jag lyckas alltid börja gråta av Undercover boss som går på SVT.

det slår aldrig fel.

koooseLI... t. som Bex brukar skriva i sin Osloblogg. klicka på Osloblogg för att komma till hennes Osloblogg. Osloblogg. Osloblogg. Osloblogg.
alla är klickbara.
generöst!

koooselit. det stavas egentligen koseligt, betyder mysigt och li:et måste betonas i falsett.
Bex är bra koselig.
jag tänker verkligen på henne när jag hör eller på annat sätt kommer i kontakt med ordet,
på samma sätt som jag tänker på Nätli när jag ska äta havregrynsgröt eller Elina när jag ser ett körsbär trippa förbi. och lyssnar på Kristian Anttila.
burris tänker jag på varje gång jag äter dyr choklad och på Camilla när jag ser en giraff alternativt äter potatismos.
hon älskar potatismos.

..för jag ser ju så ofta giraffer förresten, det vimlar av dem på vår bakgård. hujeda mig, ja.
gående körsbär också, skulle kunna säga så att jag.. inte riktigt kan leva utan deras närvaro längre. de utgör liksom partyt i mitt party team.

och jo - varje gång jag gör precis vad jag gjorde nyss, spetsar till mina blogginlägg klämkäckt med engelska uttryck tänker jag på Clara.

annars är jag jättepigg för att jag somnade för några timmar sen. party nap,
en sån jag alltid lurar mig själv att jag ska lyckas ta kontroll över och därmed kunna väcka mig med min inre (icke-existerande) väckarklocka efter typ tjugo minuter.
never works,
men det gör mig inte så mycket för det är ju så obeskrivligt skönt. känslan i att befinna sig precis mellan vaken och sömn.. jag ryser.

jag kommer allt oftare på mig själv med att tänka något .. anmärkningsvärda tankar precis när jag vaknat, dessutom.
vet inte riktigt hur jag ska tolka dem.
idag tänkte jag att jag nog inte skulle ha ätit den där andra falafelburgaren ändå.

1, jag har aldrig ätit en falafelburgare.
2, speciellt inte två.

men it made sense,
när jag svävade mellan stängda ögons John Blund-town och vakenvärlden.

..skrev jag just John Blund-town?


jo. kanske börjar det gå lite över styr det här, trots allt.
egentligen sitter jag bara framför datorn för att spela in Kings of Convenience från Spotify,
musik jag sedan tänker lägga över på mobilen och lyssna på i mitt rum.
Renegade är den finaste låten. och 24-25.

det finns två Oreo-kakor i den här lägenheten. de är mina, sparade särskilt för mig.
tänker att jag kanske borde äta upp mina två Oreo-kakor.
känner någonstans att kakor inte är en sådan där grej som bara borde ligga när de väl finns tillgängliga.
de måste liksom passas på,
ätas upp.
jag vet aldrig när jag får chansen igen. det är en ödesdiger fråga, det här.

John Blund-town?

ne, vet ni va.
ge mig ett dansgolv och en sol. en apelsin också, kanske.
eller Oreo-kaka.