karusellkänslornas, tröttögonens och sovugglans bikthörna

alldeles nyss spelade jag sönder en sträng på min gitarr, för första gången någonsin.
jag brast ut i värsta skrattkavalkaden medan jag kände hur jag nästan började gråta.
karusellkänslor. de spelar mig sina klassiska Stina, du måste ge oss lite sömn-spratt.

jo. alltså. jag har knappt sovit inatt.
det hände en så underlig grej igår.

vi börjar såhär,
min granne blev rånad. halv tre ungefär.
utanför sin port, som ligger ett par meter ifrån min.

för att trippa bakåt några minuter satt vi på samma buss, han och jag.
men av diverse anledningar ville jag undvika att prata med honom och..

ja, alltså. jag brukar inte springa från bussen.
jag har blivit för trygg i det där, att gå ute på natten.
trippar på som jag vill med efterdansrus kittlandes som grässtrån under fötterna.

det här var sista bussturen för dagen,
jag hade vinkat av fina vänner på stan.

busskuren ligger femtio meter från mitt fönster, ungefär.
och jag har aldrig sett det som någon skräckupplevelse, att ta mig därifrån hem.
jag menar, femtio meter. pfft.

men inatt..
inatt hände något.
bussen stannade och jag fick en intention. från ingenstans kom den och sa åt mig att börja springa.

och vad jag sprang sen.
rusade från kuren för att hinna så fram så fort som möjligt till porten, hann tänka att jag måste se ut som en galning som rusar här, ifrån ingenting.
genom snön, anklarna blev blöta och väl framme vid dörren fick jag stanna upp och fokusera för att ens hitta portnyckeln.

fram till lägenhetsdörren, öppnade den och allt var mörkt. men tryggt.
jag var hemma.
tände lampan, ropade på hundarna. tog inte av mig ytterkläderna.
från skorna började det smälta snö och jag gosade med fingrarna i Bonzos grå dammvippepäls framför byrån.
i ungefär en halvminut satt jag där, tyst.
tills Nisse plötsligt stack ut huvudet från köket.

"Stina, vår granne står där utanför och gråter, han säger att han blivit rånad, nedslagen och knivhotad"

hjärtat, tiden, allt stod still. jag stirrade min bror i ögonen och kunde inte ta honom på allvar först. hans ansiktsuttryck var så seriöst att jag blev övertygad om att han skojade.
"skämtar du?"

nej.
mamma vaknade, drog på sig morgonrocken och utanför vårt köksfönster började det ränna poliser.

vid det laget kändes hela magen som ett himla stenblock.
tyngre blev den för varje sekund,
orden landade i sinnet.
jag försökte känna efter i hjärtat.

förstår ni,
det handlade om sekunder.

jag springer inte från bussen, jag lunkar. eller skyndar mig, i kylan.

inatt sprang jag, för allt vad kroppen bar.
fastän jag var mitt uppe i ett sms, fastän jag var ganska sömnig och klockan mycket.
kom in, låste dörren och hann andas i någon minut innan min bror berättade att det skett ett personrån precis utanför vårt köksfönster.



förstår ni?
inte jag.