estadio chile

jag träffade en ängel på bussen nyss.

ja, han hette det - ängel. fast på spanska, alltså borde det skrivas Ángel. i alla fall om man ska tro Google translate.

jag vet inte, men han gjorde bara ett så underligt fint intryck på mig.

vi pratade teater och Victor Jara, ängeln berättade att senast han var på teater var i sitt hemland, Chile, och att den pjäs han sett då handlade om Victor Jara och hans musik.
eller om det kanske var så att det till och med var en pjäs gjord av Victor Jara, jag vet inte riktigt för redan där blev jag så exalterad och alldeles tagen.

så precis när han då var på väg att förklara för mig vem Victor Jara var, utbrast jag "jag vet!" och berättade att jag nästan börjat gråta då mamma spelat upp hans tal från fotbollsstadion i Santiago, de där brutala septemberdagarna 73.
pjäsen var helt fantastisk, sa han - ängeln, alltså - och teaterbyggnaden allt ägt rum i är tydligen den största och vackraste i hela Chile.

teater i Chile liksom.

teater, i Chile liksom!

jag som är lycklig bara över att jag ska på Zeina och Nalle i Hallsta på fredag(jag jobbar = gratis inträde = yay!!) blir vimsig av bara tanken.
undrar hur jag skulle må i Chiles största teaterbyggnad.

förmodligen svävandes.

hah, att jag ens sätter ett förmodligen framför.
jag måste i vilket fall verkligen känna efter någon dag.
Sydamerika, hoppas du är lika nyfiken på mig som jag är på dig och allt innanför dina ramar.
eh, ja, bortsett från grillade marsvin och sånt i den stilen. det känns bara lite för absurt.
men jag är ju en sån som till och med finner kött i allmänhet ganska konstigt och onaturligt, så jag lär ju inte ha problem att finna grejer att, vaskamansäga, undvika under mina äventyr där nere.

jag har en ny mössa förresten.

en ceriserosa svamplik sak, tror jag hittat mitt nya hem.

jag har allt mina perioder som liten eremitkräfta jag, flyttar in i mina (stickade) skal tills jag tröttnar.
den här inhandlades på impulsen att jag kände mig tråkig, trött och behövde något som livade upp stämningen inför kvällen.
och visst funkade det! jo tack, alldeles förträffligt faktiskt.

bilder for Lisa, whenever I may find her

Tingsek tyckte den var fin i alla fall, det sa han lite malmökäckt och spontant när han passerade bordet jag satt vid.
och inte nog med det eller att mina röda sammetsleggins faktiskt matchade hans fluga - hela spelningen var underbar!
verkligen, underbart underbar.
lite svårt att beskriva det på något bättre sätt - jag hittar liksom inte riktigt några ord som faktiskt kan.

..för att hoppa i texten lite ostajligt nu, var det faktiskt också en grej Ángel sa.
att han skriver låtar, men mest på spanska för att svenska faktiskt är ett så fattigt språk, på det sättet att vi saknar så mycket som finns i många andra språk.
han berättade att det finns så otroligt många synonymer och ord i spanskan som inte ens går att översättas till svenska, för att vi helt enkelt inte har några svenska motsvarigheter för dem.

men ja, tillbaka till Tingsek och underbart underbar;
just den känslan, att få vara nära så påtaglig och intensiv musikalitet - ren musikalitet - är oslagbar. upprymd, levande, oslagbar.
mm, och vacker! vacker.
jag har sannerligen inte längtat ett halvår förgäves i alla fall.

om mindre än elva timmar sitter jag och fikar med två bjälsklingar.

åh!

de jag blev förd samman med genom allt som var då.
då jag sov under Stockholms nakna sommarhimmel
sprang i klackpumps genom alla Sveriges städer
busringde till Björn Gustafsson
åkte tåg hela tiden
plankade in genom ett stängsel i Eskilstuna
snodde plakat i tunnelbanan med Jessica
skrek sönder
pratade med Erik Wedberg i radio stup i kvarten
bad samme Erik hälsa till Linnea och Moa när de kom fram till honom på tråden
han faktiskt gjorde det
skrev ett sju sidor långt tack
åkte till Linköping mitt i natten
och aldrig blev kvitt blåmärkena under överarmarna.

jag tror nästan de sitter kvar fortfarande, blåmärkena.
märkligt hur vissa saker aldrig vill sluta kännas.
märkligt.
hur lycklig jag blev av allt,
hur jag tvingade mig själv att växa upp,
inte vara där.

hur det var alla vi
och ingenting annat
i hela världen spelade någon roll.
om man ändå bara slapp anpassa sig efter världen så oändligt.

(the love we share makes us the same)

the weight of my words

jag älskar att det, de få timmarna det verkligen är ljust, är så otroligt ljust på hösten.
så där fint, en fin och lite dov gul nyans av solen som får löven att nästan blänka i guld.
när det lyser in från köksfönstret, över hela hallgolvet om förmiddagarna.
då glipan mellan min sovrumsdörr och tröskeln släpper in lite av guldljuset, som för att locka.
hur vackert som helst.

jag äter inte marshmallowfluff längre, jag vet inte riktigt varför.


nu äter jag marshmallowfluff igen, för när jag skrev det där jag vet inte:t fick jag mig ett rynk mellan ögonbrynen som satte slag för saken, bestämt stegade jag mot kylskåpet och hämtade burken.
sen började jag äta och kom på att det nog är lite roligt det här med ägg, egentligen.

marshmallowfluffet innehåller i princip samma ingredienser som maränger, alltså äggvita och socker.
och ägg, eller ja - äggen som köps i kartongförpackningar är ju egentligen inte så mycket trevligare än att de skulle kunna platsa som hönmens.
obefruktade, utstötta ur kroppen och tomma på hälften av ingredienserna som behövs för att skapa ett kycklingfoster att låta växas och gro inuti sig.
hönmens som från början inte var menat att bli det, som egentligen skulle blivit befruktade ägg att senare kläckas som små hönbebisar. kycklingar!
djur, liv med gula, glänsande fjun och små näbbar.

här sitter jag liksom och äter marängklet, vars öde - ifall det funnits en pilsk tupp i närheten vid rätt tidpunkt - lika gärna skulle kunna tagit en twistaround och bestämt sig för att utveckla ägget till en fågel istället.
hur knasigt är inte det?

det känns ju ändå som att gungbrädan kyckling - marshmallowfluff, borde tänkas ha ett par miljon mellanhänder innan man kan lyckas föra dem samman och hitta deras gemensamma nämnare.
men nä -
två totalt spridda företeelser, grundade på precis samma grej och så nära besläktat.

eh, det där var inte riktigt bra för mitt veggosamvete att reagera över kände jag.
nu blev jag illamående.
...
jag tror jag ställer undan burken i kylen igen.

men det är hur som helst fortfarande en rolig tanke.
saker är så konstiga ibland.
typ som när man ska göra klart sitt samhällsarbete och råkar skriva ägg sju gånger i ett blogginlägg istället.

ikväll ska jag ha teater, fast det är höstlov, och jag längtar så innerligt.
det finns ingenting som gör mig lyckligare än att vara där,
med världens bästa människor.
jag blir alldeles snurrig av tanken, det är nästan mer än vad jag skulle våga önska mig.

och ändå får jag uppleva det, vecka efter vecka.
leende efter leende.

att vara lite ledsen..

..och trösta sig med marshmallowfluff.

bor man två mil från sina starkaste plåster finns det inte så mycket mer att göra än att, ja, taga vad man har.

i mitt fall blev det en sån burk.

det smakar lite som hur jag tänker mig att moln skulle smaka ifall de blev nerpackade som godisar.

marängigt. klibbigt. endorfinsött.

första hjälpen-aktivt för besvikelsemoments, alltså.
och, så klart, oj vad jag blev sugen på moln-moments också.

kanske lyssna på den här låten

och den här litegrann

jag är förflyttad

nu ligger jag i min säng och lyssnar på Morgonpasset.
ugglorna är vakna men jag vill sova, jag fattar inte varför jag inte sover.
jag kommer ju dricka en hel Pepsi som förra gången jag var vaknat fyra, och sen läsa in radiokrönikan lika snabbt som jag pratade med Lisa i telefon då. i turbospeed.
det vore ju skitjobbigt.

ahwell,
här är jag och så mycket kan jag inte göra åt det.
jag diskade faktiskt nyss världens mastodontdisk, och det märks så väl att Nisse är här eftersom att allt är intorkat och täckt med ketchup.
jag får superhjältebiceps, snälla någon, till slut gick gratängresterna till attack (tre gratängformar väl intorkade av sån där vispad äggratängtjosan?.. va?!?!?!) och bildade välriktade supertsunamis.
förlåt mamma, det är inte jag som blött ner golvet.
det var naturens lagar som bestämde sig för att uträtta lite verk.
på vårt köksgolv.

nåväl, russinfingrar & ketchupgafflar.
när jag stod där, svampandes och gäspandes om vartannat, kom jag plötsligt att tänka på när jag var sur på Elina sist.
jag skrattade rakt ut åt hela grejen för att den är så töntigt komisk och plötsligt orkade jag lite till.

nu ska ni få höra,
det var för lite över en månad sen i hennes bil på väg från tågstationen hem till Karin här i Festerås.
jag satt i passagerarsätet, och plötsligt började Kom igen, Lena! spelas.
Elina vet hur mycket jag älskar att stajla med att kunna det där övertempopartiet med tre miljoner ord helt utan andetag.
så åkte vi där, harmoniskt på vägen och jag gjorde mig beredd.
såg till att andas rätt, vässade koncentrationen och stängde av alla andra sinnen.
nu var det dags. jag var beredd.

okej? okej! skrek Håkan, jag instämde och min tid var kommen.
JAZZHUSET ÄR FULLT AV TRIX OCH COCA COLA-CHICKS OCH....

..trodde jag ja!
ne, innan jag visste ordet av hade Elina bytt låt och förstört scenariot jag längtat efter så gott som hela bilresan. hmpf, jag blev förnärmad och ursinnig överallt - och hon skrattade åt det!
inga gränser,
hon besitter verkligen inga gränser alls.
så det fanns liksom inget annat att göra, kände jag.
jag hade inget val.
det är tur att jag har stenkoll på Elinas svaga punkter, för genast tog jag godisbiten jag hade i munnen och kletade på hennes kind.

hela jag blev ett MWAHAHA, Elina blev ett panikskrik i falsett.
plötsligt var det hennes mungipor som dinglade under hakan och ögonbrynen inte långt efter. men min hämnd var funnen och succéartat verkad.
jag var dock inget gladare för det, kom på att skadeglädje nog inte riktigt är grejen för mig. tyvärr,
för där satt vi båda halvmuttrandes resten av vägen.
verkligen sura, fastän ingen vågade erkänna det.

hahahahahahahahahahahahahhahaahahahahhaah. love it.

lakrits för mig, tuggummi för morgonen, äppelpaj för höstlovet

i köket,
klockan är fyra minuter i halv sex.

jag vaknade för två timmar sen av att lampan i mitt rum var tänd.
det är minst sagt ett dilemma det där, jag är nämligen för rädd för att sova med lampan släckt - men jag vaknar ju ändå och störs hela tiden för att det är gult i mitt rum.

datorn stod bredvid mig, så jag bestämde mig för att kika igenom radiokrönikan jag ska spela in idag.
plötsligt var jag i full färd med korrigeringar och finslipningar hit, dit, tillbaka och hit igen och jag fattar bara inte..
vad är grejen med att jag nästan bara klarar av sånt där på natten?
alldeles nyvaken och tufsig,
men fingrarna glödde för allt vad de kunde och det är någonting med det där natthjärtat.
det som sover på dagen och väcks till liv, börjar glöda när allt annat slocknar.

action action i lådan och vips sa det i alla fall,
nu är jag helt klar med den och några ytterligare steg vaken.
om tjugo minuter börjar Nyhetsmorgon, femtio Morgonpasset och jag sitter med tre tända ljus bredvid. cosy, cosy.
ett luktar lakrits, ett äppelpaj, det tredje tuggummi och jag luktar ...kudde. eller något ditåt.


höstlovstisdag.
idag tycker jag någon kan komma in och fika med mig, det vore fint.
våldgästa mig! jag är villig, vänlig och otroligt våldgästbar.
om någon timme är jag trött igen, I'm sure, så nu ska jag göra en efterlängtad Varma koppen(de där pappagenerna alltså..) och jobba lite med mitt samhällsarbete om barnsoldater.
på fredag ska det vara inlämnat och idag är effektivitetens dag, det har jag lovat mig själv.

...eller okej, såhär;
precis, precis nu började jag känna lite mer för att krypa ner bredvid mamma och bara vara istället.
hon är så mjuk och varm och full av födelsemärken att jag nog inte kan låta bli.
helt enkelt.
men sen ska jag sätta fart på mig själv och jobba.
löften är sånt där som inte får brytas.

oiseau, oiseau

ikväll har jag pluggat övermycket matte så att jag är väl förberedd inför provet imorgon,
skulle jag kunna säga och luras.

det har jag inte.

ikväll har jag ätit gratismat på Ica tills jag bokstavligt talat kräktes(den sista banankrämkakan blev a little too much, antar jag) och på teatern teade jag med min fina Elina.

vi pratade om det där banankrämsunderverket och tiden, vilken himla sluging till fenomen att alltid hinna ikapp och ofta före oss.
jag kom på hur konstigt det kommer att se ut sen.
att det kommer en dag då vi lämnar det där; teatertrappan, evighetspraten, nattliga brandäventyr och godiscabarégruppen bakom oss.
jag förstår det inte.
det klingar bara fel i mig, jag vill vill vill inte.
man kan ju inte bara lämna sitt hem sådär.. ju.


ibland vill jag inte ens att det ska komma ett sen.
tycker oftast det är fint som det är nu.
jag tänker på allt det här.. att..
ja, att ni inte kommer att finnas där inom armlängds avstånd för alltid.
att någon kanske dör. att jag kanske dör.
jag vill inte dö. usch.
men jag vill ännu mindre att ni ska dö.
leva kvar med de variga, blödande och kroniskt skrikande såren överallt i mig
efter er.
inget kommer någonsin vara så obeskrivligt som smärtan, ontet, då jag en dag tvingas stå här utan er vid mig.
en av få känslor jag hoppas, in i varje märg och ut ur varje por, att jag aldrig aldrig någonsin kommer behöva tvingas uppleva.

vad vore jag utan era händer om mitt hjärta?
det är ju ni som får det att slå.


this is not the sound of a new man or crispy realization
it's the sound of the unlocking and the lift away
your love will be safe with me

det finns inte mycket jag tycker är vackrare än den här låten.
men ni är.
då sjutton är man fin.

var vaken med mig. jag vill inte gå och lägga mig.
var vaken med mig,
jag vill inte gå och lägga mig.

under ugglorna

ibland ligger man vaken i sin säng, gnuggar sig röd i ögonen och tänker lite på det här med att ens liv är lite som en tavla på några sätt.

ren, vit och ogjord i grunden och sedan successivt uppbyggd av minsta lilla färgstänk från alla håll.

varje erfarenhet blir som ett penseldrag, varje människa man möter ett annat.
varje val man gör, steg man tar och gräns man bryter skapar också varsitt mönster, sina fläckar.
somliga skeenden lyckas komma lite starkare och färga över andra, men allting finns ändå kvar under alla intorkade lager.

jag ligger vaken i min säng.
under ugglorna, och gnuggar mig röd samt extra blöt i ögonen.
jag tänker på det här med hur vissa människor kommer med sin pensel och sprider sig över typ hela tavlan, fast man inte bett dem. och när man sedan i frenetiska försök jobbar på att dölja dem, glömma och ge plats för att skapa åt nya håll säljs Tippex bara i jättesmå futtflaskor.

har man väl täckt något med Tippex kan det
dessutom krackelera efter ett tag och rivas upp igen.

teatern fyller mig med färg

som ingenting annat kan.
och ja, det skulle vara fint att ha den här nu, känner jag.

eller snarare att vara där, nu.
dricka te och vara superrumsren med Nattiz och Elina,
sno av Under Balkongens klubbor ...och ja, eh, allt annat som finns i Under Balkongens skafferi.
på insidan av dörren har Karin suttit upp en lapp över vad som finns i det,
när varje vara går ut och hur mycket det finns kvar av allt - blablablainfo för viktig förenings skafferi, ni vet. mycket organiserat! way to go, Karo.
sen att hon, bredvid varje godissort, skrivit typ 'äckliga lakritsfiskar', 'klubbor som smakar konstigt och blivit mjuka inuti' och sånt, bara som en täckmantel för att vi ska kunna snylta av det med un petit peu renare samvete gör ju det hela lite bättre. tihi.

tyvärr är Haribonapparna verkligen typ heligt superfärska, och så goda att vi inte ens förmår oss skriva något elakt om dem vid sidan av.
det gör att vi då får bita ihop medan vi går till attack och lättar på napplådelocket, för att sedan må något dåligt varje gång vi tar en tugga. men napparna är så goda att man får offra sig för njutningen, helt enkelt. det gäller att vara stenhård, iskall och med evinnerlig skicklighet att balansera på gränsen mellan lag och brott, så där.


nåväl, känns lite emsamt det här.
det trodde jag ensamt hette, när jag var typ fyra år och dagisbebodd.
vill inte känna mig emsam. det är så kallt.

closes my eyes

and thinks of dancers

those sweet words

när jag var tretton upptäckte jag Ted Gärdestad.
eller nä, jag visste ju redan innan vem han var & sånt där - men det där året, tvåtusenfyra, kom att bli ett så himla fint ett.
jag föll för musik på riktigt, lärde känna människor som kröp in, lät sig stanna och sedan dess påverkat mig något alldeles makalöst.
och det var då jag började känna det, antar att det var då det började blomma.
det där som burrar i bröstet än idag.
klumpen, elden, havet eller vad tusan det kan tänkas vara - jag vet ju inte det, vet inte ens vad det är egentligen.
men det känns, och skapar allt som skapas i mig.
passion, mina vakna nätter och sånt därnt.

och sommaren.. åh, sommaren!
jag spelade i min första teateruppsättning någonsin, under hela lovet, och lyssnade på Ted Gärdestad eller Nationalteaterns Kåldolmar & kalsipper i mammas sovrum de få stunder jag satt hemma och bara var.

mest den här låten,
den fångade mig då och var min absoluta älsklingsfavvo under så lång tid.
fortfarande tidlöst vacker, och lyssnar jag på den känner jag sommargräs och vassa stenar under fötterna.
lilla stackars-fötterna som gjorde ont ibland och tvunget växte hela sulan av hud på undersidan dubbelt så tjock för att vänja sig vid barfotateater.

cementfjäril

jag har fortfarande skavsår under näsan
och det är konstigt hur
snäppet för många känslor på samma gång
kan få en att må så ingröpt illa.
som godis.
eller mat.
eller alkohol.
eller vatten.
eller blod.
eller musik.
eller bilturer.
eller död.
eller karuseller.
eller nätter.
eller dagar.
eller prat.
eller luft.
eller saknad.
sån där saknad, ja
den har jag ju till och med lust att spy på ibland.

lördagsnatt, söndagsmorgon

ge mig lite glitter,
lite färg.

jag ligger under mitt uggletäcke.
som sällskap har jag en bebis(grattis Stina, det blev ett svart, varmt, evinnerligt sött och alldeles mjukt kurrande litet spektakel. med webcam!), ett skavsår under näsan, ett till skavsår under näsan, gärningsmannen till skavsåren under näsan; en toalettpappersrulle och dess vapen - tre harmoniskt nersnorade pappersmoln i sina bästa dager.
..plus alla mina ugglor förstås, men de ligger ju alltid här och väntar.

hjärnan har gått in i någon himla onödig pakt tillsammans med kroppen som går ut på att till fullo fylla sig med slem under obestämd tidsperiod, så jag och mina lungor är alldeles uppe i det där kniviga uppdraget att helt enkelt gilla läget.
det är nämligen vi som medverkar då jag hukar mig över handfatet och skänker det allt snor som, tokigt nog, tycks ha irrat bort sig från näsan och de där slemhinnorna.
men, å andra sidan - vem kan egentligen klandra det?
jag menar, hitta hem i stöket av alla dessa halsrör och bara typ tusen olika sorters tarmar kroppen manisamlar på?
pjuh, lär ju te sig som rena rama storstadskaoset vad tusan.
Tokyo, kanske. ja, Tokyoyra.
utan neonskyltar, kisöogn och ljus att hitta hem med hjälp av, dessutom.
..fast vid närmare eftertanke är det nog inte bara sneögonen som fattas - så många hela japaner cirkulerar nog inte i mig heller, för den delen.
eller,
gör det?
...

nåväl, vad man inte vet lider man inte av.
jag lyssnar på Josh Tillman och tänk vad jobbigt det vore ifall alla musicerade så här vackert och det blev något uttjatat, tråkigt, hopplöst.
nu är det söndag. fastän jag inte hunnit säga hejdå till lördag än.
men det gör ingenting, inga tårar behöver fällas.
mina söndagsplaner är nämligen att fika, twice, och samtidigt försöka lura över brutalhostan på någon individ som ter sig lite, liite elakare än vad jag är.
bara för att det vore så otroligt skönt att slippa den, och ännu finare att få slippa den med gott samvete.


fint,
ja. det blir fint.
jag ska njuta, le och så där. promise.

det läskigaste med vetskapen om att alla någon gång ska dö

är nog att livet är vad som började utan förvarning och pågår just nu.
eller att det kan bestämma sig för att plötsligt bara sluta gå nu, fingerknäppningen senare.

vakna, leva, lukta,
börja, rusas, leta,

känna, andas, finnas,
brinna, minnas, skratta,

våga, skydda, vara,
blunda, be, välja,

älska, vilja, skapa,
värma, förlåta, bevara

better be

oktober bygger frostväggar längs grässtråna,
marken glittrar i takt med mina steg under månen,
Jakob Hellman sjunger nittiotalet tillbaka under varje bussresa hem från Hallsta
så jag behöver aldrig känna mig ensam.

ändå längtar jag till gränder,
såna mina fötter aldrig känt mellan de där smala skårorna
som bildar viktiga ugglor i huden,
i Italien och bredvid pingvinerna på Nya Zeeland,
jag vill.

mamma visste inte var det kom ifrån, men
jag har förresten ett gulnat fotografi.
det är på en pingvin med vingarna i längtan, i luften, och ansatsen att
hoppa ut, flyga upp.
man ser hur mycket den vill
behöver
flyga upp

idag fikade jag med två burr och blev sedan räddad av en regnbåge

och jag kan inte tacka henne nog.

människor, alltså. åh.
de där orden skulle kunna rullas med betoningar lite hur som helst på tungan och grenas ut till tusen totalt olika associationer för varje korrigering.
som i ett kalejdoskop.
jag tror jag uttalat dem alla idag.
i alla fall mellan revbenen.

hjärtat flyr nu till
moln det inte upptäckt än
följ mig upp in i

och den här,

den här låten är ju faktiskt också något som lyckas ge mig gåshud varje gång, vid första nanosekunderna.


mindre än en månad som sagt.
jag ska räkna ner, fyllas och klara av alla såna där avklarningstvungna saker som måste klaras av innan dess.
ja, så säger vi.

nu väntar ugglorna.

det är så jobbigt när behövda längtor måste kosta pengar

jag hatar nog pengar.
en hatkärlek som inte ens är kärleksbaserad, för den delen.

de kan vara roliga när jag är jättesugen på sånahära nånting pop-tuggummiklubbor och faktiskt har en femma i fickan, men då det börjar handla om att måste betala för att inte tvingas frysa känns det bara inte helt suckfritt i hela den här livssitsen.

tänk,
ifall Italien låg en tiokronors bussresa härifrån.
bara för nu.


skönt i alla fall,
att Magnus Tingsek snart kommer och ställer sig en tiokronors bussresa härifrån.
det längtar jag till.
synd att det inte finns någon video till hans Easier, i såna fall hade den hamnat här.
så ni kan ju visionera fram en sån eller spotifaja eller nåt sånt.

idag kom jag på att jag börjar rysa varje gång jag ser en stjärnhimmel, en häst galoppera i naturen eller motorbåtar i sina fulla fartfärder ute på vattnet.
antar att det handlar om det där rörelsemönstret, av passionen till friheten och oändligheten liksom.