sundrenched world

ibland bläddrar jag i mina mappar på datorn,
letar efter bortfösta blad. oftast när jag för tillfället är stum i fingrarna och inte riktigt glöder.

hittade ett för någon månad sen,
dancer heter dikten or what to call it och jag minns precis hur den skrevs.
kanske har jag publicerat den redan, jag vet inte. men jag gillar att hitta texter jag glömt att jag skrivit. som att finna en igendammad känsla från en tidigare stund, ur kapitel innan det som skrivs just nu.
då minns jag liksom vem jag varit genom alla dagar, och kan lättare koppla ihop mina värderingar av idag med vad jag trodde då.

jag brukar faktiskt tänka på mig som förut och mig idag som flera olika människor,
en hel syskonskara Stinor typ.
tror att det är mycket därför jag skriver dagbok, som brev till mig själv i fram- och baktiden. kanske för att påminna mig om att jag alltid har mig vid min sida eller något sånt, att tillsammans är jag stark. ...? ah, lagom schizofrent avrundande. snipp snapp snut!
nåväl, läs - den är ganska fin faktiskt:

dancer

varje gång du somnar
kliar det under huden
jag tänker på den kommande natten
timmarna vi sover bort
utan att höra varandra

det är därför jag har så svårt
med det där
att sova
jag vill inte missa ett ögonblick
fransrader som vilar längs varann
jag vill bara vara nära dig
känna att du vet om mig
för att du vill

jag vill inte
att du ska somna
att vi ska spendera
nio timmar
av våra liv
på ingenting vi vet om
ingenting vi känner
när
vi för en gångs skull
är så
nära