young love

jag sitter i vardagsrummet med Natalie, le chat. inte min människovän Natalie, alltså, utan katten - för er som inte parler francais och därmed inte förstod un petit peu av vad jag menade med le chat.
ja, franska. alltså.

jag sitter i en fåtölj och hon i den andra, en meter bort.
jag tänker för mycket och får inget gjort, som vanligt.
hon duschar. på sitt slicka pälsen-sätt. smeker det ena örat till det andra, drar med tungan över frambenen och låter ansiktet möta dem halvvägs i luften för att sedan stryka dem över nosen.
hon är varm och alltid glad. ständigt gosvillig också, fastän jag ibland puttar ner henne för att hon gärna kryddar allt i matväg med sina svanshårstrån.
åh, sötet. nu rengör hon tassarna, blundandes, alldeles insjunken i sig själv och jag har ingen aning om vad ni har för behållning av att läsa det här. men åh, vad fin hon är.
helsvart med röda inslag som bara syns i solljus.
jättelång och lite sne svans som vickar när hon skuttar fram, och sen de där stora, runda och innerliga gröna ögonen såklart - helt utan sån där divakarisma och maktbehov katter tenderar att utstråla.
hon bara är, för att hon är.
litar på alla, för att hon aldrig levt intill någon som ämnat skada henne.
älskar hej vilt, för att det enda hon vet är att hon får mat serverad varje dag och kan lägga sig och tupplura var som helst utan att bli störd.
vilken tur, pluttalie, att du inte vet om resten av världen så när på några få meter utanför fönstren till de här vardagsrumsväggarna.
nu sover du.
hoppas du drömmer om något som gör dig lycklig.

ost typ.
eller gurka.