imorrn ska jag

1, äta upp min ananas
2, köpa henna
3, hämta ut biobiljetten jag fick för att vara med i en undersökning (tack Västerås stad. en av tusen utvalda! jag visste att jag kunde lita på dig, att du minsann favoriserar mig lite i alla fall)
4, träffa några tokiga på stan
5, cykla hem
6, åka till Willys och köpa quorn

alternativt,
5, övertala tokiga på stan att vi ska gå på bio
6, cykla hem i räserfart av kvällsmörkerrädsla

förmodligen äter jag upp linssoppan mellan punkterna också. och typ. städar rummet.
eller, mer intalar mig själv ikväll att jag nog ska städa rummet imorgon - så att jag fortsättningsvis går runt och mår samvetsbra över att jag faktiskt har klämt in något hurtigt att göra imorgon.

sen.. ja, jag vet inte riktigt varför. men det brukar av någon anledning inte bli så att jag rent praktiskt faktiskt tar mig i kragen och städar rummet,
eftersom att jag redan har fullt upp med att gå och ge mig själv endorfinpushes över mitt hurtiga initiativtagande i och med planen att städa rummet.

förstår ni?

hopp

vilken gren till min tro på mänskligheten jag än tappat,
hittar jag den alltid åter efter att ha tittat på reprisen av något avsnitt ur Sommarpratarna på SVT play. jag är lika lättrörd som en skål med hummus.

och ikväll ringde Elina.
min andra vinge. älskade underbara kloka och så varma.

favorittjej i favoritköket på favoritteatern

för en timme sen kom jag in från en springtur i spåret.
det var mörkt nästan överallt på grund av något fel i gatubelysningen,
så stjärnorna syntes klart hela tiden.
sån himla frihetskänsla.

sen värmde jag linssoppa,
och det gör ingenting att den är stark eller lite för varm.
då tvingas jag äta långsamt,
vilket jag tenderar att inte riktigt klara av annars.

i går kom Nattiz hit och fikade.
jag älskar henne så innerligt i hjärtat. min vinge.


närhet är verkligen livsviktigt, närhet från rätt håll.

nu ska pappa åka hem till sig

oj, vad gråtnödig jag blev.

jag tror att fejkjulen kom igår

för på ICA säljer de skumtomtar, hos Emma åt jag lussebullar medan vi målade en blåval över baksidan på min gitarr,
och när jag kom hem hade broren köpt både pepparkakor och clementiner.

dessutom blev jag med touch screen-telefon och det är lite roligt eftersom att jag är lillasysterrebelliskt medvetet tekniskt handikappad.

åh, bloggen. om du bara kände vid hälften av allt som snurrar i mig just nu.
du vet ju ingenting.

"alltså, jag älskar kvällar som den här.

det känns som att jag sett världens bästa film som skapat mig alla känslor,
slutat lyckligt och jag varit huvudpersonen."

ligger på en soffa,

i en lägenhet någonstans mellan en massa vägar med kryddrelaterade namn.
i Uppsala. eller Pelle Svanslös-town som också skulle kunna användas som benämning på den här stan.

Pelle Svanslös-town. ja.
jag har inte heller nån svans. du behöver inte känna dig ensam, Pellepropellen.

vi är söta ändå, det är okej.

åh, vad jag önskar att Bill och Bull fanns på riktigt.

om de vore människor skulle ju i och för sig elake Måns vara typ Sverigedemokrat Sverigedemokratson och Bill och Bull resten av pöbelgänget.

men i alla fall, om vi leker i Svanslösvärlden for a while.
utan korkade illusioner om ariesvenskar eller fetträdslor eller självmord.

vore skönt att stanna där ett tag.

dricker kopiösa mängder citronte med un peu mjölk i.

strejkar mot tortyrjaget som säger åt mig att mat är dåligt.

äter mig mätt på godis, blir sugen på nåt salt, går till köket, tar en gaffel, öppnar kylen, slevar i mig två gafflar av lunchresterna och väger upp sötsuget vilket i sin tur skänker mig insikten att jag inte är spyfärdig av godismättnad längre och jag trissar därför tillbaka till soffan för att äta ytterligare några äckliga skumsockerbitar för att de är den enda sorten som finns kvar.

lyssnar på P3 Star och tänker att det var fint att känna mig fin i min vita leopardklänning idag.
jag pratade också änglar och diskuterade dimensioner tillsammans med Matte.

eller, han berättade och jag förundrades.

paranötter och brända mandlar.

tusan. som danslycka över tungknottrorna.
knottror. rorororor.

jag lyckas alltid börja gråta av Undercover boss som går på SVT.

det slår aldrig fel.

koooseLI... t. som Bex brukar skriva i sin Osloblogg. klicka på Osloblogg för att komma till hennes Osloblogg. Osloblogg. Osloblogg. Osloblogg.
alla är klickbara.
generöst!

koooselit. det stavas egentligen koseligt, betyder mysigt och li:et måste betonas i falsett.
Bex är bra koselig.
jag tänker verkligen på henne när jag hör eller på annat sätt kommer i kontakt med ordet,
på samma sätt som jag tänker på Nätli när jag ska äta havregrynsgröt eller Elina när jag ser ett körsbär trippa förbi. och lyssnar på Kristian Anttila.
burris tänker jag på varje gång jag äter dyr choklad och på Camilla när jag ser en giraff alternativt äter potatismos.
hon älskar potatismos.

..för jag ser ju så ofta giraffer förresten, det vimlar av dem på vår bakgård. hujeda mig, ja.
gående körsbär också, skulle kunna säga så att jag.. inte riktigt kan leva utan deras närvaro längre. de utgör liksom partyt i mitt party team.

och jo - varje gång jag gör precis vad jag gjorde nyss, spetsar till mina blogginlägg klämkäckt med engelska uttryck tänker jag på Clara.

annars är jag jättepigg för att jag somnade för några timmar sen. party nap,
en sån jag alltid lurar mig själv att jag ska lyckas ta kontroll över och därmed kunna väcka mig med min inre (icke-existerande) väckarklocka efter typ tjugo minuter.
never works,
men det gör mig inte så mycket för det är ju så obeskrivligt skönt. känslan i att befinna sig precis mellan vaken och sömn.. jag ryser.

jag kommer allt oftare på mig själv med att tänka något .. anmärkningsvärda tankar precis när jag vaknat, dessutom.
vet inte riktigt hur jag ska tolka dem.
idag tänkte jag att jag nog inte skulle ha ätit den där andra falafelburgaren ändå.

1, jag har aldrig ätit en falafelburgare.
2, speciellt inte två.

men it made sense,
när jag svävade mellan stängda ögons John Blund-town och vakenvärlden.

..skrev jag just John Blund-town?


jo. kanske börjar det gå lite över styr det här, trots allt.
egentligen sitter jag bara framför datorn för att spela in Kings of Convenience från Spotify,
musik jag sedan tänker lägga över på mobilen och lyssna på i mitt rum.
Renegade är den finaste låten. och 24-25.

det finns två Oreo-kakor i den här lägenheten. de är mina, sparade särskilt för mig.
tänker att jag kanske borde äta upp mina två Oreo-kakor.
känner någonstans att kakor inte är en sådan där grej som bara borde ligga när de väl finns tillgängliga.
de måste liksom passas på,
ätas upp.
jag vet aldrig när jag får chansen igen. det är en ödesdiger fråga, det här.

John Blund-town?

ne, vet ni va.
ge mig ett dansgolv och en sol. en apelsin också, kanske.
eller Oreo-kaka.

jag känner för att dricka mig lurig på vin

och dansa över golv, bilda nya bekantskaper.
det är typ det enda jag vill nowadays.
dansa och lyssna på jättehög musik till.

fast så känner jag också för att gå ut och springa i skogen.
och ja,
det ska jag nog göra.

om några timmar.
för nu måste jag sova.

små gryn, pirater och sånt

det är verkligen svårt att inte bli så mätt att jag tror jag ska spricka när min bror bakar bröd och jag gör linssoppa med curry och äpple.

själva matupplevelsen blir bara lite för mysig i ett mörkt rum med ett ljus bredvid, för att jag inte ska njuta till fullo under så lång tid som möjligt.
och vi är så..
matglada.

i slutet, när jag redan är mätt, äter jag liksom snabbare för att lyckas tugga i mig så mycket som möjligt - som att det skulle hjälpa att hetsäta, som om jag skulle bli mindre fylld liksom.

nå väl,
mat är ju en bra grej.

smsar med Millis om Berlin, chaite och att dansa fötterna av oss.
hon ligger och försöker sova nånstans - hos Jocke tror jag - men kan inte riktigt.
lille grynet.
hon skulle varit här och åkt för att storma ett party någonstans med mig.

så himla mätt.

lille fine:
pirate in a cat suit
den kan man trycka på och mysa till. äta linssoppa, t ex.
eller vara övermätt efter att ha ätit linssoppa, t ex.

livsinjektion

ikväll tittade Nätly och Mill över för fika,
sen pratade jag med Elina en timme i telefon.



tänk vad ni får mig att växa.

äter russin, dricker te

ikväll har jag kokat linssoppa och blivit jättesur på en Securitasvakt på Willys.
eller, i omvänd ordning.
först blev jag sur på vakten (men nu är jag glad igen, bör tilläggas) och sen cyklade jag hem för att värma mig med linssoppa.
min familj hyllar min känsla för kryddning,
I'm such a star. borde, hettere, vinna Halv åtta hos mig.

..okej, nu känner jag hur jag börjar låta dryg och byter därför riktning lite tvärt.

hela dagen har jag pillat med radiotexten också.
något som är jobbigt är att jag glömmer bort att jag kan saker,
efter ett tag.
nu ser jag ju att det ser ut att kunna formas fram någonting ur blajet,
men innan jag såg det så.. jag vet inte.
jag glömmer bort att jag kan skriva.
jag glömmer bort att jag kan saker jag faktiskt kan.
lite underligt.

jag kan stirra på texter jag skrivit och tänka att "mm, jo, det där var ju fint men nu kan jag aldrig skriva en text igen. one hit wonder, det var kul så länge det varade".
lite underligt, som sagt. lite dumt i huvet, kanske.

det krävs liksom att jag faller ner i djupet av "det här kommer inte att GÅ!!!!!!!!!1"-ångest, gråter ut lite hos mamma och tänker ett snäpp på allt fint jag fått sagt till mig för att jag ska minnas hur solen ser ut igen,
inse att "okej, dö kommer jag ju kanske inte att göra.. den här gången heller" och ta mig upp, faktiskt ge det ett försök.
voilá.

antar att det är spelet kreativitet som ger mig dessa tornados,
spelar mig borderlinespratt.
att det är så det funkar.

för att kunna skapa något ur roten av mig,
måste jag nästan befinna mig precis på gränsen mellan längst nere och högst uppe.
i crescendot, på något vis. det är något som finns i det känslotillståndet jag måste nå för att kunna.
känna att det finns en mening och hoppfullhet i vad jag nu skapar.

lite för lång är den än,
så jag måste ägna resten av min vakna tid för att kill:a mina darlings. så att säga.
men någonting har den.
ska försöka finna vad och behålla det.
jag kan ju.
ju.

efter ångest kommer solsken. kanske borde jag pilla på gitarren ett tag.
titta,
fin låt.

read me your favourite line

stålsätter mig inför en vakennatt,
chaiteet är slut och det öppnar så klart en smärre spricka av sorg i mig.
jag har druckit så mycket chaite de senaste dagarna,
det är sanslöst. ständigt kissnödig och så gott som vätskebristad har blivit konsekvenserna.
ja. jo. jag kan ju dricka juice för att väga upp det hela i alla fall.

men nu ska jag lägga mig i badet, sluta frysa och lite sånt tänkte jag.
sen ska jag skriva en Tänkvärt-text.
sista sekunden-tjejen, so to speak.

för tillfället är jag inne i min brainstorming session,
kastar ur mig massa idéer och meningar som blir ett blaj jag ska göra mitt bästa i att försöka forma till att vara något annat än ... ja, ett blaj.

jag förstår inte varför jag prompt skulle födas med pappas tidsoptimistgener och mammas prestationsångestribbor.
explosionskombination!

fast det brukar ju sluta ganska glatt.
så ja. jo. ja.

runt halsen bär jag ett munspel.

ett litet, litet munspel med fyra hål som jag spelar på ibland när jag kommer på att det faktiskt hänger ett instrument där. precis bredvid hjärtat.



och här om dagen hittade jag en morot i min väska. tror att den legat där i två veckor eller något. odlat ansikte och allt, tänka sig. snitsigt!

värmeljusmörkret

sitter här och dricker chaite, lyssnar på den här fina nedan och behöver skriva men det är förproppat. stuck. någonting har fastnat. ingenting kommer ut.
måste skriva,
snart börjar jag gråta.
jag kan inte.
jag kan inte.

you were shining light

myser i min badrock, håret är fuktigt i topparna och badrummet är lika upptaget som jag är kissnödig så jag vet inte riktigt var det här ska sluta.
lyssnar på Angus & Julia Stone i ett mörkt rum och ska snart gå till mitt ljusa rum,
sätta mig framför spegeln och lägga söndagsansiktet.

snart träffar jag prinsessi & pirate och igår hade jag en fin kväll med min Emmavän. ingen synthklubb direkt, men visst var det varmt i magen.
love!

nånting säger mig att jag kommer att bli en sån som alltid har kiwisar hemma hos sig.

det bara känns så.
på samma sätt som att jag alltid återkommer till ett yrke jag tror jag slutar upp som.

eller, slutar upp är ju lite av ett tokfel uttalande. det låter så dåligt, när jag menar något väldigt positivt.

men ja, den här intentionen som ger mig en kiwiframtid ger mig även diverse vibbar av att jag kommer att bli massör till slut. jag tror att.. någon dag i någon tid finner ni mig i ett rökelsedoftande rum, tända ljus i hörnen och musik i den här (<- klick) stilen uppfyllandes luften. jag känner det i fingertopparna.
non stressful, trygghet och kreativt hantverksutövande.
mjo, nog skulle jag allt klara av det ganska fint faktiskt, det tror jag.
att skapa det intima lugnet och förtroendebandet som behövs massör och kund emellan. <- av någon anledning tänker jag att jag låter som Maria Montazami när jag säger det där.


just nu gör jag något som känns lite farligt och spännande på samma gång.
jag blandar hennafärg som passerat sitt bäst före-datum för ett visst antal månader sen.
kanske är jag ute och jonglerar med bebisar och eldklot på enhjuling svirandes över hal is,
eller så går det faktiskt bra.
time will tell.
wild wednesday!

en måndagkväll av Monopol i köksfönstret på Axel Oxenstiernas gata

jag är genomsvettig efter två och en halv timme i kurvan osäkerhet, fördärv och total hybris - för att slutligen slussas ner till lagommagen igen.

att sitta på nittio tusen i Monopol-tiotusingar skapar mig en märklig och drömlik form av livsglöd kittlandes i knäna upptäckte jag ikväll.
som född på nytt.
ah.

det är så roligt det där, att spela spel med mina syskon och Anna.
anledningen är att våra personligheter expanderar,
ungefär tio minuter in i spelet märks det så tydligt vem som sitter på Hitlerkontrollbehovet, vem som bjuder sina hyresgäster på te och gratis hyra samt vem som väljer hunden att gå med och sen avbryter spelet för att tina kanelbullar.

ikväll blev jag beryktad som Hitler. hm.
vid närmare eftertanke är det av någon anledning alltid jag som blir kallad Hitler. i diverse situationer utanför spelplanen också.

hm.

nu ska jag duscha,
sen lägga mig i soffan och hinna ikapp Pär och Anna i How I met your mother-avsnitt.

när jag hörde den för första gången trodde jag att det var en Oskar Linnros-parodi

och vad som går att utvinna ur det förmodandet får tala för sig själv.
men, en viss del i texten är så himla fin. den fångar mig verkligen, jag rullar orden på tungan och ser så vackra bilder framför mig.

jag är lite bitter, för själva låten faller mig inte i smaken.
så.. egentligen önskar jag mest att jag skrivit just den delen själv för att kunna ge den en vackrare melodi som gör den rättvisa. det vore nåt. word!
som man säj.

när allt är miserabelt flyger en ensam drake högt över koppartaken,
mellanmjölk och handeldvapen.
du är inte en i mängden, men jag är en utav dom få som inte lämnar dig
när färgen flagnar på fasaden.
du måste tro
motivet har aldrig matchat ramen
jag vill se alla sidor, TV:n visar en utav dom
livet är fult. du är fager.
vaken om natten och drömmer på dagen



(imorgon ska jag med Emma på synthklubb i Stockholm. hur fab! sanabahubi)