tonerna svävar genom gliporna, lägger sig till ro i min mössa

du vet, jag hör ju så väl när du börjar plocka gitarrklink utanför min sovrumsdörr.
då stänger jag alltid av Spotify och lyssnar på dig istället, hur du sjunger dig sällskap och vän med mörkret och ensamheten.
fast du är ju inte ensam,

jag ligger här
bakom en vägg bara någon meter ifrån dig och inte-sover;
dricker hallonsmoothie
bläddrar i skolkataloger
snorar lite
fryser om fötterna.


tänk,
den dagen jag kan spela gitarr så som du kan.
sjunga kan jag,
det har jag ju liksom alltid gjort.
men min sång är ingenting jag skapat själv från grunden heller, den fanns mest där bara att ta för sig av redan från början.
men du,
du har byggt dig ett berg av perfekta gitarrplock
som du sparar innanför bröstkorgen
tar fram ibland och gräver i

du nynnar i takt
utvecklar dem, lär dig några fler.
nu sjöng du take a sad song and make it better, ur Hey Jude.
här inne ligger jag och knapprar på om dig.
hör du mig?

jag kan ju alltid önska,

önska att jag också
någon dag.

stannar du nu?