dina discostrålar, jag tror de går i blått

okej, statistiken står tre kakor?, en ketchup! och två halvätna muffins för det förra inlägget, precis just nu.
jag blir alldeles exalterad, det här är ju lika skoj som att få roliga sms ju!
nu hoppas jag verkligen att det inte bara är typ två personer(eller endast & så klart korvelina) som använt flera olika datorer för att rösta,
jag känner mig ju läst och hörd och viktig och lite mindre ensam och lite mer tvåsam av de där siffrorna.
fniss.


varför jag är så tyst i fingrarna?
jag vet inte.
jag vet faktiskt inte.
det är ändå så främmande för mig, jag har aldrig varit tyst.
inte i fingrarna i alla fall. inte ofrivilligt.

men
perioder & perioder, all disciplin jag aldrig fick, prestationsångesten som tillsammans med drivet forsar i oregelbundna skyfall.
tankar mellan mina revben som inte går att fånga och jag som måste virvla omkring för att inte bli uttråkad.
ni vet, sånt därnt tjafs.

..och de låter faktiskt, fingrarna. åtminstone susar lite.
det är bara så förvirrande blurrigt och personligt att suset för det mesta stannar bakom utkastlås.
som hur elva ord ur finaste novellen i boken Slump lyckades gnaga sig plats, för att då och då komma tillbaka i bumerangspår till mig;

allt sjunger
allt porlar
man måste bara lära sig att lyssna

idag är det fyra år sedan världens vackraste saga började berättas.
det är när jag ser på det så jag börjar undra vad tusan jag sysslade med för fem år sedan.
vilka hallonleenden, inder pinder tinderögon och blöjbakar gav mig fjärilar och ljus då, va?

tur att allt uppenbarade sig så småningom, att det jag älskar längre än till stjärnorna ligger mig så nära, så himla nära.
när det finns de som kämpar mot landsgränser och kontinenter för att finna sina hjärtan igen, väga upp och medicinera sina längtande saknor.

Saga Elina,
tack för att du färgar allt.
världen ska aldrig lyckas sätta
sina rostiga fula
smutsiga,
gula
klor
i dig.
det tänker jag inte någonsin låta den
om jag så ska behöva svälja vassglas,
simma över Atlanten
eller tvingas leva som frenetiskt Bodies without organs-fan för resten av mitt liv.

alltid, alltid
ska jag påminna dig
om att du egentligen är för vacker för
att leva någonstans där så mycket
betong och knivar
exploderat
som här

aldrig, aldrig
får du någonsin glömma
att du är blomman
med kronblad
ljuvligare än alla andras
att du är musiken
ur pianot
ingen
människa
eller
ens två
egentligen
är benägna
att
skapa