alldeles för trötta ögon ut genom fönstret från min säng.
i ren undran och desperation kring vad tusan jag skulle ta mig till när jag inte ens kunde vistas där jag borde känna mig tryggast i världen utan att få panik, började jag gråta.
alla känslor och hela världen belamrade mig på en och totalt samma gång, och jag kände bara hur jag ville bort, jag orkade inte, jag orkade bara inte någonting.
sen ringde telefonen.
jag sprang alldeles utmattad ner för trappen och ut genom porten i bara t-shirten, för att möta min hjälte som kom halvvägs mellan mitt och hennes hus i en t-shirt och bara pyjamasbyxorna.
det var frostkallt och jag kunde inte ens säga någonting.
hela jag var bara skärrad och kraftlös.
men hon räddade mig.

och det är det dom gör. just det, på ett sätt jag verkligen inte i mina vildaste fattar hur dom klarar.
men det gör dom, så klart. och det är bara dom som kan.

(ja, idag får man lägga ut samma videos inom loppet av fyra blogginlägg)

torsdagen innan torsdagen innan

..och i feberångorna har alla mina typer av sociala liv och aktiviteter sakta men säkert tynats bort. härmed heter min bästa vän, nu och för alltid, Rocky.
Rocky Road.


och vad har jag egentligen för motargument till saken ifråga? vår kärlek är som klippt och skuren i perfekta pusselbitar - han har chokladen, marsmallowsarna och den lekfulla vispgrädden.
jag har mina förträffliga smaklökar och slående VIP-medlemskap i föreningen Fjäska flitigt för föräldrar.

men jag saknar mina klasskamrater som säkerligen har fått stå ut med exalterande entusiasm i form av lekar à la samhälls-Sven.
ha en fängslande resa mina vänner, och hoppas ni överlever. VI SES I EFTERVÄRLDEN!!!!!!!!!!1
(på tisdag)

ne,
nu ska jag ruttna lite till & alldeles strax har jag bergis införskaffat tusen katter + en hermelin samt en hel moss- och mögelklan kalasandes på mina tår, näsborrar och resten av kroppen. spännande!

yes please stina, come to us

okej, pipål - ni kanske hörde mitt lilla buttra tvivel om att jag kanske skulle på Hultsfred istället för Peace and love?
nu är jag i alla fall övertygad, jag ska på P&L -
för kommer Laakso dit, då kommer jag!
det står ju typ intatuerat på vem som nu bestämmer laaaaaaaaaaaaaaaaagen.

och så Emmaboda på det, plus förhoppningsvis lite Hultsfredsgrädde på toppen. VOILÀ, min sommartårta ska bli bäst.

för övrigt är det skitasynd om mig idag. jag har massa feber överallt i kroppen, och det känns verkligen som att en flodhäst slagit upp tält och campat på mitt huvud.
så ja - jag har sovit hela eftermiddagen och känner mig något platt, hängig, örgldloldöhhhhh och juicesugen.
men Laakso kommer till Peace and love och jag är glad som en piruettande liten sockiplastlärka på ett balettdansgolv.
nu ska jag fira the way I do best. med en kaviarmacka.

Rosa mannen är allas vår sötnos_pinkieboy.

just, just precis nu

luktar livet babyoljehud med hallon och källare(och här kommer ett klargörande om att jag älskar en viss sorts källarlukt) och kom en pop up-ruta och sa att jag hade valet 'stanna här för evigt?' skulle jag nästan - definitivt övervägt att göra i alla fall - klickat i OK-knappen.
igår var bäst. med världens finaste människor. och världens finaste film. jag grät, Nattiz grät, alla i filmen grät och Tsatsiki pratade nästan som en man och hade pussläppar. I taket lyser stjärnorna, alltså.
idag är bäst. med världens finaste familj.

ta vara på, ta vara på, ta vara på