inatt drömde jag det vackraste jag någonsin drömt,

och det var som att nålar var nerstuckna i varje por då jag slog upp ögonen med insikten att bubblan var sprucken.
det kändes faktiskt så, tusen nålar i hela mig, och det gjorde så himla ont.
så himla ont
så himla, himla överallt.

klockan var tio över åtta och jag låg i min egen säng, efter att ha spenderat natten och sömnen någon helt annanstans.
jag vred mig till en sängklädesskruv otaliga varv av desperation,
av den där himla skitlängtan som alltid propsas med att puttra precis under huden.
som alltid ska komma och vara så där.. onödigt skör.
börja läcka och tjafs, inpå bara mikrosekunden efter minsta lilla blåmärkesantydan.

dofterna, alla känslor och de där rusen.
lyckorusen, jag minns allt och försöker få dem att blomma kvar i mig så länge det går.
men snart måste jag gå och lägga mig en andra gång, låta dem tonas ut i luften och vakna imorgon med måndagsögon. bort från mig.
bort från mig och den lilla stund jag fick känna dem.
drömmen var

bara en dröm
som ännu väntar på sin lift ner
i verkligheten.
jag tror faktiskt jag ligger vaken,
väntar med den och så.