det finaste med musik

är att den liksom tycks svara på ens tankar fast man inte ens orkar tänka dem.
den svarar, ibland med djupa suckar, famnar, plåster och andra gånger med små återkommande pustar. små lätta, lite varma.
sådana man vill känna i nacken av någon som inte är bara någon och börja rysa av.

här hade jag planerat att det antingen skulle ligga en video med Lowood - You're no different eller Maia Hirasawa featuring Nicolai Dunger - Come with me. men några sådana fanns tydligen inte, och Hajen är så vacker så hon platsar fint i min blogg.

jag vet inte var den kommer ifrån, men hennes röst är helt osannolik. så.. berättande och bara alldeles enastående.

snart är det Emmabodadags och då får jag äntligen höra henne live.
och believe me, skulle rumpan kunna gå av på grund av att man längtar för mycket, då skulle alla mina skinkor sprungit iväg för länge sedan på grund av den här - sedan så länge - inplanerade trippen till Smålands skogar.
Emmaboda, åh! Emmaboda..

det ska bli så fint att se ifall du står kvar på samma plats sedan jag sa hej & ajöss & see ya till dig, förra året.
tänk att jag återkommer, i år igen!
det ska bli så fint att besöka dina second hand-tanter igen - diskutera Surahammar med den sötaste av dem; känna solen i håret, bada i sjön, smygladda mobiler på pizzeriorna och gå hand i hand med Elina genom vimlet och tälten, den kreativa törsten och kalasandet.

idag kom jag på att livet förmodligen är vad som håller på medan jag väntar & längtar efter det. det är nog nu jag ska komma på en massa saker. vi får se, to be continued & sånt där.

jag borde gå och lägga mig egentligen.
men jag är inte så mycket för borde:n. jag är mer.. bara. ja, jag bara är.
mitt i natten & ensam med mig själv och hjärtat. vi håller eviga konversationer, jag och det där hjärtat.
oftast kommer vi överens och kompletterar varandra alldeles slående med dess slag och mina tankar, i samma takt och fina akrobatiska dansrytm.
men tusingen, ibland gnabbar vi sönder och vad som nyss var en harmonisk och dansant akrobatisk bit konst i luften blir då istället en hög blåmärken mitt på golvet. typ.

och tusingen till tusen, vad jobbigt det är då.
när både jag & hjärtat sitter och gnyr som två stora minus gentemot varandra, då jag bara har den där rackarns hjärnan kvar att samarbeta med.
det är de tillfällena som får det att nästan kännas som ett who cares? ifall jag ligger kvar eller stiger upp ur sängen somliga morgnar.
men, tack och lov och puss och sånt för att dessa fall kommit att bli ytterst få i förhållande till det stora antalet; det stora stjärnhavet.

..och ja, alltså, tjafsa med sina fina kommer man ju alltid att göra.
det måste man ju.
om det så handlar om att min mjauman-minus-målbrott Sylvester är sur för att jag varit borta ett par dagar, jag och mamma bråkar eller att jag gnabbar med mig själv, hjärtat, är det bara så.
skulle det inte tvekas och svaja, skulle ingenting kunna byggas säkrare och för evigt.
det är bara så det är.

det är så jag gör det.
nu är det nog ljust ute.