om mindre än elva timmar sitter jag och fikar med två bjälsklingar.

åh!

de jag blev förd samman med genom allt som var då.
då jag sov under Stockholms nakna sommarhimmel
sprang i klackpumps genom alla Sveriges städer
busringde till Björn Gustafsson
åkte tåg hela tiden
plankade in genom ett stängsel i Eskilstuna
snodde plakat i tunnelbanan med Jessica
skrek sönder
pratade med Erik Wedberg i radio stup i kvarten
bad samme Erik hälsa till Linnea och Moa när de kom fram till honom på tråden
han faktiskt gjorde det
skrev ett sju sidor långt tack
åkte till Linköping mitt i natten
och aldrig blev kvitt blåmärkena under överarmarna.

jag tror nästan de sitter kvar fortfarande, blåmärkena.
märkligt hur vissa saker aldrig vill sluta kännas.
märkligt.
hur lycklig jag blev av allt,
hur jag tvingade mig själv att växa upp,
inte vara där.

hur det var alla vi
och ingenting annat
i hela världen spelade någon roll.
om man ändå bara slapp anpassa sig efter världen så oändligt.

(the love we share makes us the same)