för tjugotvå timmar sen

satt jag på en pakethållare bakom min storebror i cykelvinden, och höll mina händer hårt i hans midja.
han hade hämtat hem en liten vilsen en från centrum, där det inte gick några bussar alls och bara gick omkring en stackars ännu vilsnare en och rotade pantflaskor i soptunnor. åh, jag ville verkligen bara gå fram och krama henne.

men han kom till slut ranglandes på sin cykel. bara för mig.
nära på hela Västerås snarkade sött skulle jag tro, det var bara jag, Nisse, vårbrisen och en stockholmare som skulle till Råby som var vakna.

vi susade genom hela staden, jag höll så hårt om honom och han frågade om det var läskigt.
'nej då, jag ska ju till och med tvinga mig att faktiskt åka saker när jag kommer till Gröna Lund nästa gång' svarade jag.
himlen var så där himmelblå som en himmelblå himmel ska vara en kväll över någon som just blivit räddad av sin hjälte, men jag såg inte stjärnorna för gatlyktorna lyste så starkt.
de lyste upp vägen, visade mig hem. och jag bestämde mig för att aldrig någonsin släppa taget.