i luften hon andas

fick en helt otrolig flashback alldeles precis nyss,
hur jag och Jessi är på Popaganda.
sista kvällen, mörkt sommarblått i himlen och diskofärger i rött, grönt och gult från scenen.
Markus. Mauro Scocco som gäst och hela publiken skrattar av rus.
refrängen i Sarah, bryter hela världen och jag fattar inte hur något kan bli så himla stort som.. som det, där och då. just refrängen.
bara genom att stå bredvid varandra,
alla sjunger sina bröstkorgar ut och plötsligt skakar jorden.


jag grät nästan lite för att jag lämnat min längst fram-plats av oro,
nu avundades jag alla andra som faktiskt stod där framme.
hela sommaren var orolig och så även då.
jag och Jessi prinsessi bredvid mig, dansandes på trottoaren.
slutet av augusti, hej då sommar och hej hej mörkermånader.

det var så fint, gåshud och grejer.
men det konstiga med minnen är att de bara finns då de skapas.
såhär,
den enda stunden jag lever i är nu.
jag är allt jag upplevt, men jag känner det inte för kvar finns egentligen bara bilder i mitt huvud. bilder, dofter och ljud som knappt existerar för någon annan, de kan ju inte känna det på samma sätt som jag kan.

ändå lever jag bara nu, jag lever medan jag skapar nya stunder att känna sen.

..det kanske är därför jag är så mån om att spara förresten,
dokumentera mitt liv och verkligen klottra ned varje dagbok, anteckningsbok, blogg av .. allt.
jag behåller gamla onödiga pappersförpackningar till tepåsar, bleknötta kvitton och allt som kan ha det minsta förnimmelse som anekdot. konsertkonfetti, vattenflaskor, små anteckningar och till och med stenar.
för att de avslöjar något om en tid jag redan då visste skulle försvinna snart, och därför var tvungen att behålla i något jag skulle kunna ta på med händerna och lägga mot kinden sedan, i efterkapitlet.

alltsammans sparar jag gömt i lådor i mitt rum,
somliga bitar på väggen. stenarna ligger i en gammal väska jag inte använder längre.
från Örebro är de, blå och vattenslipade.


jag undrar varför egentligen.
idag satt jag framför tvn och kom på att jag verkligen inte förstår varför jag lever.
jag kan försöka komma på anledningar om och om igen men jag förstår inte mer än att allt egentligen är bakterier som föds för att leva, föröka sig och dö.

det finns liksom inga gränser,
tänker ni på det?
att allting tycks sträva uppåt och uppåt och ännu mer uppåt fast ingen egentligen vet slutmålet.
allt är mänskliga teorier som på många håll blivit en vilja större än våra egna.

fast, jag älskar ju att göra det. leva. få gåshud av musik, skratta och det där.
sen finns det ju sånt som är för att bara vara.
snö som är små frusna bitar moln, till exempel.
och i fingrarna går spår av ugglor. snirklar sig över tummarna.
två ugglor för varje människa.