nothing else matters

ja, jag har faktiskt aldrig någonsin lyssnat på Lasse Lindh. jag vet faktiskt inte exakt varför, men det är precis samma grej med Lasse Winnerbäck som jag fortfarande verkligen inte förstår något pekka alls av. hmm, man skulle snabbt kunna dra en enkel parallell till att jag skyr något starkt mot namnet Lars.
men så är det faktiskt inte, det finns fina Lars-ar också. som han i Metallica, typ. och teddybjörnpappan Berghagen. där pratar vi ohlala på riktigt, klämkäck är bara förnamnet!
men jag har alltid tyckt att Lindh-Lassen varit på tok för fjösig & ... javene, mesgnällIloveyou-ig.

men tusingen va, nu rullar Pool om och om om igen och jag njuter.
och tusingen två rå, jag har ju för tusan sett honom sjunga den här live för första gången den någonsin spelades offentligt(om man bortser från genrepet, okej.......... Jessica, Lisa & resten av ni vet vilka ni är-gänget. say no more) - och att den är superfin upptäcker jag nu ju.
men jag vet inte, jag kanske behövde komma till den här perioden - det krävdes nog att jag skulle känna mig lite ihoptejpad och skakig och virrig. men lycklig. och tusingen är det fint.
det tar tag att förstå saker. och om min blogg vore en musikal skulle jag faktiskt resa mig upp så hastigt att min stol faller med en duns, ta mig om hjärtat och börja gorma de underbara raderna ..there's a time for everyone if they only learn that the twisting kaleidoscope moves us all in turn.. och sen fortsatt på resten av Can you feel the love tonight.
men med tanke på att min mobilkamera suger får ni njuta av musikal i skriftlig form istället.
ikväll, kompisar, dunkar hjärtat till den här dängan -

Vi träffades liksom på chans
på nåt sätt ramla vi in i varann
och tänk att något jag alltid trott
skulle vara så svårt va så lätt

vi träffades liksom på chans
två katter i skydd ifrån regnet nånstans
och aldrig har kärlek drabbat mig så
och jag vet
jag är hopplöst svår ibland

men aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

ingen ser och ingen vet
hur du lyser och hur du fångar
upp min skugga när jag är svag
och hur jag älskar att vakna
upp bland dina blonda lockar

och aldrig aldrig att jag
tänker låta något ont
hända dig jag håller dig hårt
tätt intill mig genom regn och blåst
och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd

och alltid alltid att jag
kommer vaka över dig
genom mörkret jag leder dig
jag finns i varje steg du tar
så du behöver aldrig mer vara rädd 

mina vänner är det finaste som finns.
finare än musik.
och I taket lyser stjärnorna.
det finaste.

och när vi ändå är inne på Lasse Lindh kan jag ju skryta om att jag har stått ett par meter från honom i lobbyn till stadshotellet i Västerås.
ja, Melodifestivaltider som sagt..
det var fina dagar, faktiskt. fina & kalla & galna & kaosiga med världens bästa människor.
i yrseln & varseln petade jag på Andreas Johnson när han kom gåendes med Carola i armkrok, för att sedan svara mitt pill med en 'åh lilla vän där, så säg - hur många gånger har du blivit tappad bakom limon jag just hoppade ur?'-blick ni vet, lite leende, aww-igt och medlidande. som folk gärna ger personer i rullstol, typ.
det var kändisar och folk överallt, recensenter och Rongedal-bröder vart man än vände huvudet. Sanna Nielsen var tjugoåtta meter lång tror jag, och sen hamnade vi tydligen i någon schlagerblogg på Aftonbladet all of a sudden.
haha, det var helt bananas!
men det är väl då det är som bäst. I guess.