tjugo minuter kvar av september

och jag kom hit för att bryta tystnaden un petit peu, med att bara visa något fint.



som balsam, godis, kattungar, tumvantar och när man i brist på tumvantar får jobbigt genomkalla händer som någon blåser varma, lite stickande väckta ur ide och småttet fuktiga.

then the snow started falling
we were stuck out in your car
you were rubbing both my hands
chewing on a candy bar
you said
ain't this just like the present, to be showing up like this?
as a moon waned to crescent
we started to kiss

fast för trötta öron då.
någon som värmer ens trötta, kalla öron levande igen.

om det här med de där stunderna då mamma köper sig ytterligare några snäpp älskad av mig genom

1, mjuka saker som
2, gör mig varm om fötterna och
3, består av jättemånga ugglor i olika färger och mönster, varav
4, åttiosju procent av alla ugglor är klarvakna dygnet runt - med eller utan människovärme att svepa om och leva av, vilket betyder att
5, jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin behöver känna mig ensam eller orolig när jag ska somna längre - de kommer ju att rädda mig från elaka ögon genom fönstret, fula skuggor i väggen, revor i hjärtat det röda när det är på sin väg att börja blöda - och
6, har tusen ugglekompisar inom räckhåll
närhelst jag behöver
någon att värmas av.

aldrig ensam. alltid Stina och tusen små ugglekompisar-sam. like it.

dina discostrålar, jag tror de går i blått

okej, statistiken står tre kakor?, en ketchup! och två halvätna muffins för det förra inlägget, precis just nu.
jag blir alldeles exalterad, det här är ju lika skoj som att få roliga sms ju!
nu hoppas jag verkligen att det inte bara är typ två personer(eller endast & så klart korvelina) som använt flera olika datorer för att rösta,
jag känner mig ju läst och hörd och viktig och lite mindre ensam och lite mer tvåsam av de där siffrorna.
fniss.


varför jag är så tyst i fingrarna?
jag vet inte.
jag vet faktiskt inte.
det är ändå så främmande för mig, jag har aldrig varit tyst.
inte i fingrarna i alla fall. inte ofrivilligt.

men
perioder & perioder, all disciplin jag aldrig fick, prestationsångesten som tillsammans med drivet forsar i oregelbundna skyfall.
tankar mellan mina revben som inte går att fånga och jag som måste virvla omkring för att inte bli uttråkad.
ni vet, sånt därnt tjafs.

..och de låter faktiskt, fingrarna. åtminstone susar lite.
det är bara så förvirrande blurrigt och personligt att suset för det mesta stannar bakom utkastlås.
som hur elva ord ur finaste novellen i boken Slump lyckades gnaga sig plats, för att då och då komma tillbaka i bumerangspår till mig;

allt sjunger
allt porlar
man måste bara lära sig att lyssna

idag är det fyra år sedan världens vackraste saga började berättas.
det är när jag ser på det så jag börjar undra vad tusan jag sysslade med för fem år sedan.
vilka hallonleenden, inder pinder tinderögon och blöjbakar gav mig fjärilar och ljus då, va?

tur att allt uppenbarade sig så småningom, att det jag älskar längre än till stjärnorna ligger mig så nära, så himla nära.
när det finns de som kämpar mot landsgränser och kontinenter för att finna sina hjärtan igen, väga upp och medicinera sina längtande saknor.

Saga Elina,
tack för att du färgar allt.
världen ska aldrig lyckas sätta
sina rostiga fula
smutsiga,
gula
klor
i dig.
det tänker jag inte någonsin låta den
om jag så ska behöva svälja vassglas,
simma över Atlanten
eller tvingas leva som frenetiskt Bodies without organs-fan för resten av mitt liv.

alltid, alltid
ska jag påminna dig
om att du egentligen är för vacker för
att leva någonstans där så mycket
betong och knivar
exploderat
som här

aldrig, aldrig
får du någonsin glömma
att du är blomman
med kronblad
ljuvligare än alla andras
att du är musiken
ur pianot
ingen
människa
eller
ens två
egentligen
är benägna
att
skapa

glöd, glöden, glödar, glöda

it’s warm inside the night club, your face is lit up by a disco light. I don’t want to go home alone, not tonight. I have a picture of a man who used to sit in that chair. I will go anywhere, just as long as I’m with someone. you will do, just take me home for tea. if I told you my stories and sang you my songs, would you laugh at me? would you pity me? what would you say if I asked of you - not out of accident, out of loneliness? would you shelter me? will you shelter me?

inatt drömde jag det vackraste jag någonsin drömt,

och det var som att nålar var nerstuckna i varje por då jag slog upp ögonen med insikten att bubblan var sprucken.
det kändes faktiskt så, tusen nålar i hela mig, och det gjorde så himla ont.
så himla ont
så himla, himla överallt.

klockan var tio över åtta och jag låg i min egen säng, efter att ha spenderat natten och sömnen någon helt annanstans.
jag vred mig till en sängklädesskruv otaliga varv av desperation,
av den där himla skitlängtan som alltid propsas med att puttra precis under huden.
som alltid ska komma och vara så där.. onödigt skör.
börja läcka och tjafs, inpå bara mikrosekunden efter minsta lilla blåmärkesantydan.

dofterna, alla känslor och de där rusen.
lyckorusen, jag minns allt och försöker få dem att blomma kvar i mig så länge det går.
men snart måste jag gå och lägga mig en andra gång, låta dem tonas ut i luften och vakna imorgon med måndagsögon. bort från mig.
bort från mig och den lilla stund jag fick känna dem.
drömmen var

bara en dröm
som ännu väntar på sin lift ner
i verkligheten.
jag tror faktiskt jag ligger vaken,
väntar med den och så.