kill your darlings

tadaaa, exclusive preview à la radiokrönikan.
Sandra Svensson tyckte den var lysande(hhihihihihihih) och ville, liksom jag, inte kapa den - men p g a att allt i programmet måste vara blablabla eller blablablej minuter långt är jag tvungen att kutta texten efter typ... hälften. killa mina darlings, som min pal Sandra Svensson så fint uttryckte det.
men här är alltså ett exklusivt publicerande av hela skiten.
egentligen får jag väl inte göra såhär, men äschelipäscheli.
hon killar nog inte sina darlings så ofta. mej, alltså.
tyck & tänk folk, jag gillar när ni gör sånt för ni har blivit så himla sugiga på att kommentera.

yep yep yep, here we go!
För någon månad sedan trippade jag hem från teatern. Precis som jag alltid gör runt nio på fredagskvällarna. Höstkylan låg mysigt ihärdig runt mig och jag vankade lite extra långsamt den här gången - mest för att stirra lite i det stjärnklara vackra ovanför mig men också för att rensa hjärnan en bit, passa på då de sista torgmänniskorna gett upp sina kalla promenader och flytt in i tv-soffan för att säga god natt till världen i takt med nyheterna. De spännande lokalnyheterna bara måste ju ses - de senaste två veckorna hade ju vittnat och handlat i princip bara om de två liv som tagits i Hallstahammar på bara några dagar.

När jag rundat centrum och lunkat på mot mitt hyreshus, precis som jag alltid gör, är allting sig likt. Sådär tryggt. Tanten som jag alltid möter men som aldrig vill heja på mig gick sin sena långpromenad med vovven, och min kompis faster stod med cigaretten i vädret på sin balkong. Precis som vanligt. All den här trygga småortsmentaliteten omkring mig - att var jag än går, hur sent jag än vistas ute, behöver jag bara sträcka ut en hand för att nå ett igenkänt ansikte som kan ge mig en bit hjälp.
Det är tack vare den jag alltid vågat gå hem från teatern själv, för jag vet att Hallsta faktiskt är ett handtag att lita på - klockan nio en fredagskväll är ingen fara.

När jag precis ska passera vägen som går bredvid hyreshuset jämte mitt, rycker jag till mitt i mina funderingar av något i ögonvrån. Jag sneglar dit och upptäcker en stor hord av ljus som tar plats mitt i gatan, vid övergångsstället - precis där 16 år av uppväxt, äventyr, hela framtiden kvar och hjärtslag för bara knappa dygnet sedan blivit petat över bord och förlorat sin chans. På grund av ingenting alls.. ja - åtminstone ingenting i värdet som kan jämföras med vad ett liv kostar. Den där lyckan och hoppet.

Ljusen är vita nästan allihop och har sällskap av ett par kort och brev någon centimeter ifrån dem. Jag snabbade mina steg hemåt och tog mig verkligen inte dit för att ta mig en närmare titt eller så - rös liksom till bara av att se dem på långt håll; tanken är så himla bisarr.. Jag varken kunde eller ville förstå sådär ensam i höstmörkret, att två människor alldeles nyss knivslagits om sin överlevnad på en plats jag joggat över och passerar nästan varje dag - båda övertygade om att någon av dom inom kort skulle vara tvungen att ge upp, offra sin stolthet och dö, försvinna för all framtid. Men frågan ligger i mig än idag. Förmodligen kommer den också alltid ligga kvar. Det är det enda som ekar runt i kraniet när jag råkar slänga en blick åt övergångsstället utanför den lilla närlivsbutiken.Vad tusan.. vad tusan var det som hände egentligen?


Jag kan liksom inte te mig annat än säker på att de här killarna, båda så gott som jämngamla med mig, fått brista ut i ett par helhjärtade skratt under sin livstid de också. Jag bara hoppas i hela mig att de också fick känna känslan av en annan människas hjärtslag dunkandes helt och hållet för dem - precis som jag känner då mamma värmer mina ständigt iskalla tossingar, eller överraskar mig med en påse vindruvor på sängen en lördag runt ett; då jag precis vaknat och hon redan hunnit storhandlat för allt vad hon orkat.

Men jag kommer aldrig någonsin att få veta. På fredag när jag går hem ifrån teatern, kommer allt vara som vanligt igen. Ljusen är borta för längesen, folk kommer att köra likt tokdårar utanför mitt hus, förbi pojkens sista andetag, de kommer i full blindo gasa igenom Hallsta på galenhet - utan hjärta någonstans att stanna för traktens alla katter som smyger runt trottoarerna. Utan mage att hjälpa alla stackars små igelkottsväsen de mosar, för att sedan bara låta ligga kvar och förfrysa med halva hjärtat utanför kroppen.

Fast de är alltid borta efter ett tag, kottarna. Jag undrar vem som tar bort dem. Jag undrar om hon eller han någonsin kommer att glömma. Jag undrar vad som hände med alla ljus, kort och brev jag såg ligga där - dagen efter attacken. Jag undrar varför händelser försvinner så lätt, och varför så många fortfarande blundar.
Jag undrar när jag någonsin ska lyckas kupa händerna till två akustikväggar runt munnen och våga be idiotbilisterna att vakna.

puss & kram