jag har ett nytt födelsemärke i nacken

och ungefär hundratjusju blåmärken på vardera knä, samt värk i muskler jag inte visste fanns.
danskvällar ni vet, var och en av dem lever sitt eget vilda lilla liv. hittar nya muskler att forma och tänja till gränsen, så att jag ska gå de kommande dygnen och påminnas lite extra om att jag har en nacke och en rumpa och ett par vader och en hel rygg fylld av rörlighet.

den här lördagen har ägnats helt och hållet inomhus med min familj.
så fint. familjen, som nästan är komplett nowadays. pappa bor ju typ hos oss.
jag tycker om det, saker känns bara snäppen bättre när han är nära.

jag satt i fåtöljen mitt i vardagsrummet. klockan var fem och på pianopallen framför mig stod den gigantiska tekoppen jag fick av nån jag klumpigt delete:ade ut ur mitt liv i somras.
väl behövt, dock vet jag ju att jag borde förklara.
men det är svårt, jag kan inte framkalla känslor jag kände som starkast för två-tre år sedan.

..det kändes konstigt i går, när jag bekantpratade med dina vänner och de fortfarande förknippar mig med dig.


i vilket fall satt jag uppkurad i fåtöljen,
ingenting på benen och tekoppen framför. ICA eco's citron- och gräddte.
pappa låg och sov, mamma satt i soffan bredvid mig.
på tvåan på tvn skulle Veckans konsert med the Soundtrack of our lives precis börja sändas, mysfördrivigt väl tajmat tänkte jag.
gick ut i köket i introt, kom att tänka på Nattiz och Elina och hörde deras röster så himla precis i hjärnan.
hur de alltid ska härma mig när jag sagt tacos. tydligen låter det kul.
..varför vet jag inte riktigt, tacos låter ju fult vem som än uttalar det. takkkåsss, liksom. ett av de mer osmickrande i raden av dessa försvenskade försök till exotism, konstaterar jag nu prompt och bestämt.


hur som helst började jag skratta för mig själv där i köket.
det bubblade upp bara. som det gör ibland.
och lite saknadnypt gick jag och satte mig i stolen igen.
lilafilten över benen och pappa låg fortfarande och sov.
men mamma var vaken, satt där för att titta med mig.
och lyssna. titta och lyssna.

de började spela. Soundtrack of our lives möter Göteborgs symfoniorkester.
vackert, jo. minst sagt. så fulländat på något vis.
jag blev alldeles högtidligt rörd ett tag, för det är ju helt fantastiskt.

hur alla de där människorna valt att samlas på ett och samma ställe
för att förenas i något de alla älskar och lever för. lever, för. andas tack vare.
varje själ lika skör,
för att ställa sig bredvid varann och locka fram det här som alltid kommer att vara den enda egentliga sanna kärleken för var och en av dem.
det enda som helar hålen på riktigt.

samlas,
för att konstruera en gemenskap och ett konstverk menat just för då.

precis nu, är det så här det ska bli.
just nu,
är det här allt som ska vara.


musik är bara ljud,
människor är bara människor,
med känslor som ger impulser som...

musik är bara ljud,
som kommer när det inte går att förklara i ord.
när känslorna måste ta andra vägar för att nå platsen de måste till för att läggas tillrätta.

alla känslor, av hundratals människor på en och samma scen.
som blir samspelta, alla blir ett.

helt komplett. felfritt. ett enda stort pussel av känslor,
ur människor lika håliga som vi.

bit för bit,
läggs på plats.
kittlar mig i nacken.

går det att framföra musik som välter hjärtan - eller ens... skakar om,
då går det att göra vad som helst.

keep that in mind. dröm!
för jag är säker på min sak.
och det slog mig, igen. som så många gånger förut.

idag blev jag varse om insikten i vardagsrummet, nästanknoppandes i fåtöljen.
med blåmärkesknäna vilande mot armstödet.

pappa sov, mamma satt bredvid mig och sa att de lät som Pink floyd.
efter ett tag började Bonzo skälla, i ytterdörren rasslade låset och Nisse kom hem.
han klev in i vardagsrummet med en påse M&M's och frågade om nån ville ha.
"jag!" sa mamma.
"ja meee" sa jag. "är det jordnötter i?"
"mm, de är ju godast"
"mhm"

"..och nu vaknade jag" hördes plötsligt från pappa, följt av ett roat pappafniss medan han nyvaket vant placerade glasögonen över näsan för att kunna lokalisera godispåsen.

en ungefärlig kvart var kvar av konserten.
teet hade hunnit bli kallt, som det alltid blir i den där koppen.
jag tänkte att gitarristen såg ut som Damien Rice,
de spelade All for sale och jag mådde lika komplett.
just då.