ett av alla de tusentals jag aldrig släpper

jag och Elina msnfikar.
vi citerar våra gamla bloggar, dricker te och jag äter kokoskolor.
kokoskolor och jag blir nog allt lite koko i kolan som jag skrev till henne nyss.

mina ljus är tända, på köksfönstret ligger små märken efter smälta snöflingor som virvlade omkring utanför någon gång i eftermiddags.
det är onsdag och jag kan inte teatra på grund av två självmordsbenägna halsmandlar på en och samma gång.

lakritsljuset är nersmält nästan till botten, det ligger utspritt och torkat stearin i hela glasskålen.
jag läser om dagarna innan jag flyttade till Hallsta, om pottepinneäventyret och hela den där egendomliga Malmöresan för tre år sen
och jag önskar det gick att bli femtonåriga Stina för bara en liten stund igen.
hela bröstet känns,
något som inte varit vaket sen dess kisar med nyss öppnade ögon och jag häpnas liksom över hur ...
hur lite jag var. kan man säga så?

jo, det kan man. för det är precis så det känns.
jag känner mig själv, fast tre år yngre, innanför bröstet och
häpnas över hur lite jag var, hur mycket jag än inte hittat då jämfört med alla skatter jag har idag. de som blivit livsförnödenheter jag kniper knogarna vita för att hålla om och ständigt vakar över, känner pulsen på med fingrarna ibland för att övertyga mig om att de fortfarande
värms bredvid.