som en vridning på ett kalejdoskop

jag sitter här och myser.
mamma halvligger i soffan bakom mig, du är fortfarande borta(var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var är du? var tusan är du?) och jag saknar Teater Västmanland.
idag har verkligen varit något av en tårögats lördag.
jag vill praktisera mera.
jag vill inte ha slutat redan.
jag vill se Nu, imorgon! om och om och om igen. jag vill gråta till Andreas Kullbergs fantastiska Fix you, skratta åt skolmatsalscenen, rysa i slutet och gult sken från skärmen bakom fyra siluettskepnader med händer uppsträckta i luften.

när jag nu väl var tvungen att sluta praktisera, kunde det väl vara för att sedan sätta igång med något roligt, nytänkande och tokpepp. inte skolan.
jag hatar att vara tvungen.
inte skolan.

omställningen är så otroligt uppenbar och konkret och borde inte vara tillåten. inte.. inte just nu.
teater är natt - kreativitetens sprakande rus utan gränser och tider att passa.
skola är dag. tidig morgon, bara planering, dålig planering, äcklig mat, finaste klasskompisarna men jobbigaste prestationsångesten.
som en vridning på ett kalejdoskop

jag är en nattmänniska.
jag har alltid varit en nattmänniska. jag ska flyga omkring, vara en karusell som snurras igång av sin egen vind och bara blir effektivare ju mer vinden blåser, ju mer jag snurrar, ju mer jag svävar, ju mer jag yrar, ju mer jag spiras.
det är det jag är menad att göra.
hallå, jag kan ju inte ens gå och lägga mig på kvällarna. jag kan inte sova på kvällen.
just för att det är då jag börjar fungera, det är då jag känner lugnet av ett Sverige som sover och jag som får vara ensam i mitt rum och bara spekulera, låta tankarna flöda och sväva förbi nersövda svartvita dagsscheman och 08.45-punktlighet.


vi har inga ostfrallor kvar här hemma.
jag är så himla sugen på ostfrallor, men Ica stänger om en kvart typ och jag.. jag hinner nog egentligen.
det är bara så otroligt läskigt att vara på centrum om kvällarna.
här om veckan, på bussen hem från stan och praktiken, satt jag bredvid ett gäng killar som helt öppet skröt om hur mycket polisen just haffat dom för knarkinnehav och vandalisering av något slag.
de var, ja, minus min ålder och en av de tre pillade mitt framför mina ögon ut filtret i cigaretten för att knåpa in något grönare rökbart.
han slängde iväg cigarettfiltret på sin kompis och skrattade så högt. livet var lyckligast i världen tydligen, knark var det enda dom pratade om och jag bara slogs av världens käftsmäll illamående rakt upp och ner och in och ut och i hela mig.
det här var verkligen ett sånt där tillfälle då jag var mer än tvungen att bita mig i läppen för att inte börja gråta.
dom, där emot, satt och skrattade.
som att dom mådde bra av att slå sönder saker och knarka.
jag undrar om jag vill veta vad som försiggår bakom deras ytterdörrar.
om dom ens har en varsin familj.

så, för några kvällar sen steg han som sög i sig en gräscigg direkt han kom utanför bussdörren den tidigare gången, på.
ögonen var sprängröda och lite svullna, men han var ensam. och tyst.
han stirrade ner i marken och gick förvirrat men med tempo och bestämdhet till ett av parsätena längst bak i bussen.
mitt hjärta slog så hårt.
mitt hjärta slog så himla hårt och helst av allt ville jag bara gå fram och ge honom en kram.
han var ju vacker, såg latinamerikansk ut och bara satt där.
tyst.
obemärkt.
bara som vanligt, som på rutin.
jag satt på precis samma plats som den tidigare gången - det gör jag i princip alltid, känns rätt löjligt men jag blir så åksjuk om jag inte sitter precis där; bakom glaset vid mittendörren ni vet.
vet inte om han kände igen mig.
förmodligen inte.

efter ett tag klev en kille jag såg på bussen från Hallsta till Västerås veckan jag flyttade hit, på. han hade samma röda jacka som då och satte sig på parsätet andra sidan gången mittemot den latinamerikanske.
genast började han, rödjackan, storflina mot sin kompis och fråga om han var hög.
till svar fick han bara ett förvirrat, och leende, mummel och de båda skrattade gott.
röda jackan åkte vidare mot centrum, och latinkillen hoppade av på min hållplats.
han vinglade över vägen till radhusen en bit från våra, jag gick med Hello Saferide i öronen och hatade världen ett slag.
bara äcklades av att världen är världens spyäckligaste värld och hur skönt det bara skulle vara att flytta härifrån.

och tänk.
tänk så skulle jag våga prata med honom någon gång.
tänk så är han min framtida bästis. det vet jag ju inte nu.
jag skulle kunna peppa honom till förändringar, tala om för honom hur fin han är eller bara.. bara krama honom.
säga att jag tror på honom.
berätta för honom hur mycket jag vet att han kan.
jag vet att han kan.
jag vet ju, jag bryr mig ju, jag vet ju att han kan.
vad är det som hindrar mig?
vad tusan är det som hindrar mig?