jag är det där norskt runda ansiktet som aldrig varit rädd för att leva, men alltid känt sig lite ensamt

och imorrn tar jag mitt pick, pack + två röda strumpbyxeben för att lukta un petit peu på Borlänges melodiska grönska och njuta av semesterledighetens rofyllda Dalaatmosfär.
tydligen ska den te sig ypperligt trevlig så här års, och ja - jag kan ju sannerligen bara hoppas att ett bajamajaos verkligen inte lagt sig över stan, eller att Lars Winnerbäck bestämt sig för att spela tre gånger under de kommande dagarna.
vi kan ju bara hoppas, som sagt.

jag kilar i vilket fall dit med ett grässtrå i munnen, några våtservetter och en virvelvind i magen att stilla filosoferandes med tummarna rullandes bakom ett träd.
endast jag & naturen, för att riktigt känna in varandra och njuta av att vi är ensamma.

typiskt det vore att hamna på en camping bredvid trettiofem tusen niohundranittionio andra. hah, ja. minsann! jag säger då det, vad typiskt det vore.

(men jag satt bredvid dig och ingenting annat spelade någon roll)