denise.

det var som att hela stjärnhimlen bodde i henne och sipprade ut, bit för bit, när hon pratade om Sandra.

vi satt i mitt kök, mitt i natten.
mörkt var det, vinterkallt utomhus.
hon berättade ömt om hur perspektivet kärlek helt och hållet bytt skepnad efter att hon träffat den som visade sig skulle bli hennes vackra.
den som visade sig vara hennes livs vackra och sen försvann ifrån henne när de älskade varandra som mest. mitt i sagan.

ja, det var som att hela stjärnhimlen fanns i henne.
och det var som att det la sig ett djupgrått dimdis i min väns ögon när hon sa det.

"Stina.. vi bråkade, det sista vi gjorde. den sista gången jag såg Sandra i livet var en gång i ilska innan jag rusade ut ur lägenheten. vi som hade det så underbart, kunde det inte ha slutat fint åtminstone?"

alla stjärnor föll.
ner i stearinljusen som brann, ut på vilsen vift i Västerås och januari.
hon tittade ut i intet. det blev alldeles tyst,
så när på Anna Ternheims Shoreline i bakgrunden.

den gick över till en låt ur Västeråspjäsen Mitt hjärta stannar här, som jag sett några dagar tidigare.
"lyssna" viskade jag. "jag tänker alltid på er när jag hör de här raderna"

låten heter Saturday night och är på engelska, men går ungefär

snälla, låt mig gå medan jag älskar dig
låt det bli det sista jag någonsin behöver göra.

hon svarade att det förmodligen också var precis så där det var, precis så där Sandra känt.
att det var för lyckligt för att hon skulle klara av tanken på att det någon gång kunde ta slut. därför valde hon att stanna där.
låta det sluta på plats.
min vän log äntligen och sa "mitt i alla dessa varför förstår jag henne, ifall det var så det var".

i varje glädjes famn vilar en sorg.
tänk att människor kan sitta på en sådan otrolig bedjan, att få lämna när det är som vackrast.
jag tycker vi annars tenderar att lite klumpigt suga ut allt bra tills det inte finns något kvar. girighet, ni vet. ..eller kanske bara behov egentligen.

över alla hustak låg täcken av snö.
väntade på värmen som lovades komma med våren och dunsta dem bort.
på gatorna strövar folk runt och väntar, de också.
på den där våren.
vi väntar på att den ska komma som en vän att fylla tomheten som skavts sig stor av att bära vinternätter.
och nog är den här nu.

min vän.
jag vet att ensamhet känns som ett oändligt brus av ingenting när den sätter sig i bröstet,
och jag vet att du föll med sommaren, alldeles för tidigt, fyra nätter in i augusti.

men
i ett hav av grå asfalt
är du en diamant,
så finns.

för jag finns,
så länge du finns.