some are the melody

i en vecka (som känns som ett dygn, ett år och nu även ett minne blott i och med de bristande tidsrutinerna samt den enorma omställningen som kom med mitt anländande hem) har jag levt på blåbärssoppa och minimajs.

och jo, utöver detta har jag ju faktiskt upplevt en hel del - jag har till exempel
- nästan fått ett äpple, flygandes från absolut ingenstans, i huvudet.
- nästan blivit dödad av aggressiv aggressivsson som kände för att kasta en brassestol på zebratältet när jag & Mill låg och sov
- sett The Kooks. tydligen. Luke Pritchard pratar roligt.
- missat Kent. med flit och hela grejen.
- köpt en fin jacka fin jacka fin. eller, jacktröja. fin.
- spottat en medeålders svensklärare (din, Clara) från Kantzowska mitt i kön och solstinget av svettiga Sugarplum fairy-sextonåringar.
- gråtit lite till Kings of convenience kanske. eller nej, det gjorde jag faktiskt inte. men jag dansade, och log som fånet fånsson där ett tag. det var så fint!


dessutom har huden under mina naglar för första gången på x antal dygn äntligen sett ljuset och känt smaken av liv igen,
att campingsmuts vore mitt levebröd skulle vara rimligt att tro efter att ha skådat mig under hemfärden.
och svett. campingsmuts, svett, minimajs. mhmhmmm

nu äter jag maahaaaat lyxinnehållandes faktisk näring och kliar lite på resterna av ett stängselblåmärke från ett allra, allra längst fram i mitten-scenario skett under gårdagen.

och kolla här då, fresten, så ska jag visa något busigt:



det här är sekunderna efter att jag klargjort för mig själv och en reporter från Dalademokraten vad frihet är. lite käckt, med andra ord. det är för övrigt hon som äger fotot som jag, eh, tar mig rätten att använda eftersom att det .. ja, föreställer mig.

hon frågade, jag svamlade fram något klyschigt - men själva bilden är ändå det bästa. ett så kallat kådak moment i sina ädlaste stunder, skulle en kunna säga.
situationen är den att jag, när den togs, skrattar helhjärtat åt Camilla som skrattar ännu mer exalterat åt mig efter att jag precis snubblat och ramlat bakåt.
tydligen var det kul, för jag kan inte nämna det utan att hon brister.

liten röd, smutsig och glad. tänka sig. jag tycker den är så mysig, just för att det där var ett av de roligare och mest minnesvärda ögonblicken i vimlet av intryck och dessa ständiga, intensiva förflyttanden.

annars har jag aldrig saknat min familj lika mycket som jag gjort under den här resan.
de sista dagarna blev liksom nedräknade timme för timme,
och när jag äntligen klev innanför dörren för att känna lukten, kramade mamma och träffade Bonzo blev det så där snipp, snapp, snut-fint igen.
frihet, jo.

..med undantag för något litet och väldigt stort som saknas.
en bur och rosa nosen.
god natt, mitt poesiknyte.