jag är lyssnaren som tårar mot din kind

nyss publicerade jag ett nästan farligt personligt inlägg(just med tanke på att jag inte publicerat så många inlägg som avslöjar något på djupet personligt om mitt känsloliv), som jag sedan sparade som utkast istället ... just för att det var så otroligt känsligt.

men ye, det pratade iallafall om en liknelse kring processen att på en hel kväll gråta ur hela Atlanten genom två hål små som nålens, i ögonen, och den där grejen med att föda barn.
båda sakerna tär ju litegrann.
inte konstigt att jag haft ont i huvet, menar jag.


wellohwell.
vem vet .. jag kanske publicerar det.
om ni orkar läsa.
och om jag vill avslöja.

fast jag känner mest att jag redan gråtit skallen av mig ikväll och lite för många kvällar på senare tid... någon måste höra. jag orkar inte annars.
jag har ju förtusan liksom.. slutat prata typ.
..kanske beror det på att jag inte riktigt vet om någon hör mig.