falla.

livet kittlar, leker, spinner, snurrar i hörnen och bröstet och benen meter efter meter förbi skogen.

jag har rakhyvlat mig pottfrisyrskort i nacken igen och aldrig någonsin varit så säker på att det här valet jag gör är det rätta.

om mitt liv ska bli sig som jag behöver det,
då måste jag.

hej igen,

jo.

tänkte bara säga en grej,
att jag tror det här är en av världens bästa människor.
kick ass på alla plan som går.

varför tror jag det?
jo.

jag börjar gråta av nästan alla intervjuer samt typ radio- och tv-uttalanden hon än gör, och det är ju lite konstigt sådär går det ju att tänka. men nä.
för jag blir överstimulerad och inspirerad och stolt och glad och yeah yeah wow wow.
bara så. jag älskar människor, i alla fall när de kommer med något bra. ni vet.

nu skriver jag om människor som en opposition, som en annan grupp i vilken jag inte lever.
men det gör jag ju,
och jag älskar ju mig också - för jag strävar efter att målas och göra mig till en produkt prydd av vad alla de där andra, fina, människodjuren sysslar med.


idag satt jag på bussen, på väg hem från stan.
hade av en slump hamnat i hela pådraget nazister vs vänsterextrema och sen när jag väl satt där på bussen luktade det hårfärg och jag kände bara att det är så underligt hur människor tenderar att bli maskiner när de står i grupp och skriker.
vi blir maskiner som tydligen får gå utanför våra annars individuella moraliska värderingar, för plötsligt är det okej att slåss, spottas och spy på varandra.

tänker lite på det där inlägget jag skrev i mars, mjau, och konfunderas över var våra drifter att lösa problem leder ibland.
även om en människa är av vad jag anser är hatiska, mordiska och felaktiga åsikter,

hatar jag människan eller dess åsikter, och vad är det egentligen för skillnad mellan dessa två parter?
får jag slå ner en människa som tillhör en folkgrupp jag hatar för att den grundar sina synpunkter på att hata en annan specifik kategori individer?
..fastän det alltså förmodligen inte leder till mer än frakturer för dennes del och möjligen fängelse för min del?

om jag kämpar för något rätt,
vad nu rätt och fel är.

det känns som att det finns en gräns till både höger (eller vad nu nazister ska klassas, egentligen) och vänster,
som leder till en och samma avgrund på något sätt. så, när personer då passerar den här linjen försvinner alla värderingar i dammet för att allt ändå bara konstruerats till ett psykotiskt slagfält till slut.

fast jag antar att det är så det går till,
efter ett tag kan vi helt enkelt inte styra oss själva.
och var det än finns skilda åsikter, kommer det att finnas krig.
that's just the way.

ruththin

there are major changes in the air,
I can feel it's heartbeat pump.


skulle jag tatuera mig och därmed föreviga ett citat med min kropp som anteckningsblock, skulle det nog vara just det ovanstående.
i alla fall nu.
för jag känner det i hela kroppen.

på tisdag är det första juni och jag tror jag är på väg att ta ett av de mest livsavgörande besluten i mitt liv.
åtminstone överväger jag, tippar fram och tillbaka fastän jag inte har tid.
det är så kort tid kvar, menar jag, så jag hinner inte stå och väga från sida till sida. hoppas jag halkar rätt. men det ska jag se till, ja, det ska jag se till att jag gör. livet är ett frö som gror om och om igen.

jag har aldrig hört så många säga att de vet att jag klarar mig i alla fall som det senaste halvåret,
att de tror på mig så mycket att de kan säga att de.. ja, vet.

nyss var jag ute och joggade, funderar ibland på varför jag egentligen tar steget.
varför jag har blivit en joggare, jag som aldrig egentligen besuttit en hurtighetsdisciplin entusiastisk nog att visa sig för mig tidigare.
men jag tror det är ganska existentiellt (...fast, ja. vad är inte?) och hela den här jag har fått förmågan som en gåva, jag måste använda den på bästa sätt-grejen.
alla mina kroppsdelar i rörelse, mina sinnen och hur jag skapar min egen livskraft steg för steg längs spåret.

när det finns folk som aldrig kommer att kunna gå eller springa.
det existerar till och med människor förlamade från halsen och neråt, som förmodligen skulle betala alla stjärnor för att få känna det jag känner vid varje springtur.
jag måste springa för dom, liksom. och få mig själv att aldrig ge upp.

för övrigt blir jag alltid rädd när jag springer i skogen och därav hamnar jag alltid i ett väldigt samvetsgrant tillstånd då jag äntligen kommit hem levande. tänka sig, idag igen.

tummen

livet är konstigt och fullmånen skitstor.

verkligen, jättefull. och rund. gul dessutom.

the passover

jag lyssnar på den här om och om och om igen och försöker finna mig.
gråter nästan, för sommaren är så himla nära och allt står på spel mer än någonsin förut.

för ett år sen lämnade jag redan det finaste jag hade.
arton dagar som skulle varit mina också.
men det spelar ingen roll nu för det är för sent redan.

jag är arg och skriker ibland.
mina leopardleggins och jag,
funderar på att springa tills fötterna blöder. men vi får se hur det blir.
inga snedsteg, inga snedsteg..

nu är sommaren så himla nära,
faller.

hej!

idag åt jag frukost.
den bestod av en macka, cream cheese och hönmens toppad med ett par okläckta fiskbebisar.
inte för att det känns som att Euroshoppers kaviarmix består av så där slösöverdrivet mycket rom, men ett fiskägg är ett fiskägg - till och med fiskäggsarom är fiskäggsarom och det finns vissa tillfällen då jag medvetet bryter mot mina, vaskamansäga, restriktioner. veggolife och hela den biten, menar jag.

äggmackor med kaviar är ett till sånt där fenomen jag kan känna enormt desperationsenliga sug efter, så trots att jag vill undvika fisk och ägg har.. ja, nöden har ju ingen lag i somliga fall som det sägs.
helt enkelt.

förresten drack jag en liter juice till smörgåsen också,
och på tal om abstinensbesvär vaknade jag under vissa perioder flera nätter i rad i mina yngre dagar (förra vintern) av att jag var sjukligt törstig samt enormt sugen på juice eller saft.
knorrigt.

fast, ja, knorr hit och knorr dit -
jag har ju spekulerat kring det där i efterhand och förmodligen är det inte mer spännande än att jag helt enkelt var som mest beroende av te under den här tiden, och då te är extremt vätskedrivande plus att det nästan var det enda jag drack om dagarna rann all vätska genom mig i samma sekund det slank ner.

jag skriver jättelånga meningar. skoj! det är nog bara för att jag mest pratar i långa meningar. snabbt, med hög ordhalt. vilket kap, mji-aau.

snart ska jag till Hallsta och umgås med mina favoritblåbär.
nu, dansa lite till Krille Anttila på petre och platta håret.

i have to admit i sometimes lied in those letters, tried to make life better than it was - still wasn't kissed at sixteen and i still need a friend

jag myser till Hello Saferide och vore jag en katt skulle jag sitta här med purrometer på högsta nivå. prr, prr, prreliprr.
det bästa med den här dagen sker.. ja, tekniskt sett imorgon - men inatt räknas ju inte tusenprocentigt till imorgon. eftersom att jag inte kommer hinna somna innan och sådär.

i allifalli, då ska jag, min mamma och min bror gå till tjufyrasju-Statoilet vid Hammarbyrampen och nattpicknicka.

det bästa är ju att vi faktiskt tänker göra det.
hardcorefamiljen, love us.

du

det är världens bästa lördag och jag sitter instängd i ett rum utan fönster.
sicket drag!

höhö.
men jag har bra musik och måste plugga.
det kommer fler.
lördagar och sånt, alltså.

jag är glad, det är bara det som behöver spela roll just nu.
my mood is dansigt men sansat och det är ovärdeligt skönt.
annars tenderar det att bli så hetsigt när jag har energi, nu är jag ganska lugn och lite tröttögd efter att ha varit ute och sprungit en sväng i värmen i första vakna hälften av den här dagen och umgåtts med bror och mamma resten.

i sommar vill jag ha picknick.
eller typ, nästa vecka. vem som helst får bli frivilligt offer, men jag har mina sikten inställda på somliga speciella och de ska minsann hjärntvättsamt lockas till att inte kunna motstå mitt sällskap.
...fast det roligaste vore ju om de sa ja direkt, utan tjabbel liksom.

sundrenched world

ibland bläddrar jag i mina mappar på datorn,
letar efter bortfösta blad. oftast när jag för tillfället är stum i fingrarna och inte riktigt glöder.

hittade ett för någon månad sen,
dancer heter dikten or what to call it och jag minns precis hur den skrevs.
kanske har jag publicerat den redan, jag vet inte. men jag gillar att hitta texter jag glömt att jag skrivit. som att finna en igendammad känsla från en tidigare stund, ur kapitel innan det som skrivs just nu.
då minns jag liksom vem jag varit genom alla dagar, och kan lättare koppla ihop mina värderingar av idag med vad jag trodde då.

jag brukar faktiskt tänka på mig som förut och mig idag som flera olika människor,
en hel syskonskara Stinor typ.
tror att det är mycket därför jag skriver dagbok, som brev till mig själv i fram- och baktiden. kanske för att påminna mig om att jag alltid har mig vid min sida eller något sånt, att tillsammans är jag stark. ...? ah, lagom schizofrent avrundande. snipp snapp snut!
nåväl, läs - den är ganska fin faktiskt:

dancer

varje gång du somnar
kliar det under huden
jag tänker på den kommande natten
timmarna vi sover bort
utan att höra varandra

det är därför jag har så svårt
med det där
att sova
jag vill inte missa ett ögonblick
fransrader som vilar längs varann
jag vill bara vara nära dig
känna att du vet om mig
för att du vill

jag vill inte
att du ska somna
att vi ska spendera
nio timmar
av våra liv
på ingenting vi vet om
ingenting vi känner
när
vi för en gångs skull
är så
nära

min mamma. min mamma.

nyss sprack allt.
ett glas, ett vattenglas blev jag och bara föll i golvet.
handlöst,
tusen bitar.

men jag hade tur.
för världens bästa fanns där och med sin famn plockade hon upp allt, varje bit och minsta lilla splitterskråma. ögnade över marken i sökan efter flisor, la allting i handen för att vara säker på att ingenting gick till spillo. och försiktigt, försiktigt staplade hon sedan del på del och lappade ihop.

aldrig kommer jag att möta någon lika vacker
och varm, som dig och allt du är.

vi är bara människor i en värld

beroende av närhet
ständigt sökandes efter kärlek, längtandes bort
nakna under kläderna
bleka under sommarhuden
blåa i blicken och varma inpå blodet.

doddey

tänk vad roligt det varit, ifall jag på riktigt inte legat i överfebrig halsfluss den där gången i slutet av juli, eller om det var början på augusti.
typ tvåhundra meter från the Pains of Being Pure at Heart's konsert i natten.

ja, tänk.
då hade jag kunnat minnas något fint just nu.
men jag minns mest hur jag grät och trodde jag skulle dö. eh, ja - alltså, feberkonsekvenser..
i en sovsäck, i ett litet tält mitt i hjärtat av Emmabodafestivalens camping låg jag och frossande kved över att mamma och pappa inte var där.
hela världen var ett stort skrålkalas och förutom att det spelades powerballader ur en stor stolpe mitt på gräsplanen (det var under My heart will go on dödsångesten smög sig på som allra starkast) precis utanför tältet, ramlade folk regelbundet in i mig när de försökte lätta på trycket i ett skogsbryn vid mitt huvud ungefär.

mina halsmandlar var stora som potatisar, varkleggiga med ... varklegg och jag trodde jag skulle svimma när vi åkte hem.
men den hade sina fina stunder, Emmabodaturen. lite osis att bli dödssjuk sista dagen bara, men jag menar hej blåbär hej.

idag blev jag ledsen i skolan,
när jag träffade en person jag inte träffat på jättelänge som betedde sig konstigt.
sad.

sen gick jag till schemaläggaren och pratade näring i maten.
eller, ja, bristen på näring i den.
han är nämligen värsta brainiacmänniskan när det kommer till sånt och jag älskar när människor får mig inspirerad, liksom förstår vad jag menar med ditten och datten fastän jag mest svamlar.
ni vet, att sitta bredvid någon och prata för att efter ett tag upptäcka att du egentligen inte tänker över huvud taget på vad du säger eller ens att det befinner sig en annan människa där. alla ord nästan regnar ur munnen som de ska, stavelse efter stavelse faller på plats och plötsligt är kemin så laddad att båda bara kan bli glada över mötet.
like!
kul.
skoj.


tack för din fina kommentar, Idagoset. du är så fin att jag spricker lite ibland över det!
fast nä,
men jag blir varm och glad i magen och hjärtat. mest hjärtat, du får det att slå.

stormsång

i want to change the world

instead i sleep

min älskade Nattiz är halfway to New York city och igår började jag gråta när jag sa hej då.
mina vackra vänner.

både hon och Elina har tagit steget att efterlikna mig ännu ett snäpp genom att färga håret rött.
ja, what can I say? jag är van vid folks beundran för mig, och det är ju inte så att jag kan klandra dem. höhöhehehöhöh.

nej, nu blev jag oseriös - det var inte mina intentioner från första början faktiskt.
det är det oftast inte, det brukar bara ske av naturen.
men visst är det väl ganska roligt att vi nu ser lite mer ut som en dansbandstrio från landsbygden som verkligen satsar hardcore på sin råkkenråll-aura, än vad vi gjorde tidigare?
jo. nu spelar vi i samma liga, sjukt synkade så att säga.

lyssna, vad vackert.

förresten är jag Peace and love-redo för tredje året i rad, vilket - efter i somras -var allt jag verkligen var säker på inte skulle ske igen.
men vinklar vidgas, tar drastiska vändningar och sånt där.
när de sen gick och bokade Kings of convenience plus Julian Casablancas kände jag att det här var väl ändå självaste sjutton.
och det är skönt faktiskt, jag är glad.

majmagen säger ja.
nu frågar mamma Bonzo varför han inte ville ha makaroner.
de är också sjukt synkade faktiskt, min mamma och min hund.
sicket pussel, sicket pussel.

tell me what you see and give me a left cheek kiss

lyssnar på Bon Iver och tänker att jag verkligen borde lära mig sy.
äter mandlar. fast egentligen är jag ingen mandelmänniska, jag är mer en.. lakrits- och e621-människa.
så för varje tugga jag tar är det hela tiden lite äckligt, som gör att mitt ansikte brister ut i okontrollerbara miner. hihi.
fick sommarjobb idag.


ne, nu är jag trött på tråkvärlden.
vill ut och känna på den riktiga.

fast lycklig, det är jag. våren våren våren

blåbär, blåbär

ikväll konstaterade jag, en gång för alla, att det finns två smaker (bland möjligen ett par fler) som kan göra mig galen av abstinens:

salmiak/saltlakrits och e621 - alltså natriumglutamat. googla ifall det inte säger er något och inse sedan att det bästa sättet att göra mig lycklig i hungerstider helt enkelt bör vara att tillfredställa min kropps umami.
skönt,
det känns alltid tryggt att lära känna sig själv lite bättre.

jag är jätteröd i håret igen, det är ju också skoj.
idag tog jag nämligen ett riktigt rackarkliv och gick emot min mammas alla medfödda principer som dotter till en frisör, och färgade håret fastän jag är sjuk.
det är någonting med håret som inte stämmer då tydligen, och därmed kan få saker att gå åt pipsvängen.
men, jag gillar ju att vara lite wild. hehe.
det gick i alla fall bra, så nu är min hjässa sådär prydligt rich rose-färgad som förpackningen vill få det att heta. grr.

på tal om det förresten,
är jag ganska förundrad över att jag inte föddes rödhårig.
just för att jag vantrivs så himla i blont hår, när jag vet hur mycket bättre jag passar i rött.
att lära känna sig själv bättre, som sagt. skoj!

fast kostsamt är det ju faktiskt. och miljöfarligt.
så, att få det naturligt vore inte en daggmask i quornfilén heller.
men sådana är som sagt inte omständigheterna - och jag låter det här vara ett tag,
sen ska jag bli en sån där henna-dukting.
jag lovar åtminstone att testa på.

annars då?
jo, den här låten. kalasig värre.