the so called bortskämda snorunge konstaterar

kära medmänniskor - jag kan nu, med ynket i halsen & gråten vid franskanten, meddela att jag nått mitt vägskäl.
jag står just nu mitt i en korsning som pekar 'GITARR-GRRRR <33333333333333333333' åt ett håll, samt 'SUPERPOWERMEGAKENTBOX-MED-TYP-SJUKT-GALET-BRA-GREJOR <333333333333' åt det andra.

mamma är söt & underbargullis & finast och låter sig betala en av de här grejorna, va. och grejen är att det är så himla skitsvårt så det finns inte.

alltså, den där Kentboxen är ju värsta exklusiv & allt; jag kissade på mig lite smått när jag läste om den samt att den endast går för 400 kr. typ nada - för allt det där stjärnmaterialet, menar jag.
men ja, eftersom att den också är betydligt mycket billigare än vad en akustisk gitarr skulle vara så skulle jag ju snart passera villig-att-betala-själv-gränsen som ristat sig in bland mina hjärnkruselusker sedan jag fick egen hand om mitt studiebidrag.

to clear things out pekar det för tillfället alltså mest på att ta vägen dit gitarrskylten leder(hello dramastinis), men dessa beslutskval kan ta väsentliga loop-de-loops under valets gång.

och för tillfället känner jag att det vore bra om jag saknade folk lite mindre, så jag därför kunde låta grundläggandet av detta beslut ta större plats i mig.
därav tycker jag att en viss E Asp tillsammans med en N af Clarre kan infinna sig någonstans dit jag också kan komma snart, så jag kan få min väl behövda pillevinkegosdos för att stilla abstinensen.
(annars är det liksom ert fel om jag gör fel val i den här frågan. det måste ni ju förstå. öh)

nu har jag startat dagen med att äta ett paket vindruvor, spottat mystiska slemloskor innehållandes blod(;o) & hällt i mig en kopp te.
ska nu göra en kopp till, och har inte någon kul typ kontaktat mig by the time I've dricked upp it ringer jag diverse väl utvalda offer för att tvinga dem gå till teatern och fika där med mig or something.
I need!


när Nisse & jag agerade trubadur på SagaLowa-tårtkalaset igår, berättade mamma att en av de första gångerna hon hörde Ikaros var under någon föreläsning i biosalongen à la Folkets hus i Sura för typ fjorton år sen eller nåt.
det var strax innan själva föreläsandet skulle börja, och bakgrundsmusiken var lite blandad lugn musik som strömmade ut ur de oändliga high tec(...eh. in a very Surahammar kind of way)-högtalarna och fyllde hela rummet, precis som bioljudet nivet.
ah, så precis när hon kom in i rummet började den här låten spelas och mamma som är lika mycket känslomänniska som jag, började storböla. och kunde inte sluta för något i världen.
texten speglar nämligen allt vad hon fick uppleva själv som barn, och gjort för allt vad hennes hjärta slagit att jag & mina bröder inte ska få gå igenom.
det är tack vare henne jag mår så otroligt bra och aldrig tappat hoppet. she's my saviour på alla plan.
& lyssna på låten, jag blir alldeles knäsvag bara av introt.