pärlor

tillsammans är man mindre ensam.
jag vill vara en fransk film, åtminstone leva i en.
med mormorar och crêpes och perserkatter och gröna trädörrar.
dock minus kvinnoförtryckande män som jag (audrey tautou) sen går och blir kär i, men det är ju en annan femma.



jag har en vision om ett mål jag vill nå,
jag och jag och alla mina knasdrömmar.


just den här går ut på att lära mig prata franska, något uppgraderad och hoplappad än den bristfallande jag redan kan tala. flytande och någorlunda korrekt helt enkelt.
så att det då varje gång jag brusar upp, alltså till exempel blir euforisk och fantastisk glad, kanske exalterad, kissnödig, kär, skitarg, stressad eller pulshöjd på något annat vänster bara börjar bubbla franska istället för svenska. att det liksom.. bara övergår och faller som pusselbitar.


evighetsmeningar, porlandes ur munnen på automatik. som vatten i ett vattenfall.
som musik.
som mjukosten mellan kaviaren i Kalles randiga.


hehe.
nog för att jag förmodligen är cheesier än den cheesigaste mjukosten i hela universum. men förstå bara vilken otrolig genomslagskraft det måste ha - för att inte tala om sverigemänniskors alla reaktioner.
hoho!
je voudrais un orange avec fromage et deux tomates! merci mon joli papillon - tu préfére des yeux bruns ou verts? grâce à toi à nouveau je respire, mon ballon merci merci beaucoup ma baguette. salut! pourquoi ma petite fille?



fast, eh, ja. meningen med mitt framtidsgöra är så klart att allt jag säger ska innehålla någon form av logik. samt te sig tämligen rättstavat.


och det är ju så vackert när det pratas i vissa stämningar, det är något som inte kan hjälpas.
jag undrar ifall det finns gott om alpackor i Frankrike.
säkert. lyckos dom i så fall. både alpackorna och frankrikemänniskorna.



imorgon ser jag kent.
oh my love.
emmène-moi aussi loin que possible.

m

jag har precis ansökt om sommarjobb och jag är bara så himla lättad över det.

had to blog, liksom. hehe.

på tisdag ska jag se Kent!
världsbästa grejen.

speciellt eftersom att det kom så spontant och plötsligt, för att jag får biljetten superbilligt och för att jag ska ha samma kavaj som jag hade på första konserten. när jag var fjorton. förstår ni, jag har varit fjorton en gång i tiden! hujeda mig.


för övrigt har jag pillat ur två vita pluppar ur mina halsmandlar ikväll.
ni vet?
de satt på samma ställe, fast med en timmes mellanrum. så plupp nummer två måste alltså ha börjat växa efter att den första försvunnit! wow.

det är typ min favoritsysselsättning. jag tar två tops och börjar pilla.
sen var jag med om världens mest fascinerande snorgrej idag!
någon måste bli offer för den historian imorgon, jag ska haffa första bästa och så får vi hoppas att det leder väl.

vingar

jag är så trött på att fejjan har tagit över allas sociala levernen och liv nästan.
dö facebook, dö facebook.


ah well.
för övrigt drömmer jag om att flytta härifrån,
min rektor har till och med konstaterat att jag och Kantzowska gymnasiet är som processen att försöka trycka in en rund form i ett fyrkantigt hål.
not the very best combination, menade han på och jag kunde bara nicka och säga 'jo, men exakt'.

men jag härdar. för jag tänker på vad världens bästa Ida sa till mig när vi satt på Gränden en gång, en fin gång var det.
vänner är universums absolut mest lyckade uppfinning. i love them.
Ida har för övrigt den största fighterinstinkt jag träffat på någonsin. en puma i sina bästa dagar, det är en titel hon sannerligen kan titulera sig med.


sen drömmer jag om alpackor också. och glasblåseri! ..och hästar, och båtar.
det finns så mycket jag ska göra och hinna med, jag bara längtar tills dessa händer släpper mina vingar så jag kan.. flyga.

igår var jag med min tootsie roll och gjorde stan.
vi gick och såg Carlforsskas estettreors sceniska slutprojekt och jag satt och småttet dog över att jag inte fick leva på scenen jag också.

men det spelar ingen roll nu,
jag kan bara stappla framåt och hoppas jag trampar rätt.
en Erik sa till mig här om dagen att jag kommer att hamna där jag ska i vilket fall, oavsett om jag går ut skolan eller vad jag nu kommer att göra. det ordnar sig, sa han, och så gav han mig en detaljerad framtidsvy över vad som komma skall. tydligen innefattar detta gatustädning och gula reflexdräkter. skoj! ska bli intressant att uppleva den perioden, se hur det känns och så där. erfarenheter och meriter, woho.

schnuffles!!!

hej dösötisen, ditt leende smälter mig som gelehallon i micron.
fallen pladask och samman.

*konstpaus*

pladask och samman.

elephant

nu sitter jag och proppar hela munnen full med vindruvor.
ni vet, alla har gått och blivit jättesmå.
i varje affär.

men jag lever ju upp till min kalastitel i vilket fall.
..undrar hur många jag får in.


idag såg jag världens sötaste grej, förresten!
det var en bild på en alpacka i Västerås tidning. jag hade lunch och ströbläddrade, ensam i fikarummet.
plötsligt dyker bilden upp och jag visste inte var jag skulle ta vägen, jag vet bara att jag måste klippa ut den och spara. lovar, jag lovar er - en dag ska ni också få se.

(det här är stiss, inte alpackan.
dock lika söt, nästan. och liten som en vindruva.
så hon sammanfattar ju det här inlägget ganska exemplariskt)

kulturtjejen rapporterar

jag sitter på min praktikplatsstol, hukad över min praktikplatsdator.
lyssnar på P3, dricker praktikplatste och konstsuckar dramatiskt över att jag kämpar hårt och är så viktig för världen, kulturen och mångfalden i och med att jag måste sammanställa massa kulturpapper och deltagarutvärderingar.

igår jobbade jag över (= satt och smågrät till musikklipp från Where the wild things are på youtube) och jag blir så stolt över min inre superhjälte.


för att sammanfatta så..
jo - det känns bra, det här.

jag har ett praktikplatskontor och en egen praktikplatsmobil (som jag använt två gånger. 1, ringde till Sveriges radio = viktig!!! 2, skickade ett sms till Camilla och klargjorde att jag har en egen jobbmobil = ...) och lägger viktiga saker i viktigare kuvert med konstiga namn.
coolt.

access till landstingshuset och jag menar kom igen - vad ser inte viktigt ut om just det; när jag kommer strosandes lite lätt och filosoferandes i vårluften. över gatan, förbi Sigmatorget och så pillar jag lite vant in koden på knapplattan bredvid porten like I've done it a thousand times before och nästan obemärkt bara faller in i viktighetstrapphuset?

SKITCOOLT!

jag leker vuxen, med andra ord.
nu ska jag fortsätta sitta nersäckad på min praktikplatsstol och snart springa iväg för att köpa lunch någonstans.
jag vill aldrig tillbaka till Kantzowska.
like that's a new thing... men ni vet.

mjau

idag när jag gick till skolan, från bussen, tänkte jag lite.
på människor.
så där jag gör allt som oftast nowadays.

jo,
såhär ungefär:

varje människa är sina värderingar. är det inte så?
och alla människor är lika mycket värda. är det inte så?

jag vet inte riktigt, det var nog det jag funderade på.
just det, att om en människa är och borde behandlas efter sina värderingar kan ju alla omöjligt te sig lika mycket värda i slutändan.
till exempel,

om jag skulle träffa på någon med rasistvärderingar rakt igenom bröstkorgen skulle jag aldrig kunna värdera den här personen lika högt som en människa fylld av kärleksfulla teorier och vackert, mångkulturellt uppskattande tankar.
i alla fall är det precis så det känns.

så jag undrar bara,
är alla lika mycket värda?


allt är individuellt, så klart.
och alla måste ju få chanser.
det är ett faktum att livet och allt det bär med sig inte ter sig konstant - vi förändras hela tiden, på alla plan och förhoppningsvis finner den här personen av främlingsfientlig styrka i sina empatiglasögon en bättre vinkel att syna sin omgivning ur. någonstans, någon tid.

men just i stunden då en varm, kärleksfull och accepterande människa står framför mig - bredvid någon som stödjer alla Hitlerteorier samt säger sig hata somliga människor bara för hur de råkade födas. då kan jag bara inte känna att de här två karaktärerna besitter lika högt värde eller någonsin skulle kunna göra, ens.
nej, just i stunden känns det svårt.

för en människa är sina värderingar. ..visst?
så, om jag då föraktar dennas etnocentriska åsikter - är det då människan i sig jag hyser agg mot?
kanske går det inte att avsky en människa i sig. kanske ligger hatet och spottloskan som vandrar fram och tillbaka på min tunga (skapad för att jag helt enkelt bra gärna vill placera den i min motparts ansiktsparti) riktad endast mot några utvalda sidor av den här personen mitt emot mig?

finns det därmed delar av denna som gör att jag faktiskt skulle kunna börja älska dess andra åsikter?

jag vet inte.
när jag älskar någon,
älskar jag människan och allt den står för. allt den står för, värderar och för fram blir allt jag någonsin drömt om att få veta. vackrast i världen, ni vet.
men när jag hatar någon. eller, när jag hatar vad någon står och brinner för..

vad hatar jag exakt?
kan jag värdera den opposition vars innehåll och tankebanor jag äcklas av lika högt jag finner någon jag älskar betydelsefull och viktig för en bra framtid och värld?

morotskaka

ibland, oftast när jag ligger i sängen, andas jag (jo, sånt ska vara bra har jag hört så det har jag börjat syssla med) och det låter som att det sitter fast 1, en maskin 2, en katt 3, en kattmaskin i mina lungor.

som piper.
den piper också.

..och nu kom jag på att min beskrivning av whatever's in my chest på pricken låter som något som skulle figurera och platsa perfekt i en clarie-dröm.
detta faktum gjorde mig lite skraj och med hopp att komma undan med livet i behåll undrar jag därför, borde jag bli orolig?

ahwell, den som lever får se.
dagsplanering:
1, morot
2, teater

prinsessan av peking

jag försöker skriva ett cv. lycka till mig.

i fredags såg jag Markus Krunegård och jag dör,
vilken musik!
nånstans,

nånstans hade jag glömt bort hur det kändes att stå längst fram och dansa alla mina svettporer tokbananer. men nu vet jag igen.

tråkigt bara att vuxentyperna alltid ska vara så pretto och inte ens dansa till en spelning de väl går på, och att de dessutom ens tar sig friheten att ställa sig längst fram fattar jag bara inte.
det är ju inte jag som är konstig när jag hoppar omkring som en rabieshund (en snäll en) framför scenen i det scenariot, det är ju de som stirrar ut mig som är.

jag vill till Malmö, eller bara lite bort.
sportlov ett år till, tack.

helt seriöst, skolan är inte gjord för mig.
jag vet inte vad jag ska ta mig till.

men idag kom våren och jag åt gelehjärtan. folk lyfter huvudet, vaknar.

eller så här kanske

skriv en bok som alla läser,
ge pengar till ett institut.

gör en sång som barnen sjunger
när terminen tagit slut.

sy upp en kollektion med kläder,
ge ditt namn åt ett gevär.

var det extra i parfymen,
den som vackra kvinnor bär.

säg ett ord som blir bevingat,
sätt en flagga på en topp.

spring på under tre minuter,
ett 1500 meters lopp.

korsa apor med kaniner,
få ett pris ur kungens hand.

se till att skaffa några ungar,
eller sätt en värld i brand.

vi kommer alltid att leva
vi kommer aldrig att dö

vi kommer alltid att leva
vi kommer aldrig att dö

vi kommer alltid att leva
vi kommer aldrig att dö

vi kommer alltid att leva
vi kommer aldrig att dö

vi kommer aldrig att dö.

the heart is a rebel

jag beundrar alla som kan.
professorer, musiker, aktörer, poeter
och de med varann.

i fingrarna slingrar sig ugglespår.
allting består av bakterier, rör sig och springer iväg.
för ingenting varar för evigt och allt tar slut någon gång.
ögon är skåror i huden som blottar allt

eller ingenting, blottar ingenting alls.

flyger

i Millis svarta lägenhet i Hallsta,
på sängen.
mina röda naglar prydda med guldiga leopardfläckar.
fingrarna blir verkligen finare när naglarna är målade, de ser mer graciösa och vackra ut.
jag har kommit på att jag nog har ganska fina händer, de är små och klassiskt smala - bleka och dansande.

imorgon (är idag egentligen) har vi genrep och jag spelar teater igen.
älskar.

jag skulle förresten vilja ha en luftballong.
och en pingvin.