klockan jättenatt,

jag dricker ofantligt mycket te. ibland funderar jag på ifall det verkligen är hälsosamt på alla plan.
jag kan liksom inte.. låta bli,
det är för mysigt. jag förknippar själva känslan med att ha en hederlig tekopp (alltså ingen pappvariant här, de innebär bara stress och Pressbyrån för mig) i handen med trygghet. ett lugn i bröstet. ett körsbär på toppen.
kanske två körsbär på toppen.

eller tre.
...varför inte en hel farm av små hetsiga körsbär på toppen, förresten.
för jag vet inte vad annars min tekonsumtion skulle gå att, likvärdigt, jämföras med.

ända sedan jag var trettonellernåt har jag varit beroende av te.
när jag väl känner begäret går det inte att stilla med något annat,
för kaffe dricker jag inte och varm choklad är för sött och mättsamt.
och kalla drycker? pfft, vore inte ens värt ett försök.

det går bara med te,
helst hett och kryddigt chai.
mmmm.

de två senaste gångerna jag har varit i affären för att köpa chaite har det inte funnits och jag har varit löjligt nära till tårar båda gångerna.
senast tog jag två nödnypor av gröna höjder i lösvikt. men det... det är inte samma sak.
jag har mina perioder, och just nu är det verkligen bara chai som tillfredställer whatever needs to be settled down.

ett tag, tvåtusensju, var det peach & mango-teet från Lipton som stod på kartan.
efter det blev det... undrar ifall det inte var då jag växte ifrån svarta teer.
vandrade mellan rooibos, grönt te och diverse röda versioner.

fast det är klart,
munkte blev jag nog introducerad för runt då. och det var något jag minst sagt föll för.
sen drack jag ju Lust & fägring, som också är svart.
så nä,
jag gled inte iväg från svarta teer. kanske mest påste, vid närmare eftertanke.

påste är tråkigare än löste. det är faktiskt så.

i skolan levde jag tvåtusensju och tvåtusenåtta på kaféets apple-, cinnamon- & raisin-te från Twinings.
och blåbärsteet. sen drabbades jag av en smärre pånyttfödelse när kafeterian tog in ICAs I <3>

ja, om det är något jag lärt mig under min tid som lätt fallen ner i begärets famn, är det att intensiva förälskelser tenderar att drivas till botten snabbt.
mest för att jag inte kan låta bli att dricka teet i fråga konstant.
tröttnar till slut, menar jag.

sist jag drack det var på valborg.
det var en fin valborg. den finaste någonsin, faktiskt.
eller.. fin. var den fin?
jag och Camilla var på fest i Kärsta. man ba, var? jag ba vetne, nånstans utanför Västerås.
med hennes vän David och hans vän Linus.

först åt vi mat. så där som människor sysslar med ibland.
sen gick vi hur många kilometer som helst, tills vi kom till en fest nånstans.
där satt jag mest på ett golv och spelade en skiva med Linda Bengtzing-låtar om och om igen.
sjöng med gjorde jag också,
och hurtigt värre hade vi bestämt att tälta den natten så morgonen efter vaknade jag dödssjuk.

..men det var fint så länge det roliga varade. för roligt var det.
speciellt när jag, Camilla och David blev lite natthungriga, so to speak.
då kom vi på den briljanta idén att sno en chipspåse som vi sett liggandes, oöppnad och förmodligen oälskad, i ett av rummen.
vi kände genast att det enda rätta som fanns att göra i den situationen,
var att ge chipspåsen ett bättre hem.
sagt och gjort.

efter det smet vi ut och hälsade hej då till alla misstänksamt snabbt, men det var det ju ingen som tänkte på.
det går verkligen att komma undan med vad som helst i en cirkulation av endast fulla människor.

ute var det mörkt, klockan var runt två tror jag. som nu, ungefär.
kallt också, slutet av april är faktiskt inte att leka med.
men, Kärsta-elden brann fortfarande och vi satte oss mitt framför den.
vi och chipsen, som tog slut i ett slurp. eller, i ett knaster kanske.

fast, hur låter det när chips tuggas? knaper? ..crunch?

nå väl. till slut blev påsen tom och jag vill minnas den som otroligt angenäm, stunden framför brasan.
det var bara vi, mitt ute i skogen nästan.
vi och en den där elden.
elden, som kanske mest var en glöd vid det laget förresten.


peach & mango kan jag för övrigt inte dricka idag,
jag blev lite.. fördrucken så att säga.


eh.
vad skulle jag skriva?

jo, jag tänkte nog egentligen mest finurla ihop något tämligen ointressant om att jag ikväll dricker lika mycket te som jag också överkonsumerar How I met your mother.
vilket jag, som går att skåda ovan, i all sin enkelhet skulle kunna ha uttryckt i en mening.

vilken tur, säger jag då, att det finns andra biktningsforum än, typ, statusrader på fejjan. tänk så fick jag bara skriva fyrahundratjugo tecken åt gången varje gång jag kände för att lätta på hjärtat.

puh.
något ger mig en intuition av att något i mig skulle överhettas.
förmodligen samma något som gav mig intuitionen.