kaleidoskop

jag tror faktiskt inte att en regnbåge som lyser i sex olika färger är menad att skina på en värld som strävar efter att bestå av en enda färg.
en enda färg som i målardukssyfte och nästan alla andra situationer för den delen, är menad att täckas av alla andra färger.

vitt.
svart.
allt är krig med knivskarpa kontraster.
det handlar om att veta vad man vill, vad man gör.
och vad man egentligen står för.

i torsdags var jag och fikade med en vän, Malin.
Malin är tuff och glad nästan jämt, hon har kedjor i jeansen och går i den mest förtjusande teaterensemblen i världen, TT-gruppen.
det är en samling människor som på ett eller annat sätt lever med en utvecklingsstörning, i Malins fall är det Downs syndrom.

jag brukar smyga in när de har grupp,
att se deras repetitioner är något jag känner rent behov av ibland.
det lyckas alltid sätta sina små glödspår i mig - oftast av att de sjunger, det är nämligen något de alla brinner för.
otaliga schlagerhits läggs i cdspelaren, mest Molly Sandén eller Christer Sjögren. sen sjunger de till musiken; högt, ljudligt och med en innerlighet glittrandes större än vad Melodifestivalen ens skulle våga drömma om att lyckas hinna ikapp.

var och en ställer sig på det svarta scengolvet.
djupt inlyssnandes musiken som noga flödar i luften för att lägga sig över precis alla ytor.
ensamma, med all uppmärksamhet på sig där framme.
de gör så gott de kan för att fånga orden, vilket alltid ter sig ganska svårt då de är så hiskeligt många att minnas och dessutom kläms ihop i fortlöpande verser så där.
medan man samtidigt ska kunna koncentrera sig på att få fram allt man vill ha urvunnet ur sången blir det ju minst sagt en lindansarutmaning att hinna med precis alla stavelser.
men det spelar ingen roll.

jag bara sitter där, på läktaren.
Storans röda sammetssitsar går som i symbios med mina leggins, de skulle nästan kunna vara klippta ur samma tyg.
så jag blir något av en kameleont. smälter ihop med tyget och låter mig bara finnas en stund.
betraktar, känner ingen press på att behöva lära mig något manus eller tvingas koncentrera mig på övningar vi ska använda härnäst.
nu, på torsdagskvällarna, har jag ingen teater. då är det deras tur, TT's.
men jag går gärna dit i alla fall. för det finns ingenstans jag riktigt kan känna ödmjukhet och mänsklig acceptans så som där.
okomplicerad, vänlig. de vet bara att de är, att de vill, kan, ska. och vem tusan har rätt att hindra dem?
ingen.
en och en står de där och låter hela hjärtat flamma i lågor ur munnen, i sångerna de bär fram.


det är verkligen något av det ljuvligaste och mest upptinande jag vet, att besöka torsdagsteatern och skrattsmittas av allt tok de hittar på mellan sångerna och repen.
ändå tycks jag faktiskt alltid drabbas av några uns illamåendeskråmor i samvetesmagen av att vara där, hos dem.
jag liksom ... börjar skämmas.
ja, jag sitter där med mitt himla sammetsjag och skäms å den här gråkalla skitvärldens vägnar.
för att jag där slås så himla hårt av allt jag strävar efter, i tävling med precis alla andra.
och inte ens alla andra,
utan de jag ser utefter samhällets väl utplacerade konturer.


var någonstans kräver jag att andra individer ska acceptera vem som nu kommit att bli mig,
medan jag egentligen inte accepterar dem?

var står jag i förhållande till resten?

vem är jag född till att vara,
och vem kunde jag lika gärna ha blivit?

vem ger mig rätten att leva,
som denna någon inte delar ut till andra?

vad gör jag för att visa min omgivning rätta vägar att gå?

visst, jag brukar pilla bort Folkfronten-stickers så gott jag kan.
och jag fylls av värme när bussen fylls av lika mycket värme i form av människor från alla solens strålars olika ändamål.
jag mår dåligt av att jobba om barnsoldater i skolan. och jag älskar tryggheten jag själv lyckats omringas av, händerna som kom ut hela och får fortsätta att vara det.

men vem hjälper jag?
vem hjälper du?
vem lever du för?
för dig?

det var förresten Malin som kallade mig vän först av oss, vi känner inte varann så bra egentligen.
men när vi gick till teatern från fiket snöade det och vi skojade om hur vi skulle halka oss fram på torget.
flingorna la sig över hela mig och hon sa
jag är i alla fall glad över att jag är din vän.

jag är så glad över att att du kallar mig vän, Malin.
jag är mer än gärna din vän.
och du min.

Malin brukar sjunga Gabriellas sång under torsdagskvällarna.
om det är något som känns i bröstet medan jag sitter där och mest finns, är det just den sektionen.
jag vill leva lycklig för att jag är jag sjunger hon ut med hela kroppen och slänger sig sedan ner på rock'n'roll-knän, utöver golvet.
hon vet att det enda som väntar nu är de hyllande applåderna efter kick ass-kreationen hon just åstadkom.