första pratet

i Polen finns det punkare
men ingen president


precis, precis som jag kände att jag växer nog aldrig upp
satt jag i en stol på golvet av femte våningen inne på Västerås lasarett.
mitt emot mig vilade ett par ödmjuka ögon jag tittade in i för första gången,
hon bar en grå kofta mönstrad av små, runda klockor.

jag snurrade på ormringen runt lillfingret. runt och runt igen.
handsvetten hade gjort det möjligt att röra den.
tittade mest på händerna - och framför allt naglarna - under tiden jag var där inne.
rött. avskavt, glittrigt.

hon rynkade ögonbrynen och sa "nej, det kan jag förstå", frågade mig om mina framtidsdrömmar, ifall jag varit kär och sånt.
utbrast "oj!" när jag berättade om mina syskon och alla spridda åldrar.
"jaa.." log jag nervöst medan jag fortsatte snubbla på orden,
försökte sila ut vad jag trodde skulle vara viktigast att få med. men det var ju så mycket, så många trassel.

aldrig hann jag riktigt avsluta en mening innan tankarna flöt in på andra spår och fortsatte tala utefter dom.

sen tittade hon på klockan och sa
"vi måste träffas tre - fyra gånger först innan vi kan bestämma fullt ut att vi ska fortsätta, du och jag."

då log hon. ett sånt leende som känns som ett varmt och försiktigt finger över kinden.

"men det jag hör är..
komplicerat. det låter som att det varit komplicerat på de flesta håll.
att du därför varit tvungen att bli vuxen väldigt tidigt på några hörn,
medan det fortfarande lever ett barn i dig som inte riktigt fått vara litet klart, och verkligen skulle behöva just det. leva litenlivet färdigt, tills det är redo att gå vidare.

angående själva terapiformen tänker jag..
ja, alltså, du är så verbal och väldigt mån om att prata perfekt.
därför framstår du lätt som något du inte riktigt är.
i och med att du är så vältalig kan hela situationen låta romantiserad och friskare än vad som egentligen kanske är fallet.

därför funderar jag kring att du nog skulle behöva arbeta med en terapiform där pratet inte ligger i fokus.
jag tänker mig att bildterapi skulle kunna vara något."

"oj! ja, det vore nog.. otroligt skönt. jag älskar att teckna.
fast.. jag fick MVG i bild på högstadiet och sen dess har jag knappt vågat göra det. den där prestationsångesten, du vet."

"nej, det är precis därför det kommer att vara så nyttigt. du ska släppa alla krav,
det kommer inte finnas något som är rätt och fel."

det slog mig hårt,
att jag låst in en stor del av min kreativitet.
i små presationsångestfack.

där har de legat medan jag låtsas att jag vågat och öppnat dem och levt allt vad jag kunnat.
medan jag spelade på min inbillade perfektion,
som drev mig till vansinne till slut,
glömde jag bort att jag älskade.

eller,
glömde bort gjorde jag ju inte.
jag kände inuti,
det var där jag drömde och det var där jag levde.