ruththin

there are major changes in the air,
I can feel it's heartbeat pump.


skulle jag tatuera mig och därmed föreviga ett citat med min kropp som anteckningsblock, skulle det nog vara just det ovanstående.
i alla fall nu.
för jag känner det i hela kroppen.

på tisdag är det första juni och jag tror jag är på väg att ta ett av de mest livsavgörande besluten i mitt liv.
åtminstone överväger jag, tippar fram och tillbaka fastän jag inte har tid.
det är så kort tid kvar, menar jag, så jag hinner inte stå och väga från sida till sida. hoppas jag halkar rätt. men det ska jag se till, ja, det ska jag se till att jag gör. livet är ett frö som gror om och om igen.

jag har aldrig hört så många säga att de vet att jag klarar mig i alla fall som det senaste halvåret,
att de tror på mig så mycket att de kan säga att de.. ja, vet.

nyss var jag ute och joggade, funderar ibland på varför jag egentligen tar steget.
varför jag har blivit en joggare, jag som aldrig egentligen besuttit en hurtighetsdisciplin entusiastisk nog att visa sig för mig tidigare.
men jag tror det är ganska existentiellt (...fast, ja. vad är inte?) och hela den här jag har fått förmågan som en gåva, jag måste använda den på bästa sätt-grejen.
alla mina kroppsdelar i rörelse, mina sinnen och hur jag skapar min egen livskraft steg för steg längs spåret.

när det finns folk som aldrig kommer att kunna gå eller springa.
det existerar till och med människor förlamade från halsen och neråt, som förmodligen skulle betala alla stjärnor för att få känna det jag känner vid varje springtur.
jag måste springa för dom, liksom. och få mig själv att aldrig ge upp.

för övrigt blir jag alltid rädd när jag springer i skogen och därav hamnar jag alltid i ett väldigt samvetsgrant tillstånd då jag äntligen kommit hem levande. tänka sig, idag igen.