ikväll har jag köpt två avocados

och pratat en timme i telefon med min finaste Eliasvän (av mina många 1 Eliasvänner).

imorse kom jag tillbaka från Romfartuna och fyrtiotalet.
detta,
efter ett tragiskt försök till luftmadrass-sömn i klänning, pärlhalsband och strumbyxor.
bredvid ems och mill.

en av mina fina Idavänner fyllde nämligen tjugo igår,
och ville fira det sjuttio år bak i tiden.

kalas var det, på alla plan. stiliga människor och Billie Holiday i luften.
Ida har en supersöt mördarkatt som ..ja, mördade mig. eller, var på väg. Bosse, lille Bosse. du har format hela min hands söndagskaraktär.


om ungefär åtta timmar tar jag sjuan till sjukhuset.
funderar på ifall jag ska ha på mig den fina grejen jag använde igår. kornblå och spetsig.

det är ju ändå allt bra festligt där borta, på avdelning nittisju.
stilrent sterilt och high fashion, så där.
några bord och soffor i väntrummet, det sitter alltid någon ynklig en intryckt i ett hörn när jag kommer. antingen stirrar personen i fråga ut mig eller så förs blicken som pingisbollar mellan väggarna, allt för att inte råka möta min.

jag kommer dit, tittar på klockan och tänker att på tre minuter hinner jag kissa.
tar av mig vantarna, jackan, sjalen, andra sjalen, tappar det mesta, tar upp det igen och organiserar mig så Tetris-systematiskt som tillfället vill. pillar i håret, tar några andetag och klackar iväg mot toaletten.

väl där inne sätter jag på vattenkranen på högsta kraft; kan nämligen knappt kissa annars. nåt.. mentalt.
sen gör jag allt nödigt som in public är för naket för att inte censureras bakom den låsta sjukhustoadörren, alcogel och gula väggar.
går ut och vankar av och an. häller upp vattenglas efter vattenglas.
känner inte efter, gör allt för att inte tänka.

jag har för mig att väggarna är gula där också, inne i det där sjukhusvardagsrummet som hållplats innan besöket; med engångsmuggar och hemtrevnadstidningar från tvåtusenfyra.
såna fyllda med leenden, ljusa liv på andra sidan gräsmattan.
den grönare, blomstrande.
som för att skapa någon form av vision att den finns och är nåbar.
avdelning nittisju, våning fem; vägen med Lycka som slutstation och magasin som visar alla dess skimrande vyer.

..missuppfatta mig inte, förresten. det är inte så att jag inte tror på lycka.
jag känner lyckan, vet att hon faktiskt bor i alla timmar och de flesta hörn.
det är bara det att det är något med perspektivet.. i hela alltet.
det har blivit förvrängt och befläckat.
förblindat av illusioner som skvallrar om att lycka vore synonymt med plastperfektion.
att lycka vore vita Barbietänder.


på tal om gula väggar,
här om dagen läste jag på mjölkpaketet att gult inte alls är fult, gult är ju fint för det stimuleras sinnena harmoniskt av.
le, var glad, ät en apelsin. som en liten sol, en liten sol i ett vintermörker.

en vinterkatt på sängen om nätterna.
somnar om kvällarna, vaknar klockan tre igen och kan inte somna om.
ligger under täcket, svettas och tänker att alla andra sover förutom jag. ingen annans verklighet, bara min.

stirrar på väggen bakom bokhyllan.
allt som står på översta hyllan skapar en skugga som ser ut som en stadssiluett.
tänker att jag borde ta kort, tänker att jag borde ha en bättre kamera, tänker att jag borde ju sova nu för snart är det morgon.

vid halv sju sätter jag in högtalarna i mobiltelefonen, sätter på P3 och lyssnar på Morgonpasset medan jag bakar.
i tisdags gjorde jag scones, i onsdags gjorde jag havregrynsscones och i torsdags bakade jag pepparkakor.
runt åtta kom Nisse upp, yrvaken och skrattade när han kom in i köket.
"jag vaknade helt plötsligt och ba hm.. det luktar.. pepparkakor?.."

det blev ungefär en miljon stycken, jag kristyrdekorerade alla och mådde bra i varje ven.
jag längtar tills jag blir en sån som vaknar klockan sju och är pigg på riktigt.
lite mer liv, lite mer ljus.

att vara vaken innan någon annan är. tvtyst, datortyst, bara liten lampa tänd.
att diska och baka bröd i överraskning till mamma som sover i rummet intill.
skramla försiktigt, skratta åt Morgonpasset och se solen gå upp.
himlen blir så himla himla vacker då, när solen stiger över snön och träden.

det är det enda fina med vintern. morgonen, sedd från pepparkaksbaksimmiga köksfönster.
sen kommer mörkret och gör mig halv, ifall jag är själv.
ifall jag är själv och det känns stökigt i själen.

det är en annan sak när det är svart på morgonen.
då vet jag att det nalkas en soluppgång, att gryningen är på väg.
varje dag, tidsenligt och troget.
återvänder alltid,
trots att den av naturen är skapt och att människan försummade sitt enda band till naturen för längesen nu.