jag har fjärilar i magen

i hela kroppen, de virvlar i tornados längs insidan av min hud och frodar behovet att skapa för varje snurr, varje vingslag.
men jag måste fånga dem, en efter en, för att jag ska få ur mig något mer än stakningar vid tangenterna. och tusingen, vad många de är och tusingen till tusingen vad snabbt de flyger.

de flyger, flaxar förbi revbenen med sina pulverprydda vingar - pudrar små korn inom mig. korn jag bara hinner reflektera över, innan de faller och försvinner igen.
men jag kämpar jag med, man får kondition av att jaga dem.
så snart, snart ska jag lyckas fånga en fjäril och skriva något trevligt. jag hojtar till.


..jo, och så en grej.
vi människor är lite roliga ibland - vi med våra små grodor och klassificeringsfack, emostämplar, falukorvar, Facebooktaggar och löpsedlar målade in på pixelrutan av prinsessförlovningar.
sedan kommer somlig musik som en pust, ett pet, lite pill längs kittelnerverna i midjan och bara får allt att brisera, skälver alla murar, ytor och poserande läppar.


..så gick jag där ensam över ängen, runt två på fredagen.
plötsligt började han spela den här, vilket fick varje ven och fjäril i mig att liksom stanna upp och lyssna.
jag, personligen, hade inget val direkt.
musiken strömmade genom luften - lite som en viskning - fram till mina öron. de välkomnade det mjuka, jag lyssnade och var redan vid första plocken lealöst fallen pladask på marken. ja, inombords och sånt i alla fall.
höll andan, höll känslan, höll stunden i lungorna, magvirvlet och blodet.

den här gången var det Armand Mirpour & I hennes små skor som fick mina murar att rasa, vid sidan av många fler i publikhavet.
en dag ska jag tacka honom innerligt för just det.