ikväll är The Smiths det enda som får höras, Morrissey den enda jag vill känna närhet till.

jag äter en soft nougat. ni vet, fransk nougat. rosa/vit är den och nio spänn kostade den lilla förpackningen, fastän jag febrilt sprang och letade bland godishyllorna efter den där andra sorten. den i lösvikt.

det är typ mitt favoritgodis nowadays. fransk nougat och brända mandlar.
det smakar mest socker och segt och nötter och socker.
gott! jag har inte ens borstat tänderna idag. eller igår kväll.

repade teater imorse och sen när jag var en halv sekund från att hoppa på bussen drabbades jag av en snilleblixt. ringde Nattiz, sprang hem till henne och sjönk sedan ner i hennes soffa för att i princip inte röra mig under nästan två timmar. tusan, vilken underbar människa.
inte konstigt att jag blir så ledsen när jag inte får träffa dig.

där, hemma hos henne, slog det mig att jag verkligen måste bättra mig på något jag planerat ett tag. jag har planerat att jag ska sluta slarva med tandborstningen,
men genomför det liksom aldrig.

borstar tänderna gör jag på kvällen. sen sover jag, vaknar, äter frukost och vips! så har dagen plötsligt passerat.
men jag tänker, jag fyller ju tjugo i april. det kommer kosta mig en asdyr penning att bli med tandtroll då.

från och med nu får det här vara mitt löfte för året.
inte bli med tandtroll.

annars vaknar jag tidigt om morgnarna och lägger tusenbitarspussel.
Tree of Life heter det, mamma fyndade spektaklet för tio kronor i förra veckan någon gång.
hon vandrade omkring inuti en second hand-butik några hundra meter ifrån oss.
den består av tre komponenter; plottersaker, dubbelt så många människor som det finns plottersaker samt den här doften jag inte riktigt kan sätta fingret på.

den påminner dock skrämmande mycket om lukten jag tänker mig skulle uppstå ifall jag satt instängd i en garderob ungefär ett år. genomträngande odör, med andra ord.
ifall det - i sin tur - skulle kunna tänkas vara en trevlig eller otrevlig aspekt; det är en karamell jag lämnar åt era livliga fantasier att suga på, barn.

mm, och för att låta ännu lite mer som min egen mormor har jag införskaffat garn och sticknålar.
jag hade tråkigt, kände mig i behov av karaktärsförändring så jag tänkte att det vore väl fint att skaffa mig en hobby - som inte bara håller mig sysselsatt, utan även färgglad och varm.

..någonstans pirrar det allt till av tanken, kan liksom inte riktigt bärga mig till att få sätta mig ner och knåpa ihop detta nystornas mästerverk.
en halsduk ska det bli. i två färger.

som tusen nålar och lilla döden. och allt det där

vi satt i mitt kök, mitt i natten. ljusen brann ner och i bakgrunden låg Saturday night ur Mitt hjärta stannar här.
hon berättade ömt om hur perspektivet kärlek helt och hållet bytt skepnad efter att hon träffat den som visade sig skulle bli hennes vackra.
den som visade sig vara hennes livs vackra och sen försvann ifrån henne när de älskade varandra som mest. mitt i sagan.

en rädsla över att vakna ur drömmen,
att tappa allt mellan fingrarna.
nyp mig till verkligheten -
stjärnorna är för nära som de står nu.

and please let me go while I'm loving you
loving you
loving you
let it be the last thing I ever do

jag sa att jag alltid tänker på dem när jag hör raderna ovan.
hon svarade att det förmodligen också var precis så där det var,
precis så där Sandra känt.
att det var för lyckligt för att hon skulle klara av tanken på att det någon gång kunde ta slut.
därför valde hon att stanna där.
låta det sluta på plats.



ikväll har jag legat på sängen i mörkret och låtit låten gå på repeat.
det är i och för sig i princip allt jag gjort ända sedan i onsdags
då jag köpte programmet till pjäsen, den lilla foldern med en medföljande cd-skiva.

please,
let me go on a saturday night
saturday night
saturday night
holding hands in the city light

ända sedan jag såg genrepet av Mitt hjärta har jag haft den på hjärnan, i hjärtat.
första gången jag lät den spelas under min kontroll satt jag framför stereon som står på pianot i vardagsrummet.
på pianopallen, ett lätt tryck på play och sedan föll alla tårar jag inte visste fanns i mig. jag sprack som ett himla vattenglas.

nu är det som att den sveper in allt jag gör,
vad jag än gör. låter jag den inte fylla timmars tystnad om och om igen i mitt rum går jag runt och sjunger på eller känner den.

en sådan otrolig bedjan,
att få lämna när det är som vackrast.
människor brukar annars tendera att lite klumpigt suga ut allt bra tills det inte finns något kvar. girighet, ni vet. ..eller kanske bara behov egentligen.
förbruka tills det är exploaterat och förbi.

det ligger en sorg i varje glädje,
i varje möte lurar ett avsked.
livet börjar med födseln och slutar alltid med döden.
i döden,
ingen kan undgå.

please
can I go while I'm in your arms
in your arms
in your arms
falling asleep to the burnt out city alarms

jag har precis laddat över en massa musik på mammas mobil,

hon kommer in till mig med ena hörluren i handen och den andra i örat.

mamma:
vem är det här, är det 50 cent eller?
jag: eh.. jag minns inte riktigt.. vänta, får jag lyssna!
lyssnar
jaha, nej, jag tror han heter.. eh.. Pusha T eller något sånt.
mamma tittar på mig som om jag vore hennes tantmamma och hon min fjortonåriga dotter.
hon: PUSHA T? men jahaaaaa..
jag: vad då, vet du vem det är?
hon: hah, men ja.
mamma går iväg


mina brorsdöttrar leker.
Saga: Lowa, du får vara pappa.
Lowa: okej.
Saga: pappa, var tar vägen vägen?
Lowa: ..den andra vägen!

de fina.
och deras fagra katter, Stiss och Dolph.

ikväll har jag köpt två avocados

och pratat en timme i telefon med min finaste Eliasvän (av mina många 1 Eliasvänner).

imorse kom jag tillbaka från Romfartuna och fyrtiotalet.
detta,
efter ett tragiskt försök till luftmadrass-sömn i klänning, pärlhalsband och strumbyxor.
bredvid ems och mill.

en av mina fina Idavänner fyllde nämligen tjugo igår,
och ville fira det sjuttio år bak i tiden.

kalas var det, på alla plan. stiliga människor och Billie Holiday i luften.
Ida har en supersöt mördarkatt som ..ja, mördade mig. eller, var på väg. Bosse, lille Bosse. du har format hela min hands söndagskaraktär.


om ungefär åtta timmar tar jag sjuan till sjukhuset.
funderar på ifall jag ska ha på mig den fina grejen jag använde igår. kornblå och spetsig.

det är ju ändå allt bra festligt där borta, på avdelning nittisju.
stilrent sterilt och high fashion, så där.
några bord och soffor i väntrummet, det sitter alltid någon ynklig en intryckt i ett hörn när jag kommer. antingen stirrar personen i fråga ut mig eller så förs blicken som pingisbollar mellan väggarna, allt för att inte råka möta min.

jag kommer dit, tittar på klockan och tänker att på tre minuter hinner jag kissa.
tar av mig vantarna, jackan, sjalen, andra sjalen, tappar det mesta, tar upp det igen och organiserar mig så Tetris-systematiskt som tillfället vill. pillar i håret, tar några andetag och klackar iväg mot toaletten.

väl där inne sätter jag på vattenkranen på högsta kraft; kan nämligen knappt kissa annars. nåt.. mentalt.
sen gör jag allt nödigt som in public är för naket för att inte censureras bakom den låsta sjukhustoadörren, alcogel och gula väggar.
går ut och vankar av och an. häller upp vattenglas efter vattenglas.
känner inte efter, gör allt för att inte tänka.

jag har för mig att väggarna är gula där också, inne i det där sjukhusvardagsrummet som hållplats innan besöket; med engångsmuggar och hemtrevnadstidningar från tvåtusenfyra.
såna fyllda med leenden, ljusa liv på andra sidan gräsmattan.
den grönare, blomstrande.
som för att skapa någon form av vision att den finns och är nåbar.
avdelning nittisju, våning fem; vägen med Lycka som slutstation och magasin som visar alla dess skimrande vyer.

..missuppfatta mig inte, förresten. det är inte så att jag inte tror på lycka.
jag känner lyckan, vet att hon faktiskt bor i alla timmar och de flesta hörn.
det är bara det att det är något med perspektivet.. i hela alltet.
det har blivit förvrängt och befläckat.
förblindat av illusioner som skvallrar om att lycka vore synonymt med plastperfektion.
att lycka vore vita Barbietänder.


på tal om gula väggar,
här om dagen läste jag på mjölkpaketet att gult inte alls är fult, gult är ju fint för det stimuleras sinnena harmoniskt av.
le, var glad, ät en apelsin. som en liten sol, en liten sol i ett vintermörker.

en vinterkatt på sängen om nätterna.
somnar om kvällarna, vaknar klockan tre igen och kan inte somna om.
ligger under täcket, svettas och tänker att alla andra sover förutom jag. ingen annans verklighet, bara min.

stirrar på väggen bakom bokhyllan.
allt som står på översta hyllan skapar en skugga som ser ut som en stadssiluett.
tänker att jag borde ta kort, tänker att jag borde ha en bättre kamera, tänker att jag borde ju sova nu för snart är det morgon.

vid halv sju sätter jag in högtalarna i mobiltelefonen, sätter på P3 och lyssnar på Morgonpasset medan jag bakar.
i tisdags gjorde jag scones, i onsdags gjorde jag havregrynsscones och i torsdags bakade jag pepparkakor.
runt åtta kom Nisse upp, yrvaken och skrattade när han kom in i köket.
"jag vaknade helt plötsligt och ba hm.. det luktar.. pepparkakor?.."

det blev ungefär en miljon stycken, jag kristyrdekorerade alla och mådde bra i varje ven.
jag längtar tills jag blir en sån som vaknar klockan sju och är pigg på riktigt.
lite mer liv, lite mer ljus.

att vara vaken innan någon annan är. tvtyst, datortyst, bara liten lampa tänd.
att diska och baka bröd i överraskning till mamma som sover i rummet intill.
skramla försiktigt, skratta åt Morgonpasset och se solen gå upp.
himlen blir så himla himla vacker då, när solen stiger över snön och träden.

det är det enda fina med vintern. morgonen, sedd från pepparkaksbaksimmiga köksfönster.
sen kommer mörkret och gör mig halv, ifall jag är själv.
ifall jag är själv och det känns stökigt i själen.

det är en annan sak när det är svart på morgonen.
då vet jag att det nalkas en soluppgång, att gryningen är på väg.
varje dag, tidsenligt och troget.
återvänder alltid,
trots att den av naturen är skapt och att människan försummade sitt enda band till naturen för längesen nu.

kärlekssånger

idag är Vintervila den enda låten jag vill lyssna på.
allt jag vill höra.
om och om igen.

åtta minuter över fyra.

sitter med min brors epiphone i knät och visksjunger The Drums.

if you fall asleep down by the water,
baby I'll carry you all the way home

det första jag gjorde det här året var en halvfärdig snögubbe på vår tomt, att smsa fina bilder på mig själv till diverse utvalda människor och stå bredvid Lowa medan hennes allvarliga och fascinerat livrädda låg mot himlen och alla raketer. hon var lite bekymrad över att de lät så högt och "pangade mycket".

helt plötsligt såg vi hur det steg en sån där kinesisk lykta i luften.
det enda tysta på himlen.
"den tycker jag om" sa hon.

if you fall asleep
down by the water
baby,
I'll carry you

all the way home