te, Johnny Cash.

om lite mindre än en timme ska jag till skolan och sen tänker jag gå till Håkans hembageri och köpa mig en juice eftersom att de inte säljer te, sätta mig på den lilla stolen de har där och bekanta mig lite med kassörskan. undrar om vi har något gemensamt.

hjärta och smärta

dagar blir bra eller dåliga.
de blir lyckliga eller sorgliga.

jag vet inte vem som singlade slant och bestämmer sånt, men idag visade sig bli en sorgens dag.
när jag satt på bussen, på väg till skolan, trängde solen genom molnen och färgade hela himlen till dig.
din päls.
allt det vitgråa blev guldigt och beige istället.
solstrålarna lyste verkligen starkt, in genom bussrutan och gick att allt annat än undvika. de nästan kittlade mig över kinden och jag var tvungen att tränga bort allting med intalandet en dag, det är bara en dag. jag måste klara det. till skolan, till Sveriges radio och hem. gråta får jag göra sen.
men vem bryr sig om någonting annat, när man förlorat en bit av det finaste man har?

jag hatar bilar.
du är inte ute och leker, hoppar inte i träden.
du ligger inte i handfatet och får en att sätta igång badkarskranen som väsnas i alla väggar och rör, bara för att man måste tvätta händerna men inte har mage att flytta dig därifrån.
ingen Pix sitter på ställningen utanför och sitter kvar
fastän det regnar eller frostar,
och hur mycket vi än lockar på dig att komma in.


i en liten kartong,
en brun.
där ligger du och lever inte ens.
jag hatar bilar.


jag vaknade en halvtimme innan jag skulle med bussen av att mamma sprang in och försökte stirra ut genom mitt fönster som vetter ut mot parkeringsplatsen.
jag trodde att hon skulle väcka mig och skrek lite halvsluddrigt jag ääär vaken och jag håller reda på tiden!!.
hon var så skärrad, i chock. klev över alla böcker och tidningar på mitt golv, sa ja förlåt, men jag måste kolla - vår granne har hittat Fixxxer död på parkeringen.

...

krasch.
aldrig mer sammetspäls.
jag kommer aldrig mer få se de där skelande tusseögonen, inte den panterlika rosa nosen.

åh, nosen..
som lyckades övertala mig att släppa in den i mitt rum och låta vara kvar. fast det egentligen bara är Pyllon som får komma in och gosa med ugglorna.
men du älskade dem mer, du kunde ju sova nästan en hel dag på min säng.
det var liksom där du fick bli avskärmad från världen,
Fjant och grannkatten Felix som alltid skulle propsas med att elakbusa.
du som var för snäll för att försvara dig, fick stora sår bakom öronen.

lille goset.
nu gråter jag för första gången, bortsett från panikgråtet jag skyfflade bort imorse för att tvingad släppa fram dagen och dess måsten.
och jag saknar dig så mycket.
kommer alltid att göra, vet du.

yellow

om man, tja - I dunno..
känner för att gräva i mig lite och lyssna på en timmes konstant Stinamusik, kan man klicka där -> mangoöra och försöka lista ut vad dessa låtar för till mig,
samt känna efter vad de ger er.

gemensamma nämnaren för alla är att de pillar på den lilla melankolidinglan jag har hängandes någonstans, vid revbenen ungefär.
och att jag tycker de är otroligt vackra och målar mig på sina olika vis, allihopa.
det är väl det som gör dem typiskt stiniga.

jag kan också avslöja att jag förknippar vissa av dem med drömmar jag haft,
nästan alla med specifika personer och en av dem återspeglar något som ligger klistrat över hela mitt innanmäte just nu.

tretton låtar,
en timme,
jag.
signed, sealed, delivered och något blottad.
upp, upp & flyg iväg för ett tag!
nu när ni faktiskt får lyssna på känslorna mellan, vad som skulle kunna liknas vid, mina melodiskrivna dagboksblad.

natt

alla som sover.
jag ligger i mitten.
Jenny pratar i sömnen.
blå luft, ser kall ut. november, liksom.
men jag delar säng med tre stycken andra,
fryser inte någonstans.

lägger mina funderingar på golvet nedanför kudden
nu lever jag bara för allt vad kvällen valde att ge mig
drömteater och en av alla mina framvaskade skatter
uppspelad på scenen

håller på att somna
och gör det nästan.
men rycker till i sista sekund
av att jag bara känner all himla värme

lyckokänslan
stryker den lite till

burrar in mig
och väljer att hitta några fler
såna där
korn

som morotskakefrosting

who can say when the day sleeps
if the night keeps all your heart?

jag har ett pussel i mig

ikväll är det jag och det nästnästsista

blåbärsljuset. hela håret är stoppat

i min mössa, jag ser ut lite som en

rosa svamp skulle man nog kunna säga.

time truth hearts. saknar mina fina.

imorrn är det tisdag. eller nu, typ.

jag har ett pussel i mig som växer,
allt eftersom. med delar som kommer

dit med tiden. i nacken ligger en bit,
efter ett varmfuktat andetag som la
sig precis där i somras någon gång.
sånt som inte försvinner, sånt som
är alltid och aldrig lämnar mig. sånt

som kom hit alla stunder jag nu längtar
tillbaka till. pusselfragment över hela

mig, ibland gråter jag av dem och ibland
känns det som att de ska dränka mig.
för att tiden är en sån typ som inte låter
en läsa om sidor man redan bläddrat förbi.
för att i pusselbitarna ryms blad jag

bara vill läsa om och om och om igen.

kaleidoskop

jag tror faktiskt inte att en regnbåge som lyser i sex olika färger är menad att skina på en värld som strävar efter att bestå av en enda färg.
en enda färg som i målardukssyfte och nästan alla andra situationer för den delen, är menad att täckas av alla andra färger.

vitt.
svart.
allt är krig med knivskarpa kontraster.
det handlar om att veta vad man vill, vad man gör.
och vad man egentligen står för.

i torsdags var jag och fikade med en vän, Malin.
Malin är tuff och glad nästan jämt, hon har kedjor i jeansen och går i den mest förtjusande teaterensemblen i världen, TT-gruppen.
det är en samling människor som på ett eller annat sätt lever med en utvecklingsstörning, i Malins fall är det Downs syndrom.

jag brukar smyga in när de har grupp,
att se deras repetitioner är något jag känner rent behov av ibland.
det lyckas alltid sätta sina små glödspår i mig - oftast av att de sjunger, det är nämligen något de alla brinner för.
otaliga schlagerhits läggs i cdspelaren, mest Molly Sandén eller Christer Sjögren. sen sjunger de till musiken; högt, ljudligt och med en innerlighet glittrandes större än vad Melodifestivalen ens skulle våga drömma om att lyckas hinna ikapp.

var och en ställer sig på det svarta scengolvet.
djupt inlyssnandes musiken som noga flödar i luften för att lägga sig över precis alla ytor.
ensamma, med all uppmärksamhet på sig där framme.
de gör så gott de kan för att fånga orden, vilket alltid ter sig ganska svårt då de är så hiskeligt många att minnas och dessutom kläms ihop i fortlöpande verser så där.
medan man samtidigt ska kunna koncentrera sig på att få fram allt man vill ha urvunnet ur sången blir det ju minst sagt en lindansarutmaning att hinna med precis alla stavelser.
men det spelar ingen roll.

jag bara sitter där, på läktaren.
Storans röda sammetssitsar går som i symbios med mina leggins, de skulle nästan kunna vara klippta ur samma tyg.
så jag blir något av en kameleont. smälter ihop med tyget och låter mig bara finnas en stund.
betraktar, känner ingen press på att behöva lära mig något manus eller tvingas koncentrera mig på övningar vi ska använda härnäst.
nu, på torsdagskvällarna, har jag ingen teater. då är det deras tur, TT's.
men jag går gärna dit i alla fall. för det finns ingenstans jag riktigt kan känna ödmjukhet och mänsklig acceptans så som där.
okomplicerad, vänlig. de vet bara att de är, att de vill, kan, ska. och vem tusan har rätt att hindra dem?
ingen.
en och en står de där och låter hela hjärtat flamma i lågor ur munnen, i sångerna de bär fram.


det är verkligen något av det ljuvligaste och mest upptinande jag vet, att besöka torsdagsteatern och skrattsmittas av allt tok de hittar på mellan sångerna och repen.
ändå tycks jag faktiskt alltid drabbas av några uns illamåendeskråmor i samvetesmagen av att vara där, hos dem.
jag liksom ... börjar skämmas.
ja, jag sitter där med mitt himla sammetsjag och skäms å den här gråkalla skitvärldens vägnar.
för att jag där slås så himla hårt av allt jag strävar efter, i tävling med precis alla andra.
och inte ens alla andra,
utan de jag ser utefter samhällets väl utplacerade konturer.


var någonstans kräver jag att andra individer ska acceptera vem som nu kommit att bli mig,
medan jag egentligen inte accepterar dem?

var står jag i förhållande till resten?

vem är jag född till att vara,
och vem kunde jag lika gärna ha blivit?

vem ger mig rätten att leva,
som denna någon inte delar ut till andra?

vad gör jag för att visa min omgivning rätta vägar att gå?

visst, jag brukar pilla bort Folkfronten-stickers så gott jag kan.
och jag fylls av värme när bussen fylls av lika mycket värme i form av människor från alla solens strålars olika ändamål.
jag mår dåligt av att jobba om barnsoldater i skolan. och jag älskar tryggheten jag själv lyckats omringas av, händerna som kom ut hela och får fortsätta att vara det.

men vem hjälper jag?
vem hjälper du?
vem lever du för?
för dig?

det var förresten Malin som kallade mig vän först av oss, vi känner inte varann så bra egentligen.
men när vi gick till teatern från fiket snöade det och vi skojade om hur vi skulle halka oss fram på torget.
flingorna la sig över hela mig och hon sa
jag är i alla fall glad över att jag är din vän.

jag är så glad över att att du kallar mig vän, Malin.
jag är mer än gärna din vän.
och du min.

Malin brukar sjunga Gabriellas sång under torsdagskvällarna.
om det är något som känns i bröstet medan jag sitter där och mest finns, är det just den sektionen.
jag vill leva lycklig för att jag är jag sjunger hon ut med hela kroppen och slänger sig sedan ner på rock'n'roll-knän, utöver golvet.
hon vet att det enda som väntar nu är de hyllande applåderna efter kick ass-kreationen hon just åstadkom.

forever ago

och du kom igen.

du kom
till mig ikväll igen
och var dig själv
med allt vi tappat bakom oss, i din famn
nu är det vi som är de små tygbitarna
som måste lappa ihop
det trasade

men lappar är fina
asymmetriska och utstickande till resten av tyget, oftast
de syns och bildar vackra mönster

påminner en om hålet bakom
hur fult det var och ont det gjorde
och hur fint det blev sen
när det plåstrades ihop
av en tyglapp i
blommor och färger

kanske stjärnor.

tonerna svävar genom gliporna, lägger sig till ro i min mössa

du vet, jag hör ju så väl när du börjar plocka gitarrklink utanför min sovrumsdörr.
då stänger jag alltid av Spotify och lyssnar på dig istället, hur du sjunger dig sällskap och vän med mörkret och ensamheten.
fast du är ju inte ensam,

jag ligger här
bakom en vägg bara någon meter ifrån dig och inte-sover;
dricker hallonsmoothie
bläddrar i skolkataloger
snorar lite
fryser om fötterna.


tänk,
den dagen jag kan spela gitarr så som du kan.
sjunga kan jag,
det har jag ju liksom alltid gjort.
men min sång är ingenting jag skapat själv från grunden heller, den fanns mest där bara att ta för sig av redan från början.
men du,
du har byggt dig ett berg av perfekta gitarrplock
som du sparar innanför bröstkorgen
tar fram ibland och gräver i

du nynnar i takt
utvecklar dem, lär dig några fler.
nu sjöng du take a sad song and make it better, ur Hey Jude.
här inne ligger jag och knapprar på om dig.
hör du mig?

jag kan ju alltid önska,

önska att jag också
någon dag.

stannar du nu?

för att fingra på det förgångna

min högra handled har inte varit tom, väldoftande eller hudblottad på nästan ett och ett halvt år.

tills nu.

jag åkte på festival någon gång där back in the days och råkade bli en sån som kom att leva med mina minnen skrikandes färger, dans och glitter i hög runt den.

med tiden blev de bara fler och fler, barnen - växte sig till blad på grenarna av festivalbesök på mitt träd av tid.


och så kom vi till nyss då.

jag vet inte, det sa hoppla hoppla eller poff! eller något liknande och.. jag fick bara nog.
själva beslutet skedde runt då att jag stod och borstade tänderna -

jag som lever då, nu och aldrig sen började faktiskt fundera på sen. kring vad små smutsiga tygremsor runt min arm egentligen skulle tillföra i min identitet i fortsättningen,

jag har ju redan lyckats bevisa för mig själv ganska väl det här med att tålamodet faktiskt inte går av för hackor
eller ens av att sova med konstant smutstvättlukt under näsan.

men jag vet också att behålla dem bara skulle handla om det där faktumet att jag inte kan släppa taget, det skulle bero på mitt blundandes för tiden som springer och springer lite snett framför mig
springer,

springer

och aldrig stannar.

så blev jag då i alla fall spritt språngande naken till slut,

de är borta och dumpade i min minneslåda som egentligen inte har plats för något mer överhuvudtaget vid det här fullproppade laget.
det är där allt jag desperat måste men inte klarar av att släppa hamnar.
oftast töntiga saker som en bit plast eller kvitton som inte får plats i plånboken. men den är också fylld av de där tåg-, buss-, och Ticnetbiljetterna jag levde i för ett par år sen.
plus en och annan tepåseförpackning - på vilka jag noggrant och datumenligt plitat ner exakt vad som var grejen med just de där teerna då de dracks.
mycket informativt och exklusivt, med andra ord!

känns allt lite tomt det här.

armen skriker vitt och öde bakom sex tomma fantomband,
bröstet vemodar sig, vill inte riktigt än lämna än.
men det vill det ju aldrig. (stay awake with me I don't wanna go to sleep)

det vill fortfarande känna dem nära, lite skrovliga. kanske till och med det där genomblöta och stinkandes två timmar efter min entré ur duschen.

ibland bestämmer man sig,

och då krävs det bara en förändring.
somliga klipper av håret, andra köper nya skor. och så finns det ju dem som tar sitt pick och pack för att segla hela vägen till månen.
jag vet inte riktigt vilket steg jag tog här i hela den här manin jag har;
att fastna vid ögonblick och tid som svischat förbi för längesen,

men jag vet att det fick mig att växa lite.

det kände jag på mig redan innan att det skulle göra,
och just ikväll var det menat att tillämpas.

victoire

man föds,
man skriker,
man tystnar,
man växer,
man möter hjärtan som dansar, smyger, slår sig in i ens eget,
man växer,
man inser hur mycket man älskar och aldrig vill förlora,
man växer,
man tappar sina barndomssmaker,
för man växer,
man ser i ögon på en spegelbild att saker händer,
man växer,
man gråter nedanför scener till hjältar
räddande
större
än himlens stjärnor vore på nära håll,
man växer,
man känner hur fingrarna kliar i behov att klättra,
man växer,
man slits ifrån hjärtan som växte fast och förlorar dem ändå,
man växer,
man finner nya,
man växer,
kinderna och ansiktet nästan skalpellformas i veck som dras ner mot marken,
man växer,
man längtar efter rus,
man växer,
tröttnar snabbt,
man växer,
längtar efter nya,
man inser att händerna man ser sig själv i
de man kunde omfamna båda två
med bara en av sina
nu är större än ens egna,
de växer,
man hittar hjärtat vid höger eller vänster lunga
man
håller kroniska kamper med tiden som slåss
och växer,
det gror fantomgrenar ur öronen
som börjar belamra sig
över hela jorden i jakt på
melodier
andra smaker

ett av alla de tusentals jag aldrig släpper

jag och Elina msnfikar.
vi citerar våra gamla bloggar, dricker te och jag äter kokoskolor.
kokoskolor och jag blir nog allt lite koko i kolan som jag skrev till henne nyss.

mina ljus är tända, på köksfönstret ligger små märken efter smälta snöflingor som virvlade omkring utanför någon gång i eftermiddags.
det är onsdag och jag kan inte teatra på grund av två självmordsbenägna halsmandlar på en och samma gång.

lakritsljuset är nersmält nästan till botten, det ligger utspritt och torkat stearin i hela glasskålen.
jag läser om dagarna innan jag flyttade till Hallsta, om pottepinneäventyret och hela den där egendomliga Malmöresan för tre år sen
och jag önskar det gick att bli femtonåriga Stina för bara en liten stund igen.
hela bröstet känns,
något som inte varit vaket sen dess kisar med nyss öppnade ögon och jag häpnas liksom över hur ...
hur lite jag var. kan man säga så?

jo, det kan man. för det är precis så det känns.
jag känner mig själv, fast tre år yngre, innanför bröstet och
häpnas över hur lite jag var, hur mycket jag än inte hittat då jämfört med alla skatter jag har idag. de som blivit livsförnödenheter jag kniper knogarna vita för att hålla om och ständigt vakar över, känner pulsen på med fingrarna ibland för att övertyga mig om att de fortfarande
värms bredvid.

young love

jag sitter i vardagsrummet med Natalie, le chat. inte min människovän Natalie, alltså, utan katten - för er som inte parler francais och därmed inte förstod un petit peu av vad jag menade med le chat.
ja, franska. alltså.

jag sitter i en fåtölj och hon i den andra, en meter bort.
jag tänker för mycket och får inget gjort, som vanligt.
hon duschar. på sitt slicka pälsen-sätt. smeker det ena örat till det andra, drar med tungan över frambenen och låter ansiktet möta dem halvvägs i luften för att sedan stryka dem över nosen.
hon är varm och alltid glad. ständigt gosvillig också, fastän jag ibland puttar ner henne för att hon gärna kryddar allt i matväg med sina svanshårstrån.
åh, sötet. nu rengör hon tassarna, blundandes, alldeles insjunken i sig själv och jag har ingen aning om vad ni har för behållning av att läsa det här. men åh, vad fin hon är.
helsvart med röda inslag som bara syns i solljus.
jättelång och lite sne svans som vickar när hon skuttar fram, och sen de där stora, runda och innerliga gröna ögonen såklart - helt utan sån där divakarisma och maktbehov katter tenderar att utstråla.
hon bara är, för att hon är.
litar på alla, för att hon aldrig levt intill någon som ämnat skada henne.
älskar hej vilt, för att det enda hon vet är att hon får mat serverad varje dag och kan lägga sig och tupplura var som helst utan att bli störd.
vilken tur, pluttalie, att du inte vet om resten av världen så när på några få meter utanför fönstren till de här vardagsrumsväggarna.
nu sover du.
hoppas du drömmer om något som gör dig lycklig.

ost typ.
eller gurka.