eskimo friend

sitter och kollar igenom foton, tänker på något Micke Larsson sa en onsdag innan jag slutat skolan. någon dag efter att jag varit hos rektorn och bestämt mig för att hoppa av. han pratade om.. vad pratade han om? det var så mycket. men jag blev tårögd.
han visste inte än att jag inte skulle finnas kvar i höst.

i alla fall började han med att berätta han att han kollat igenom min fotomapp. han pratade om en ständig nyfikenhet i bilderna, om att han slagits av hur många de var. om att det låg något precist och brinnande i mitt fotograferande.

han pratade om att en konstnär skapar med vilket verktyg som än finns till hands; finns det en penna skriver hon. finns det kol tecknar hon. finns det en kamera fotar hon. sedan fortsatte han på det spåret.
i all sina symboliska diffus, alla dessa metaforer. något om en kraft och ett kreativitetsrus som kan bli maniskt och slå ut i tornados ifall jag inte kontrollerar det.

här fick jag en feeling av att han någonstans ville komma till att jag var psykiskt sjuk, frågan är ju i och för sig vad som är sjukt och vad som är friskt. det sa jag också.
då tittade han lurigt på mig och kontrade han med att schizofreni egentligen bara är ett beteende, något abstrakt som lägger sig som en sinnesstämning. inget konstant.
sen jämförde han mig med Jens Assur och avslutade med att berätta att han höjt mitt fotobetyg efter titten i mappen.

gosh.
det finns ingen lärare som lyft fram mig, skuggat mina strålar så att de ska lyckas tränga igenom till fullo, så mycket som han gjort.
jag kommer verkligen sakna honom, dessa evighetssamtal.