stormsång

i want to change the world

instead i sleep

min älskade Nattiz är halfway to New York city och igår började jag gråta när jag sa hej då.
mina vackra vänner.

både hon och Elina har tagit steget att efterlikna mig ännu ett snäpp genom att färga håret rött.
ja, what can I say? jag är van vid folks beundran för mig, och det är ju inte så att jag kan klandra dem. höhöhehehöhöh.

nej, nu blev jag oseriös - det var inte mina intentioner från första början faktiskt.
det är det oftast inte, det brukar bara ske av naturen.
men visst är det väl ganska roligt att vi nu ser lite mer ut som en dansbandstrio från landsbygden som verkligen satsar hardcore på sin råkkenråll-aura, än vad vi gjorde tidigare?
jo. nu spelar vi i samma liga, sjukt synkade så att säga.

lyssna, vad vackert.

förresten är jag Peace and love-redo för tredje året i rad, vilket - efter i somras -var allt jag verkligen var säker på inte skulle ske igen.
men vinklar vidgas, tar drastiska vändningar och sånt där.
när de sen gick och bokade Kings of convenience plus Julian Casablancas kände jag att det här var väl ändå självaste sjutton.
och det är skönt faktiskt, jag är glad.

majmagen säger ja.
nu frågar mamma Bonzo varför han inte ville ha makaroner.
de är också sjukt synkade faktiskt, min mamma och min hund.
sicket pussel, sicket pussel.