happy. thank you, more please

jag sitter nog på ganska många egenheter tror jag.
gillar när folk påpekar dem,
det betyder att de analyserat mig. granskat och stannat upp över något.

ja. jag gillar verkligen när det händer.
jag granskar folk så febrilt, själv. det känns fint att jag är någon att fundera över, jag med.

min bror påpekade här om dagen att jag, varje gång jag kommer hem till honom, har typ två sångmeningar på hjärnan. som jag sedan upprepar, om och om igen.
oftast inga hela verser, alltså. utan bara ett par rader som satt sig och jag måste sjunga dem ur hjärnan.

ett par exempel på den gångna tidens nynnande:

hey baby, don't you know I'm in a band?
and everyone who's in a band is really cool
and I'll be cool for you if you want me too

excusez moi
ursäkta min franska
ursäkta min franska
ursäkta min franska

....och det finurliga med just Lilla lady-citatet är ju att den biten repeteras flera gånger, i originallåten.
så till slut sjunger jag det bara om och om igen, på rad. det blir en aldrig sinande cirkel.
har jag andra låtar på hjärnan brukar jag ändå tystna lite mellan varven.
men den här.. i den här finns det ingenting som stoppar mig.

sen, här om dagen var det

du stannar på en borderline
sen börjar du gåååååå-o-åååååå-o-åå

x oräkneligt antal gånger.

eller, ett stycke som dyker upp oftare än sällan:

three and a half when we met the first time
a thing I can't remember but I know it anyhow
neighbours, brothers
brothers for life
fell in love with the same girls in our hometown
but nothing could part us
not one thing when we walked the streets of
Nooooorrköööööpiii-i-iiiing i-i-iiiiiing

sen klingar jag vidare på det där i-i-ing:et några gånger.

olika låtar varje gång. olika låtar i samma koncept.
Perra påpekar det också, som väntat, med någon snitsig line.
"så det här är dagens?"


en annan goding är förresten Edward Sharpe & the Magnetic Zeros-dängan Home.
den kan jag sjunga med så rolig dialekt, det gillar jag.

elabema, arkinsaa
ah do löv ma maa n paa
b'nat the way thae aaa love you

det är kul med dialekter. ungefär som när jag kommer på mig själv med att prata skånska medan jag sitter och kissar.
ibland undrar jag ifall jag är riktigt sansad.


..howli mowli mii oh maaaj
yår di äppll of ma aaaj..

eller nej,
jag undrar nog egentligen inte. jag vet att jag är ganska splittrad.
försöker bara dölja det så gott det går när jag vistas offentligt.

men jag gillar mina egenheter.
tycker om när någon tycks ha upptäckt dem,
det betyder att personen i fråga hör till en av de få jag låtit komma innanför skalet.