hjärta och smärta

dagar blir bra eller dåliga.
de blir lyckliga eller sorgliga.

jag vet inte vem som singlade slant och bestämmer sånt, men idag visade sig bli en sorgens dag.
när jag satt på bussen, på väg till skolan, trängde solen genom molnen och färgade hela himlen till dig.
din päls.
allt det vitgråa blev guldigt och beige istället.
solstrålarna lyste verkligen starkt, in genom bussrutan och gick att allt annat än undvika. de nästan kittlade mig över kinden och jag var tvungen att tränga bort allting med intalandet en dag, det är bara en dag. jag måste klara det. till skolan, till Sveriges radio och hem. gråta får jag göra sen.
men vem bryr sig om någonting annat, när man förlorat en bit av det finaste man har?

jag hatar bilar.
du är inte ute och leker, hoppar inte i träden.
du ligger inte i handfatet och får en att sätta igång badkarskranen som väsnas i alla väggar och rör, bara för att man måste tvätta händerna men inte har mage att flytta dig därifrån.
ingen Pix sitter på ställningen utanför och sitter kvar
fastän det regnar eller frostar,
och hur mycket vi än lockar på dig att komma in.


i en liten kartong,
en brun.
där ligger du och lever inte ens.
jag hatar bilar.


jag vaknade en halvtimme innan jag skulle med bussen av att mamma sprang in och försökte stirra ut genom mitt fönster som vetter ut mot parkeringsplatsen.
jag trodde att hon skulle väcka mig och skrek lite halvsluddrigt jag ääär vaken och jag håller reda på tiden!!.
hon var så skärrad, i chock. klev över alla böcker och tidningar på mitt golv, sa ja förlåt, men jag måste kolla - vår granne har hittat Fixxxer död på parkeringen.

...

krasch.
aldrig mer sammetspäls.
jag kommer aldrig mer få se de där skelande tusseögonen, inte den panterlika rosa nosen.

åh, nosen..
som lyckades övertala mig att släppa in den i mitt rum och låta vara kvar. fast det egentligen bara är Pyllon som får komma in och gosa med ugglorna.
men du älskade dem mer, du kunde ju sova nästan en hel dag på min säng.
det var liksom där du fick bli avskärmad från världen,
Fjant och grannkatten Felix som alltid skulle propsas med att elakbusa.
du som var för snäll för att försvara dig, fick stora sår bakom öronen.

lille goset.
nu gråter jag för första gången, bortsett från panikgråtet jag skyfflade bort imorse för att tvingad släppa fram dagen och dess måsten.
och jag saknar dig så mycket.
kommer alltid att göra, vet du.