such a silly boy

igår svängde jag mina lurviga till den här dängan och många fler.
åååh Morrissey..

underbara gårdagen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
tänk vad hääääääärliga människor och hääääärlig atmosfär med härlig musik och färgglada lampor kan göra mig glad. glad i tusen utropstecken.

nu ska jag äta en kesomacka (ordet macka är ett av de fulaste jag vet. knäckemacka speciellt. smörgås är också fult. blä), sen ska jag titta på Sommarpratarna och sen åka iväg på min dysfunktionella cykel för att inhandla ruccolasallad och glass.

åååååååååååh imorrn får jag träffa underbara människor igen. <3 ELINA IS HOME <3 >#<33

jo, jag vet vad vi kan göra! dra lite över min pingvinfarm till höger så ser det ut som att de dansar.

och om ni ändå inte riktigt litar på att handlingen i fråga är underhållning värd några sekunder av era liv,
väljer jag att citera min käraste kopojke för att kanske lyckas villa er bort från misstänksamhetens vägar;

"alltså, de där pingvinerna, de har väl inte varit där förut??? jag kunde inte sluta, SATT I TYP EN HALVTIMME OCH BA *drar med en låtsasmus i luften*"
- E. Klemets.

det här sa hon i verkligheten faktiskt.
tror hon är mitt största fan eller nåt,
för i samma stund avslöjade hon att hon går in på min blogg typ trettio gånger om dagen.
gotta love me!!!!!



mmm där ser ni.
om nu inte det här fick er övertygade vet jag inte vad som får.

kom ketchup

jag ska vara the most funky funkis you've ever known på Scenusfestivalen hela helgen.
tack och lov. tack och lov.
skönt ska det bli.

TACK OCH LOOOOOOV!

köpte åtta böcker för att sluta tänka.
drömde inatt ändå igen.

så trött på människor i allmänhet.
människor i allmänhet är säkert trötta på mig också, men det gör ingenting.
..kanske mer trött på mina egna tankar om människor i allmänhet förresten,
när jag tänker efter.

kanske var därför jag köpte åtta böcker för att sluta tänka un peu.

det här blev ju ett festligt inlägg.
det låter som att jag storfirar dekadensens högtid typ.
men det gör ingenting, som sagt.
för jag ska drunkna i teater och låtsas att jag bor i djungeln.

tack och lov. TACK OCH LOV.

söndagssammanfattar:

mjukost, galiamelon, tvåkronorströja.

fast i ordningen galiamelon, tvåkronorströja, mjukost.

varför är jag sugen på sushi jämt?

mitt fjortonårsjag skulle nog stirra föraktsfullt och rätt äcklat på mig om jag berättade det för henne.
hon skulle spänna blicken och väsa: you promised me you'd never ever hand over yourself to the other side..

mmmm. skulle jag svara.
så kan det gå. tji fick jag?

och precis när vi vore på väg att skiljas åt skulle jag inflika:

och jo, förresten!
om två år slutar du äta kött.
snälla, snälla ät cheeseburgare så fort du får chansen.

sen skulle jag förmodligen göra en McFly och avslöja en massa sportresultat för mig själv så att jag kan tippa rätt och bli rikast i världen.
skulle vara världens bästa riking.

nu ska jag lägga mig i badet, bli olivtvålsfrälst (jag ska gnugga mig så skinande ren att alla som vill röra mig måste använda vantar med stjärnformade halkskyddsmärken på innan de nuddar mig. ni vet, såna som var på undersidan av strumporna när man gick på dagis) och imorgon tänker jag sätta på mig tvåkronorströjan samt mina nya trosor med fåglar på.
måste ju spexa till dagen.

ps, min katt är i mitt rum nu. han kommer inte undan.

tänkte kanske klippa mig. och skaffa mig ett jobb.

fast ne, det är ju för att jag har ett jobb som jag har råd att klippa mig.

jag är så tokig.

jo.

hej bloggen! du vet ju ingenting om mitt liv.
det gör inte så mycket, du är ju bara en blogg.
och man är mycket coolare när man behåller mystiken om sig, fattar du väl.

mm.
nu ska jag lossa på tyglarna.
berätta om min dag, som de säger.

hej!
imorse vaknade jag klockan sex och tjugi. klockan sju stod jag utanför cykelförrådet och krånglade upp mobilsladden. det händer alltid och på grund av att jag är drabbad av funktionellt handikapp av något okänt slag tar det upp tre minuter av mitt liv, varje morgon.

mm, sen var den klar och då hoppade jag på cykeln. up, up and away! kan man skrika när man cyklar.
på väg ner till stan (...upp på stan borde det ju rimligtvis heta, det råkar ju vara uppförsbacke hela vägen) hoppade min kedja.
såg så hurtig ut jag kunde, hoppade av cykeln och la på kedjan.

åkte hundra meter, den hoppade igen. crack baby!! tänkte jag.
men jag är ju inte den som är den, så jag log allt vad jag kunde för att matcha min strålande torsdagsmorgon.

mmmm.. vad hände sen?
kom till kontoret, cyklade till en gamling.
nittiåttaårig typ. tänka sig. nittiåtta,
och på benen stod hon. klar i huvet och hejdundrande kardemummabullar.

hon började berätta hela sitt liv för mig.
men vi kom bara till dopet av hennes första barn.

seeen cyklade jag hem, åt spenatsoppa för tredje dan i rad (det är kul att vara sparsam. och det är så fina färger, spenatsoppa och ägg), somnade inte för rätt som det var skulle jag till psykologen.
cyklade till lasarettet (= ner på stan och ännu längre), sen efter det cyklade jag till jobbet igen.
åkte och kvällstittade till fem stycken eller något sånt.
sen cyklade jag hem, nu är jag hemma.

två mil har jag cyklat idag och nu ska jag äta melon.

hänger mest med gamlingar och luktar svett helatin.
skriver saker som "det är så fina färger, spenatsoppa och ägg" i min blogg.

men imorrn vill jag faktiskt klippa mig.
och köpa vin. och mysa på lördag, med the e's som jag kallar dem, mina kompizezez.


ååååh var är min katt förresten? jag vill gosa med katten.

när jag jobbar kommer det stunder, nästan varje dag, då jag drabbas av enorm mammapappasaknad.
jag tittar på gamlingarna vid sina köksbord, där de sitter med timbalmaten (mixad kletmat + mixad kletmat + gelatin = pudding) framför sig.
oftare än sällan är de svepta till blindo av förvirringar och gamla minnen.
dementa tanter som tror de är barn, som ropar efter sina föräldrar.

I.
I och hennes desperata längtan efter sin mamma, och jag hör att det finns något där.
det finns något i rösten, en knut. nånting ouppklarat mellan dem.
mellan I och hennes mamma.
det var något som inte hanns med,
något hon gör allt för att pussla ihop nu.

nu när de är borta för länge sen, hennes mamma och pappa.

dammar vardagsrum, sveper över det enda som finns kvar av deras nära;
foton.
svartvita foton på män, på syskon, på barn ibland.
bröllopsfoton, en lycklig dag för sextio år sen.

E som skojar om att hon har alla sina saknade kära på väggarna i sovrummet,
för att det är så praktiskt att de finns nära när hon ska sova och att hon därför bara behöver säga god natt en gång.



en lycklig dag för sextio år sen. som om tiden ens är något som finns.

jag äger tretton kronor.

kiwisarna på ICA Maxi kostar en krona styck.
now you know where I'm about to go.

idag fick jag syn på en glassbil,
stirrade ut förarsätet (som jag gjort varje gång jag sett en glassbil ända sedan dagen jag blev med insikten att min vän börjat jobba som glassbilschaufför) i hopp om ett välbekant ansikte.

och jo.
..plötsligt händer det.

för där satt Jenny, och hon satt inte bara utan hon log även sitt bedårande Jenny-leende!!
..!!!!!!

alla med ädelt teaterfamiljsmedlemskap vet exakt vilket leende jag snackar om.

jag skrattade rakt ut. blev så fantastiskt glad.

var trött som en gås och tjurig och trött som en gås. och tjurig.
tills jag fick se henne.

Jenny åkte förbi i en glassbil. Jenny får köra en glassbil. måtte hon känna sig som i paradiset.
då skrattade jag alltså rakt ut i luften och var glad resten av dagen.

sen gull-smsade vi en stund, vi gör sånt, och nu är jag fortfarande glad.
tänker vara glad på väg till ICA Maxi också. kiwisar.

två hallon och deras myrkompisar

nytorktumlade trosor om rumpan. en varm sista västeråskopp te innan jag åker.

vårdansar till The Fine Arts Showcase.
ikväll är jag i Stockholm.

tigern livet fallet klivet

klockan är tjugo i nio, typ, och jag tänker gå på promenad med en repris av Sommar i P1.
vet inte riktigt vems jag ska ta med mig, men fint blir det.

sommarprogram skapar samma stämning i mig som när jag upptäcker att en affär har fyllda melongodisar i lösvikt.
dör paradisdöden och har ingen aning om något över huvud taget, egentligen, för att jag blir så salig.


jo. Ola Salos.
nu ska jag och Ola Salo ut på promenad.
det har visserligen hunnit bli mörkt ute, men det känns som att den här tisdagskvällen mest är frisk och harmlös.
överlever nog.
(visserligen pekpinnepiper något i mig att just det konstaterandet känns lite för skräckfilm för att jag ska fortsätta vara trygg i tanken men ja jo ni vet. ni vet. nån måste ta riskerna, jag offrar mig)

Ola Salo och jag och april och vägen vart som helst.
vem som rastar vem visar sig. hoppas han berättar nåt hemligt i alla fall.
livetstunder.

denise.

det var som att hela stjärnhimlen bodde i henne och sipprade ut, bit för bit, när hon pratade om Sandra.

vi satt i mitt kök, mitt i natten.
mörkt var det, vinterkallt utomhus.
hon berättade ömt om hur perspektivet kärlek helt och hållet bytt skepnad efter att hon träffat den som visade sig skulle bli hennes vackra.
den som visade sig vara hennes livs vackra och sen försvann ifrån henne när de älskade varandra som mest. mitt i sagan.

ja, det var som att hela stjärnhimlen fanns i henne.
och det var som att det la sig ett djupgrått dimdis i min väns ögon när hon sa det.

"Stina.. vi bråkade, det sista vi gjorde. den sista gången jag såg Sandra i livet var en gång i ilska innan jag rusade ut ur lägenheten. vi som hade det så underbart, kunde det inte ha slutat fint åtminstone?"

alla stjärnor föll.
ner i stearinljusen som brann, ut på vilsen vift i Västerås och januari.
hon tittade ut i intet. det blev alldeles tyst,
så när på Anna Ternheims Shoreline i bakgrunden.

den gick över till en låt ur Västeråspjäsen Mitt hjärta stannar här, som jag sett några dagar tidigare.
"lyssna" viskade jag. "jag tänker alltid på er när jag hör de här raderna"

låten heter Saturday night och är på engelska, men går ungefär

snälla, låt mig gå medan jag älskar dig
låt det bli det sista jag någonsin behöver göra.

hon svarade att det förmodligen också var precis så där det var, precis så där Sandra känt.
att det var för lyckligt för att hon skulle klara av tanken på att det någon gång kunde ta slut. därför valde hon att stanna där.
låta det sluta på plats.
min vän log äntligen och sa "mitt i alla dessa varför förstår jag henne, ifall det var så det var".

i varje glädjes famn vilar en sorg.
tänk att människor kan sitta på en sådan otrolig bedjan, att få lämna när det är som vackrast.
jag tycker vi annars tenderar att lite klumpigt suga ut allt bra tills det inte finns något kvar. girighet, ni vet. ..eller kanske bara behov egentligen.

över alla hustak låg täcken av snö.
väntade på värmen som lovades komma med våren och dunsta dem bort.
på gatorna strövar folk runt och väntar, de också.
på den där våren.
vi väntar på att den ska komma som en vän att fylla tomheten som skavts sig stor av att bära vinternätter.
och nog är den här nu.

min vän.
jag vet att ensamhet känns som ett oändligt brus av ingenting när den sätter sig i bröstet,
och jag vet att du föll med sommaren, alldeles för tidigt, fyra nätter in i augusti.

men
i ett hav av grå asfalt
är du en diamant,
så finns.

för jag finns,
så länge du finns.

hej hujeda mig

idag efter teatern kom en människa fram till mig och gav mig så fint beröm.
blev alldeles tagen.

jag har ätit väldigt mycket potatis den här helgen.
eller,
egentligen har jag inte ätit en speciellt stor mängd potatis -
jag insåg bara alldeles nyss att jag varierat mig livligt när det gäller just potatis och dess samtliga former.

i fredags hittade jag en potatis i kylskåpet och tänkte att det nog kunde vara gott.
så jag tog en tugga.
igår fick jag nästan alla Emils pommes frites och marinerade dom med aprikoskräm. det var gott.
sen åt jag Ellas vickningschips och idag åt jag potatismos och sen hittade jag lite potatissallad.

jag vill ha senaste numret av Galago,

jag vill åka utomlands och äta melon och jag vill ligga nyvaken i ett festivaltält.

ni vet, vakna svettig en morgon och se utomjordiskt oigenkännbara kryp i det lilla tyggallret i tälttaket.
uppmärksamma grannar som pratar utanför, höra hur de skrattar och klargör nattens händelser.
de lyssnar på radio, spritpenneritar på någon som fortfarande ligger utslagen och så kommer de fram till att Carina Berg är Sveriges snyggaste kvinna.

mitt ansikte är rödflammigt, eyelinervingarna utspridda över ögonen - jag är kissnödig och sugen på juice på en och samma gång.
sovsäcken är mjuk och luften fuktig.
förmodligen ligger det vegetarisk ravioli utspridd vid min fotända och så upptäcker jag att min vintetra har börjat läcka.

mindre än en millimeter skiljer mig från ute,
vem som helst med lite bredare benstomme skulle kunna ramla över mitt provisoriska hem och mosa mig för evigheters evighet.
jag ligger bredvid någon och är på bra humör.

sjunger sånger högt och fult för att jag kan och för att alla hör men ingen ser och kan lista ut att det är jag.
eller så ligger jag ensam och vem jag nu skulle ligga bredvid har vaknat tidigare och gått någonstans,
ligger ensam i ett tält på en mark och hör allt.
men syns inte.
hör allt, kan lyssna till alla nötta festivalfötter som släpar över gräs och över lera.
dialekter, röster i högt och lågt. mörkt och ljust. hest förkylt, gladlynt nyförälskat.

isolerad av millimetertunna tygväggar, känner närvaro av både skog och hästar och kliar med ena stortån över ett myggbett på den andra foten.
hälarna har förmodligen blåsor, ömmar om jag kommer för nära.

utanför hör jag en av slangarna med iskallt vatten sättas igång;
det spolas sporadiskt över småstenarna nedanför,
som om någon använder stationen som ett tillfälligt och ekonomiskt alternativ till de hutlöst överprisade varmduscharna.
biter ihop, vrider på kranen.
iskallt vatten över hela överkroppen, tar sig all plats det hinner med att belamra genom att hastigt sila ner innanför både jeansshorts och underkläder.
förbi gränsen mellan en klädgömd svenneblekhet och den del av benen solen getts fri möjlighet att antasta hur mycket den vill.
kladda på bara, brännmärk för allt du anser du är värd.

here, have yourself how much of it you want.
as long as I get what I've hidden.

jag ligger på en mark i ett tält i en skog.
fast egentligen sitter jag ju här,

dricker mig yr av te och lyssnar på Sigur Ros.
funderar över reptilhjärnor och integritet,
tänker att det var ju tråkigt att min bror sålde sin gitarr och tänker att det vore skönt att våga hålla mina relationer på något annat än sin spets någon gång.

tänker att jag nog ska hämta apelsinen som finns i min väska och sen sätta mig för att titta på Vänner.
sätta mig i fåtöljen, bredvid soffan och mamma som ligger och sover i den.
hon snarkar jämt,
jag älskar det. hon är det finaste jag vet.
jag älskar att sitta bredvid och vid varje grymtande snusning bara få påminnas om att hon lever.

fisk

idag när jag stod i kassan på Stadsmissionen tänkte jag, på riktigt, fråga en kund ifall det var hon som luktade sushi.

jag var så hungrig och började nästan dregla.

call us colours

igår släckte jag i badrummet, la mig i badet och lät ljuset försvinna i takt med solnedgången.
på badkarskanten låg mobilen, strömmade musik som ekade.

Cat Power, David Åhlén, Maia Hirasawa.
mot väggarna, det immiga fönstret, vattnet.

mörkret gömmer inga detaljer. mörkret visar alla färger.
det avslöjar allt.

trött.

jag har det bara bra.

refrängen!

jag ska åka på äventyr imorgon.

och jag känner att egentligen borde jag ju skriva något, med tanke på hur förväntansfull jag faktiskt är.
ser fram emot det så otroligt mycket.
önskar jag kunde dela det här.

men ja, de bästa känslorna går inte att bloggbeskrivas.
förresten mår de bra av att bo i mitt bröst och bara där.
integritet, ni vet. jag är ju ingen himla sell out heller.


när jag väl satt igång min bebisproduktion ska jag ha fyra barn. de ska heta sill, dill, april och med-potatis-till.
Emmas ska heta jag-kan-lura-dig-vart-du-vill.
antingen tänkte hon bara baka ett barn, eller så är det kanske siamessjulingar.

sjulingar. heter det så?

ja. det gör det, inser jag plötsligt.
(efter en Google session.)


men. nu när jag väl satt igång kan jag ju dra den korta versionen.

jag ska på äventyr!
http://www.hogberga.se/Hem.aspx <- hit, med det här: http://www.riksutstallningar.se/templates/ExhibitionEpo____37627.aspx

det fina är att vi ska rädda världen.
och bada jacuzzi.

en kokosnöt,

det är väl ingenting som går att få upp?

en kokosnöt är något som måste gå isär, i första hand.
jag förstår inte varför alla tjatar om att få upp kokosnötter.
det är inte så att de har dörrar som sitter lite hårt och är svåra att lätta på, eller nåt.
de har ju inga öppningar över huvud taget, och därmed heller inga lås liksom.
de är inte delade förrän någon med vinnarinstinkt tagit i med smärre våld och faktiskt lyckats dela dem.
ju.

det är bara koko-nötter som försöker få upp sina kokosnötter.

/innehavare av en blogg lika substansfylld som hennes vardag

jo, en sak till.

Jakten på lyckan ikväll var ett av de finare avsnitten.

gårdagens Dom kallar oss artister, med Säkert!, också.
de spelade en engelsk version av hennes Tyst nu och jag satt där i min ensamhet viskandes "näe. näe. näääe. näääe" för att det var så fint.
kunde inte riktigt kontrollera mina gåshudsspröt.

för övrigt är Pär och Annas katt Stiss höggravid.
både mamma och pappa har bestämt att vi absolut inte får ta en till katt.
av erfarenhet vet jag att beslut om att äga eller icke äga djur i vår familj inte brukar hålla sig stabila särskilt länge.