those sweet words

när jag var tretton upptäckte jag Ted Gärdestad.
eller nä, jag visste ju redan innan vem han var & sånt där - men det där året, tvåtusenfyra, kom att bli ett så himla fint ett.
jag föll för musik på riktigt, lärde känna människor som kröp in, lät sig stanna och sedan dess påverkat mig något alldeles makalöst.
och det var då jag började känna det, antar att det var då det började blomma.
det där som burrar i bröstet än idag.
klumpen, elden, havet eller vad tusan det kan tänkas vara - jag vet ju inte det, vet inte ens vad det är egentligen.
men det känns, och skapar allt som skapas i mig.
passion, mina vakna nätter och sånt därnt.

och sommaren.. åh, sommaren!
jag spelade i min första teateruppsättning någonsin, under hela lovet, och lyssnade på Ted Gärdestad eller Nationalteaterns Kåldolmar & kalsipper i mammas sovrum de få stunder jag satt hemma och bara var.

mest den här låten,
den fångade mig då och var min absoluta älsklingsfavvo under så lång tid.
fortfarande tidlöst vacker, och lyssnar jag på den känner jag sommargräs och vassa stenar under fötterna.
lilla stackars-fötterna som gjorde ont ibland och tvunget växte hela sulan av hud på undersidan dubbelt så tjock för att vänja sig vid barfotateater.